Job 39

1 Vet du tiden för stengetterna att föda, vakar du över när hindarna bör kalva?

Kan du sätta tiden, när stengetterna skola kidla på bergen? Eller hafver du märkt, när hindarna gå hafvande?

2 Räknar du månaderna som de skola gå dräktiga, ja, vet du tiden för dem att föda?

Hafver du räknat deras månader, när de fulle varda; eller vetst du tiden, när de skola föda?

3 De böja sig ned, de avbörda sig sina foster, hastigt göra de sig fria ifrån födslovåndan.

De böja sig, när de föda, och rifva sig, och låta ut sina ungar.

4 Deras ungar frodas och växa till på marken, så springa de sin väg och vända ej tillbaka.

Deras ungar varda fete, och växa ute; de gå ut, och komma intet till dem igen.

5 Vem har skänkt vildåsnan hennes frihet, vem har lossat den skyggas band?

Ho hafver låtit vildåsnan så fri gå? Ho hafver vildåsnans band upplöst;

6 Se, hedmarken gav jag henne till hem, och saltöknen blev hennes boning.

Hvilkom jag markena till hus gifvit hafver, och öknena till boning?

7 Hon ler åt larmet i staden, hon hör ingen pådrivares rop.

Han gör lek af stadsbullret; plågarenas trug hörer han intet.

8 Vad hon spanar upp på berget har hon till bete, hon letar efter allt som är grönt.

Han ser efter bergen, der hans bet är, och söker hvar grönt är.

9 Skall vildoxen finnas hågad att tjäna dig och att stanna över natten invid din krubba?

Menar du, att enhörningen skall tjena dig, och skall blifva vid dina krubbo?

10 Kan du tvinga vildoxen att gå i fåran efter töm och förmå honom att i ditt spår harva markerna jämna?

Kan du binda honom oket uppå i dina fårar, så att han efter dig plog drager i dalomen?

11 Kan du lita på honom, då ju hans kraft är så stor, kan du betro åt honom ditt arbetes frukt?

Kan du förlåta dig på honom, deraf att han mycket förmår, och låta honom för dig arbeta?

12 Överlåter du åt honom att föra hem din säd och att hämta den tillhopa till din loge?

Kan du betro honom, att han drager dig dina säd hem igen, och församlar henne i dina lado?

13 Strutshonans vingar flaxa med fröjd, men vad modersömhet visa väl hennes pennor, hennes fjädrar?

Påfoglens vingar äro skönare än storkens, eller strutsfoglens vingar;

14 Åt jorden överlåter hon ju sina ägg och ruvar dem ovanpå sanden.

Som sin ägg lägger i jordena, och låter heta jordena utkläcka dem.

15 Hon bryr sig ej om att en fot kan krossa dem, att ett vilddjur kan trampa dem sönder.

Han förgäter, att de måga varda trampade, och något vilddjur sönderslår dem.

16 Hård är hon mot sin avkomma, såsom vore den ej hennes; att hennes avel kan gå under, det bekymrar henne ej.

Han är så hård emot sina ungar, likasom de icke voro hans; han aktar icke, att han arbetar fåfängt;

17 Ty Gud har gjort henne glömsk för vishet, han har ej tilldelat henne förstånd.

Ty Gud hafver förtagit honom visdom, och hafver intet förstånd gifvit honom.

18 Men när det gäller, piskar hon sig själv upp till språng; då ler hon åt både häst och man.

På den tiden han reser sig, upphöjer han sig, och bespottar både häst och man.

19 Är det du som giver åt hästen hans styrka och kläder hans hals med brusande man?

Kan du gifva hästenom kraft; eller kan du pryda hans hals med hans gnäggande?

20 Är det du som lär honom gräshoppans språng? Hans stolta frustning, en förskräckelse är den!

Kan du förfara honom såsom gräshoppor? Hvad förfärligit är, det är hans nos pris.

21 Han skrapar marken och fröjdar sig i sin kraft och rusar så fram mot väpnade skaror.

Han rifver jordena, och är frimodig i sin starkhet; och drager ut emot den väpnada.

22 Han ler åt fruktan och känner ej förfäran, han ryggar icke tillbaka för svärd.

Han bespottar räddhågan, och förfäras intet; och flyr icke för svärd;

23 Omkring honom ljuder ett rassel av koger, av ljungande spjut och lans.

Det ännu kogret emot honom skallrade, och glimmade både glafven och sköld.

24 Han skakas och rasar och uppslukar marken, han kan icke styra sig, när basunen har ljudit.

Han skälfver och rasar, och trampar jordena; och tror intet, att trummeten lyder.

25 För var basunstöt frustar han: Huj! Ännu i fjärran vädrar han striden, anförarnas rop och larmet av härskrin.

När trummeten fast klingar, säger han huj; och känner lukten af stridene lång väg, Förstarnas rop och fröjd.

26 Är det ett verk av ditt förstånd, att falken svingar sig upp och breder ut sina vingar till flykt mot söder?

Flyger höken genom ditt förstånd, och utbreder sina vingar söderut?

27 Eller är det på ditt bud som örnen stiger så högt och bygger sitt näste i höjden?

Flyger örnen så högt af din befallning, att han gör sitt näste i höjdene?

28 På klippan bor han, där har han sitt tillhåll, på klippans spets och på branta berget.

I bergklippon bor han, och blifver i bergskrefvom, och i fast rum.

29 Därifrån spanar han efter sitt byte, långt bort i fjärran skådar hans ögon.

Dädan af skådar han efter mat, och hans ögon se långt bort.

30 Hans ungar frossa på blod, och där slagna ligga, där finner man honom.

Hans ungar supa blod, och hvar en åtel är, der är han.