Job 7
1 En stridsmans liv lever ju människan på jorden, och hennes dagar äro såsom dagakarlens dagar.
Militia est vita hominis super terram: et sicut dies mercenarii, dies eius.
2 Hon är lik en träl som flämtar efter skugga, lik en dagakarl som får bida efter sin lön.
Sicut servus desiderat umbram, et sicut mercenarius præstolatur finem operis sui:
3 Så har jag fått till arvedel månader av elände; nätter av vedermöda hava blivit min lott.
Sic et ego habui menses vacuos, et noctes laboriosas enumeravi mihi.
4 Så snart jag har lagt mig, är min fråga: »När skall jag då få stå upp?» Ty aftonen synes mig så lång; jag är övermätt av oro, innan morgonen har kommit.
Si dormiero, dicam: Quando consurgam? et rursum expectabo vesperam, et replebor doloribus usque ad tenebras.
5 Med förruttnelsens maskar höljes min kropp, med en skorpa lik jord; min hud skrymper samman och faller sönder.
Induta est caro mea putredine et sordibus pulveris, cutis mea aruit, et contracta est.
6 Mina dagar fly snabbare än vävarens spole; de försvinna utan något hopp.
Dies mei velocius transierunt quam a texente tela succiditur, et consumpti sunt absque ulla spe.
7 Tänk därpå att mitt liv är en fläkt, att mitt öga icke mer skall få se någon lycka.
Memento quia ventus est vita mea, et non revertetur oculus meus ut videat bona.
8 Den nu ser mig, hans öga skall ej vidare skåda mig; bäst din blick vilar på mig, är jag icke mer.
Nec aspiciet me visus hominis: oculi tui in me, et non subsistam.
9 Såsom ett moln som har försvunnit och gått bort, så är den som har farit ned i dödsriket; han kommer ej åter upp därifrån. (Sheol h7585)
Sicut consumitur nubes, et pertransit: sic qui descenderit ad inferos, non ascendet. (Sheol h7585)
10 Aldrig mer vänder han tillbaka till sitt hus, och hans plats vet icke av honom mer.
Nec revertetur ultra in domum suam, neque cognoscet eum amplius locus eius.
11 Därför vill jag nu icke lägga band på min mun, jag vill taga till orda i min andes ångest, jag vill klaga i min själs bedrövelse.
Quapropter et ego non parcam ori meo, loquar in tribulatione spiritus mei: confabulabor cum amaritudine animæ meæ.
12 Icke är jag väl ett hav eller ett havsvidunder, så att du måste sätta ut vakt mot mig?
Numquid mare ego sum, aut cetus, quia circumdedisti me carcere?
13 När jag hoppas att min bädd skall trösta mig, att mitt läger skall lindra mitt bekymmer,
Si dixero: Consolabitur me lectulus meus, et relevabor loquens mecum in strato meo:
14 då förfärar du mig genom drömmar, och med syner förskräcker du mig.
Terrebis me per somnia, et per visiones horrore concuties.
15 Nej, hellre vill jag nu bliva kvävd, hellre dö än vara blott knotor!
Quam ob rem elegit suspendium anima mea, et mortem ossa mea.
16 Jag är led vid detta; aldrig kommer jag åter till liv. Låt mig vara; mina dagar äro ju fåfänglighet.
Desperavi, nequaquam ultra iam vivam: parce mihi, nihil enim sunt dies mei.
17 Vad är då en människa, att du gör så stor sak av henne, aktar på henne så noga,
Quid est homo, quia magnificas eum? aut quid apponis erga eum cor tuum?
18 synar henne var morgon, prövar henne vart ögonblick?
Visitas eum diluculo, et subito probas illum:
19 Huru länge skall det dröja, innan du vänder din blick ifrån mig, lämnar mig i fred ett litet andetag?
Usquequo non parcis mihi, nec dimittis me ut glutiam salivam meam?
20 Om jag än har syndar, vad skadar jag därmed dig, du människornas bespejare? Varför har du satt mig till ett mål för dina angrepp och låtit mig bliva en börda för mig själv?
Peccavi, quid faciam tibi o custos hominum? quare posuisti me contrarium tibi, et factus sum mihimetipsi gravis?
21 Varför vill du icke förlåta mig min överträdelse, icke tillgiva mig min missgärning? Nu måste jag ju snart gå till vila i stoftet; om du söker efter mig, så är jag icke mer.
Cur non tollis peccatum meum, et quare non aufers iniquitatem meam? ecce, nunc in pulvere dormiam: et si mane me quæsieris, non subsistam.
