Psaltaren 102

1 Bön av en betryckt, när han försmäktar och utgjuter sitt bekymmer inför HERREN.

En Bön dens eländas, när han bedröfvad är, och sin klagan för Herranom utgjuter. Herre, hör mina bön, och låt mitt ropande till dig komma.

2 HERRE, hör min bön, och låt mitt rop komma inför dig.

Fördölj icke ditt ansigte för mig; i nödene böj dina öron till mig; när jag åkallar, så bönhör mig snarliga.

3 Dölj icke ditt ansikte för mig, när jag är i nöd. Böj ditt öra till mig; när jag ropar, så skynda att svara mig.

Ty mine dagar äro bortgångne såsom en rök, och mine ben äro förbrände såsom en brand.

4 Ty mina dagar hava försvunnit såsom rök, benen i min kropp äro förtorkade såsom av eld.

Mitt hjerta är slaget, och förtorkadt såsom hö; så att jag ock förgäter äta mitt bröd.

5 Mitt hjärta är förbränt såsom gräs och förvissnat; ty jag förgäter att äta mitt bröd.

Mine ben låda vid mitt kött, af gråtande och suckande.

6 För min högljudda suckans skull tränga benen i min kropp ut till huden.

Jag är lika som en pelikan i öknene; jag är lika som en stenuggla uti de förstörda städer.

7 Jag är lik en pelikan i öknen, jag är såsom en uggla bland ruiner.

Jag vakar, och är såsom en ensam fogel på taket.

8 Jag får ingen sömn och har blivit lik en ensam fågel på taket.

Dagliga försmäda mig mine fiender, och de som mig bespotta, svärja vid mig.

9 Hela dagen smäda mig mina fiender; de som rasa mot mig förbanna med mitt namn.

Ty jag äter asko såsom bröd, och blandar min dryck med gråt;

10 Ty jag äter aska såsom bröd och blandar min dryck med gråt,

För ditt hots och vredes skull; att du hafver upphöjt mig, och i grund nederslagit mig.

11 för din vredes och förtörnelses skull, därför att du har gripit mig och kastat mig bort.

Mine dagar äro framgångne såsom en skugge, och jag borttorkas såsom gräs.

12 Mina dagar äro såsom skuggan, när den förlänges, och jag själv förvissnar såsom gräs.

Men du, Herre, blifver evinnerliga, och din åminnelse ifrå slägte till slägte.

13 Men du, o HERRE, tronar evinnerligen, och din åminnelse varar från släkte till släkte.

Statt upp, och förbarma dig öfver Zion; ty det är tid, att du äst nådelig, och stunden är kommen.

14 Du skall stå upp och förbarma dig över Sion; se, det är tid att du bevisar det nåd; ja, stunden har kommit.

Ty dine tjenare ville gerna, att det skulle bygdt varda, och sågo gerna, att dess sten och kalk tillredd vorde;

15 Ty dina tjänare hava dess stenar kära och ömka sig över dess grus.

Att Hedningarna måtte frukta ditt Namn, Herre, och alle Konungar på jordene dina äro;

16 Då skola hedningarna frukta HERRENS namn och alla jordens konungar din härlighet,

Att Herren bygger Zion, och låter se sig i sin äro.

17 när en gång HERREN har byggt upp Sion och uppenbarat sig i sin härlighet;

Han vänder sig till de öfvergifnas bön, och försmår icke deras bön.

18 när han har vänt sig till de utblottades bön och upphört att förakta deras bön.

Det varde beskrifvet för de efterkommande; och det folk, som skall skapadt varda, skall lofva Herran.

19 Det skall tecknas upp för ett kommande släkte, och det folk som varder skapat skall lova HERREN,

Ty han skådar af sine helga högd, och Herren ser af himmelen på jordena;

20 att han har blickat ned från sin heliga höjd, att HERREN har skådat från himmelen ned till jorden,

Att han skall höra dens fångnas suckande, och förlossa dödsens barn;

21 för att höra den fångnes klagan, för att befria dödens barn,

På det de skola i Zion predika Herrans Namn, och hans lof i Jerusalem;

22 på det att man i Sion må förkunna HERRENS namn och hans lov i Jerusalem,

När folken sammankomma, och Konungariken, till att tjena Herranom.

23 när alla folk församlas, och alla riken, för att tjäna HERREN.

Han tvingar på vägenom mina kraft; han förkortar mina dagar.

24 Han har på vägen nedböjt min kraft, han har förkortat mina dagar.

Jag säger: Min Gud, tag mig icke bort i mina halfva dagar; dina år vara evinnerliga.

25 Jag säger: Min Gud, tag mig icke bort i mina halva dagar, du vilkens år vara från släkte till släkte.

Du hafver tillförene grundat jordena, och himlarna äro dina händers verk.

26 I urtiden lade du jordens grund, och himlarna äro dina händer verk:

De måste förgås, men du blifver; de skola alle föråldras såsom ett kläde; de skola förvandlade varda såsom en klädnad, när du förvandlar dem.

27 de skola förgås, men du förbliver, de skola alla nötas ut såsom en klädnad; du skall förvanda dem såsom man byter om sin dräkt, och de fara hän.

Men du blifver såsom du äst, och dine år taga ingen ända.

28 Men du är densamme, och dina år skola icke hava någon ände. Dina tjänares barn skola få bo i landet, och deras avkomma skall bestå inför dig.

Dina tjenares barn varda blifvande, och deras säd skall trifvas för dig.