Job 37
1 Ja, vid sådant förskräckes mitt hjärta, bävande spritter det upp.
Super hoc expavit cor meum, et emotum est de loco suo.
2 Hören, hören huru hans röst ljuder vred, hören dånet som går ut ur hans mun.
Audite auditionem in terrore vocis ejus, et sonum de ore illius procedentem.
3 Han sänder det åstad, så långt himmelen når, och sina ljungeldar bort till jordens ändar.
Subter omnes cælos ipse considerat, et lumen illius super terminos terræ.
4 Efteråt ryter så dånet, när han dundrar med sin väldiga röst; och på ljungeldarna spar han ej, då hans röst låter höra sig.
Post eum rugiet sonitus; tonabit voce magnitudinis suæ: et non investigabitur, cum audita fuerit vox ejus.
5 Ja, underbart dundrar Gud med sin röst, stora ting gör han, utöver vad vi förstå.
Tonabit Deus in voce sua mirabiliter, qui facit magna et inscrutabilia;
6 Se, åt snön giver han bud: »Fall ned till jorden», så ock åt regnskuren, åt sitt regnflödes mäktiga skur.
qui præcipit nivi ut descendat in terram, et hiemis pluviis, et imbri fortitudinis suæ;
7 Därmed fjättrar han alla människors händer, så att envar som han har skapat kan lära därav.
qui in manu omnium hominum signat, ut noverint singuli opera sua.
8 Då draga sig vilddjuren in i sina gömslen, och i sina kulor lägga de sig till ro.
Ingredietur bestia latibulum, et in antro suo morabitur.
9 Från Stjärngemaket kommer då storm och köld genom nordanhimmelens stjärnor;
Ab interioribus egredietur tempestas, et ab Arcturo frigus.
10 med sin andedräkt sänder Gud frost, och de vida vattnen betvingas.
Flante Deo, concrescit gelu, et rursum latissimæ funduntur aquæ.
11 Skyarna lastar han ock med väta och sprider omkring sina ljungeldsmoln.
Frumentum desiderat nubes, et nubes spargunt lumen suum.
12 De måste sväva än hit, än dit, alltefter hans rådslut och de uppdrag de få, vadhelst han ålägger dem på jordens krets.
Quæ lustrant per circuitum, quocumque eas voluntas gubernantis duxerit, ad omne quod præceperit illis super faciem orbis terrarum:
13 Än är det som tuktoris, än med hjälp åt hans jord, än är det med nåd som han låter dem komma.
sive in una tribu, sive in terra sua, sive in quocumque loco misericordiæ suæ eas jusserit inveniri.
14 Lyssna då härtill, du Job; stanna och betänk Guds under.
Ausculta hæc, Job: sta, et considera mirabilia Dei.
15 Förstår du på vad sätt Gud styr deras gång och låter ljungeldarna lysa fram ur sina moln?
Numquid scis quando præceperit Deus pluviis, ut ostenderent lucem nubium ejus?
16 Förstår du lagen för skyarnas jämvikt, den Allvises underbara verk?
Numquid nosti semitas nubium magnas, et perfectas scientias?
17 Förstår du huru kläderna bliva dig så heta, när han låter jorden domna under sunnanvinden?
Nonne vestimenta tua calida sunt, cum perflata fuerit terra austro?
18 Kan du välva molnhimmelen så som han, så fast som en spegel av gjuten metall?
Tu forsitan cum eo fabricatus es cælos, qui solidissimi quasi ære fusi sunt.
19 Lär oss då vad vi skola säga till honom; för vårt mörkers skull hava vi intet att lägga fram.
Ostende nobis quid dicamus illi: nos quippe involvimur tenebris.
20 Ej må det bebådas honom att jag vill tala. Månne någon begär sitt eget fördärv?
Quis narrabit ei quæ loquor? etiam si locutus fuerit homo, devorabitur.
21 Men synes icke redan skenet? Strålande visar han sig ju mellan skyarna, där vinden har gått fram och sopat dem undan.
At nunc non vident lucem: subito aër cogetur in nubes, et ventus transiens fugabit eas.
22 I guldglans kommer han från norden. Ja, Gud är höljd i fruktansvärt majestät;
Ab aquilone aurum venit, et ad Deum formidolosa laudatio.
23 den Allsmäktige kunna vi icke fatta, honom som är så stor i kraft, honom som ej kränker rätten, ej strängaste rättfärdighet.
Digne eum invenire non possumus: magnus fortitudine, et judicio, et justitia: et enarrari non potest.
24 Fördenskull frukta människorna honom; men de självkloka -- dem alla aktar han ej på.
Ideo timebunt eum viri, et non audebunt contemplari omnes qui sibi videntur esse sapientes.
