Job 19
1 Därefter tog Job till orda och sade:
Bvt Iob answered, and said,
2 Huru länge skolen I bedröva min själ och krossa mig sönder med edra ord?
Howe long will yee vexe my soule, and torment me with wordes?
3 Tio gånger haven I nu talat smädligt mot mig och kränkt mig utan all försyn.
Ye haue now ten times reproched me, and are not ashamed: ye are impudent toward mee.
4 Om så är, att jag verkligen har farit vilse, då är förvillelsen min egen sak.
And though I had in deede erred, mine errour remaineth with me.
5 Men viljen I ändå verkligen förhäva eder mot mig, och påstån I att smäleken har drabbat mig med skäl,
But in deede if ye will aduance your selues against me, and rebuke me for my reproche,
6 så veten fastmer att Gud har gjort mig orätt och att han har omsnärjt mig med sitt nät.
Know nowe, that God hath ouerthrowen me, and hath compassed me with his net.
7 Se, jag klagar över våld, men får intet svar; jag ropar, men får icke rätt.
Beholde, I crie out of violence, but I haue none answere: I crie, but there is no iudgement.
8 Min väg har han spärrat, så att jag ej kommer fram, och över mina stigar breder han mörker.
Hee hath hedged vp my way that I cannot passe, and he hath set darkenesse in my paths.
9 Min ära har han avklätt mig, och från mitt huvud har han tagit bort kronan.
Hee hath spoyled mee of mine honour, and taken the crowne away from mine head.
10 Från alla sidor bryter han ned mig, så att jag förgås; han rycker upp mitt hopp, såsom vore det ett träd.
He hath destroyed mee on euery side and I am gone: and he hath remoued mine hope like a tree.
11 Sin vrede låter han brinna mot mig och aktar mig såsom sina ovänners like.
And he hath kindled his wrath against me, and counteth mee as one of his enemies.
12 Hans skaror draga samlade fram och bereda sig väg till anfall mot mig; de lägra sig runt omkring min hydda.
His armies came together, and made their way vpon me, and camped about my tabernacle.
13 Långt bort ifrån mig har han drivit mina fränder; mina bekanta äro idel främlingar mot mig.
He hath remooued my brethre farre from me, and also mine acquaintance were strangers vnto me.
14 Mina närmaste hava dragit sig undan, och mina förtrogna hava förgätit mig.
My neighbours haue forsaken me, and my familiars haue forgotten me.
15 Mitt husfolk och mina tjänstekvinnor akta mig såsom främling; en främmande man har jag blivit i deras ögon.
They that dwel in mine house, and my maydes tooke me for a stranger: for I was a stranger in their sight.
16 Kallar jag på min tjänare, så svarar han icke; ödmjukt måste jag bönfalla hos honom.
I called my seruant, but he would not answere, though I prayed him with my mouth.
17 Min andedräkt är vidrig för min hustru, jag väcker leda hos min moders barn.
My breath was strange vnto my wife, though I prayed her for the childrens sake of mine owne body.
18 Till och med de små barnen visa mig förakt; så snart jag står upp, tala de ohöviskt emot mig.
The wicked also despised mee, and when I rose, they spake against me.
19 Ja, en styggelse är jag för alla dem jag umgicks med; de som voro mig kärast hava vänt sig emot mig.
All my secret friends abhorred me, and they whome I loued, are turned against me.
20 Benen i min kropp tränga ut i hud och hull; knappt tandköttet har jag fått behålla kvar.
My bone cleaueth to my skinne and to my flesh, and I haue escaped with the skinne of my teeth.
21 Haven misskund, haven misskund med mig, I mina vänner, då nu Guds hand så har hemsökt mig.
Haue pitie vpon me: haue pitie vpon me, (O yee my friendes) for the hande of God hath touched me.
22 Varför skolen I förfölja mig, I såsom Gud, och aldrig bliva mätta av mitt kött?
Why do ye persecute me, as God? and are not satisfied with my flesh?
23 Ack att mina ord skreves upp, ack att de bleve upptecknade i en bok,
Oh that my wordes were nowe written! oh that they were written euen in a booke,
24 ja, bleve med ett stift av järn och med bly för evig tid inpräglade i klippan!
And grauen with an yron pen in lead, or in stone for euer!
25 Dock, jag vet att min förlossare lever, och att han till slut skall stå fram över stoftet.
For I am sure, that my Redeemer liueth, and he shall stand the last on the earth.
26 Och sedan denna min sargade hud är borta, skall jag fri ifrån mitt kött få skåda Gud.
And though after my skin wormes destroy this bodie, yet shall I see God in my flesh.
27 Ja, honom skall jag få skåda, mig till hjälp, för mina ögon skall jag se honom, ej såsom en främling; därefter trånar jag i mitt innersta.
Whome I my selfe shall see, and mine eyes shall beholde, and none other for me, though my reynes are consumed within me.
28 Men när I tänken: »huru skola vi icke ansätta honom!» -- såsom vore skulden att finna hos mig --
But yee sayde, Why is hee persecuted? And there was a deepe matter in me.
29 då mån I taga eder till vara för svärdet, ty vreden hör till de synder som straffas med svärd; så mån I då besinna att en dom skall komma.
Be ye afraide of the sworde: for the sworde will be auenged of wickednesse, that yee may knowe that there is a iudgement.
