Job 6
1 Då tog Job till orda och sade:
Et Job répondit et dit:
2 Ack att min grämelse bleve vägd och min olycka lagd jämte den på vågen!
Oh! si mon chagrin était bien pesé, et si on mettait toute ma calamité dans la balance!
3 Se, tyngre är den nu än havets sand, därför kan jag icke styra mina ord.
Car maintenant elle pèserait plus que le sable des mers; c’est pourquoi mes paroles sont outrées;
4 Ty den Allsmäktiges pilar hava träffat mig, och min ande indricker deras gift; ja, förskräckelser ifrån Gud ställa sig upp mot mig.
Car les flèches du Tout-puissant sont en moi, leur venin boit mon esprit; les frayeurs de Dieu se rangent en bataille contre moi.
5 Icke skriar vildåsnan, när hon har friskt gräs, icke råmar oxen, då han står vid sitt foder?
L’âne sauvage brait-il auprès de l’herbe? Le bœuf mugit-il auprès de son fourrage?
6 Men vem vill äta den mat som ej har smak eller sälta, och vem finner behag i slemörtens saft?
Ce qui est insipide, le mange-t-on sans sel? Y a-t-il de la saveur dans le blanc d’un œuf?
7 Så vägrar nu min själ att komma vid detta, det är för mig en vämjelig spis.
Ce que mon âme refusait de toucher est comme ma dégoûtante nourriture.
8 Ack att min bön bleve hörd, och att Gud ville uppfylla mitt hopp!
Oh! si ma demande s’accomplissait, et si Dieu m’accordait mon désir,
9 O att det täcktes Gud att krossa mig, att räcka ut sin hand och avskära mitt liv!
S’il plaisait à Dieu de m’écraser, de lâcher sa main et de me retrancher!
10 Då funnes ännu för mig någon tröst, jag kunde då jubla, fastän plågad utan förskoning; jag har ju ej förnekat den Heliges ord.
Alors il y aurait encore pour moi une consolation, et, dans la douleur qui ne m’épargne pas, je me réjouirais de ce que je n’ai pas renié les paroles du Saint.
11 Huru stor är då min kraft, eftersom jag alltjämt bör hoppas? Och vad väntar mig för ände, eftersom jag skall vara tålig?
Quelle est ma force pour que j’attende, et quelle est ma fin pour que je patiente?
12 Min kraft är väl ej såsom stenens, min kropp är väl icke av koppar?
Ma force est-elle la force des pierres? Ma chair est-elle d’airain?
13 Nej, förvisso gives ingen hjälp för mig, var utväg har blivit mig stängd.
N’est-ce pas qu’il n’y a point de secours en moi, et que toute capacité est chassée loin de moi?
14 Den förtvivlade borde ju röna barmhärtighet av sin vän, men se, man övergiver den Allsmäktiges fruktan,
À celui qui est défaillant est due la miséricorde de la part de son ami, sinon il abandonnera la crainte du Tout-puissant.
15 Mina bröder äro trolösa, de äro såsom regnbäckar, ja, lika bäckarnas rännilar, som snart sina ut,
Mes frères m’ont trahi comme un torrent, comme le lit des torrents qui passent,
16 som väl kunna gå mörka av vinterns flöden, när snön har fallit och gömt sig i dem,
Qui sont troubles à cause des glaces, dans lesquels la neige se cache;
17 men som åter försvinna, när de träffas av hettan, och torka bort ifrån sin plats, då värmen kommer.
Au temps où ils se resserrent ils tarissent, quand la chaleur les frappe ils disparaissent de leur lieu:
18 Vägfarande där i trakten vika av till dem, men de finna allenast ödslighet och måste förgås.
Ils serpentent dans les sentiers de leur cours, ils s’en vont dans le désert, et périssent.
19 Temas vägfarande skådade dithän, Sabas köpmanståg hoppades på dem;
Les caravanes de Théma les cherchaient du regard, les voyageurs de Sheba s’attendaient à eux;
20 men de kommo på skam i sin förtröstan, de sågo sig gäckade, när de hade hunnit ditfram.
Ils ont été honteux de leur confiance; ils sont venus là, et ont été confondus.
21 Ja, likaså ären I nu ingenting värda, handfallna stån I av förfäran och förskräckelse.
De même maintenant vous n’êtes rien; vous avez vu un objet de terreur, et vous vous êtes effrayés.
22 Har jag då begärt att I skolen giva mig gåvor, taga av edert gods för att lösa mig ut,
Ai-je dit: Donnez-moi, et de votre richesse faites-moi des présents,
23 att I skolen rädda mig undan min ovän, köpa mig fri ur våldsverkares hand?
Et délivrez-moi de la main de l’oppresseur, et rachetez-moi de la main des terribles?
24 Undervisen mig, så vill jag tiga, lären mig att förstå vari jag har farit vilse.
Enseignez-moi, et je me tairai; et faites-moi comprendre en quoi je me trompe.
25 Gott är förvisso uppriktigt tal, men tillrättavisning av eder, vad båtar den?
Combien sont puissantes les paroles justes! Mais la censure de votre part que reprend-elle?
26 Haven I då i sinnet att hålla räfst med ord, och skall den förtvivlade få tala för vinden?
Songez-vous à censurer des discours? Mais les paroles d’un désespéré ne sont faites que pour le vent.
27 Då kasten I väl också lott om den faderlöse, då lären I väl köpslå om eder vän!
Certes, vous tombez sur l’orphelin, et vous creusez [une fosse] pour votre ami.
28 Dock, må det nu täckas eder att akta på mig; icke vill jag ljuga eder mitt i ansiktet.
Et maintenant, si vous voulez, regardez-moi; vous mentirais-je donc en face?
29 Vänden om! Må sådan orätt icke ske; ja, vänden ännu om, ty min sak är rättfärdig!
Revenez, je vous prie; qu’il n’y ait pas d’injustice; oui, revenez encore: ma justice sera là.
30 Skulle väl orätt bo på min tunga, och min mun, skulle den ej förstå vad fördärvligt är?
Y a-t-il de l’iniquité en ma langue? Mon palais ne discernerait-il pas la méchanceté?
