Job 4

1 Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:

Då svarade Eliphas af Thema, och sade:

2 Misstycker du, om man dristar tala till dig? Vem kan hålla tillbaka sina ord?

Du lider tilläfventyrs icke gerna, om man försöker att tala med dig? Men ho kan låtat?

3 Se, många har du visat till rätta, och maktlösa händer har du stärkt;

Si, du hafver undervisat många, och styrkt trötta händer.

4 dina ord hava upprättat den som stapplade, och åt vacklande knän har du givit kraft.

Ditt tal hafver upprest dem, som fallne voro; och bäfvande knä hafver du förstärkt.

5 Men nu, då det gäller dig själv, bliver du otålig, när det är dig det drabbar, förskräckes du.

Men nu, medan det kommer på dig, varder du förtvinad; och nu, medan det drabbar på dig, förskräckes du.

6 Skulle då icke din gudsfruktan vara din tillförsikt och dina vägars ostrafflighet ditt hopp?

Ja, der är nu din ( Guds ) fruktan, din tröst, ditt hopp, och din fromhet.

7 Tänk efter: när hände det att en oskyldig fick förgås? och var skedde det att de redliga måste gå under?

Käre, tänk uppå, hvar är någor oskyldiger förgången? Eller hvar äro de rättfärdige någon tid utrotade?

8 Nej, så har jag sett det gå, att de som plöja fördärv och de som utså olycka, de skörda och sådant;

Såsom jag väl sett hafver, de som vedermödo plöjde, och olycko sådde, de skåro det ock upp;

9 för Guds andedräkt förgås de och för en fnysning av hans näsa försvinna de.

Att de äro genom Guds anda förgångne, och af hans vredes anda förgjorde.

10 Ja, lejonets skri och rytarens röst måste tystna, och unglejonens tänder brytas ut;

Lejonens rytande, och lejinnones röst, och de unga lejons tänder äro sönderbrutna.

11 Det gamla lejonet förgås, ty det finner intet rov, och lejoninnans ungar bliva förströdda.

Lejonet är förgånget, att det icke mera röfvar; och de unga lejon äro förskingrade.

12 Men till mig smög sakta ett ord, mitt öra förnam det likasom en viskning,

Och till mig är kommet ett hemligit ord, och mitt öra hafver deraf fått något märkeligit.

13 När tankarna svävade om vid nattens syner och sömnen föll tung på människorna,

Då jag begrundade nattenes syner, då sömnen faller på menniskorna;

14 då kom en förskräckelse och bävan över mig, med rysning fyllde den alla ben i min kropp.

Då kom fruktan och bäfvande mig uppå, och all min ben förskräcktes.

15 En vindpust for fram över mitt ansikte, därvid reste sig håren på min kropp.

Och då anden gick framom mig, reste mig håret på minom kropp.

16 Och något trädde inför mina ögon, en skepnad vars form jag icke skönjde; och jag hörde en susning och en röst:

Då stod en för min ögon, och dess skapnad kände jag intet; han var stilla, och jag hörde ena röst:

17 »Kan då en människa hava rätt mot Gud eller en man vara ren inför sin skapare?

Huru kan en menniska vara rättfärdigare än Gud; eller en man vara renare än han, som honom gjort hafver?

18 Se, ej ens på sina tjänare kan han förlita sig, jämväl sina änglar måste han tillvita fel;

Si, ibland sina tjenare finner han icke trohet, och i sinom Änglom finner han dårhet.

19 huru mycket mer då dem som bo i hyddor av ler, dem som hava sin grundval i stoftet! De krossas sönder så lätt som mal;

Huru mycket mer de som bo i lerhus; och de der grundade äro på jordene, skola förtäras af matk.

20 när morgon har bytts till afton, ligga de slagna; innan man aktar därpå, hava de förgåtts för alltid.

Det varar ifrå morgonen intill aftonen, så varda de upphuggne; och förr än de varda det varse, äro de platt borto;

21 Ja, deras hyddas fäste ryckes bort för dem, oförtänkt måste de dö.»

Och deras käraste förgås; och dö ock oförvarandes.