Psaltaren 129

1 En vallfartssång. Mycken nöd hava de vållat mig allt ifrån min ungdom -- så säge Israel --

سرود زائران به هنگام بالا رفتن به اورشلیم. از ایام جوانی‌ام دشمنانم بر من ظلم بسیار کردند. اسرائیل بگوید:

2 mycken nöd hava de vållat mig allt ifrån min ungdom, dock blevo de mig ej övermäktiga.

«از ایام جوانی‌ام دشمنانم بر من ظلم بسیار کردند، اما نتوانستند مرا از پای درآورند.

3 På min rygg hava plöjare plöjt och dragit upp långa fåror.

ضربات شلّاق آنان پشت مرا به شکل زمینی شیار شده درآورد،

4 Men HERREN är rättfärdig och har huggit av de ogudaktigas band.

اما خداوند مرا از اسارت آنان آزاد ساخت.»

5 De skola komma på skam och vika tillbaka, så många som hata Sion.

سرنگون شوند تمام کسانی که از اسرائیل نفرت دارند!

6 De skola bliva lika gräs på taken, som vissnar, förrän det har vuxit upp;

همچون علفی باشند که بر پشت بامها می‌روید، که پیش از آنکه آن را بچینند، می‌خشکد

7 ingen skördeman fyller därmed sin hand, ingen kärvbindare sin famn,

و کسی آن را جمع نمی‌کند و به شکل بافه نمی‌بندد.

8 och de som gå där fram kunna icke säga: »HERRENS välsignelse vare över eder! Vi välsigna eder i HERRENS namn.»

رهگذران آنان را برکت ندهند و نگویند: «برکت خداوند بر شما باد!» و یا «ما شما را به نام خداوند برکت می‌دهیم.»