Hebreerbrevet 6
1 Låtom oss därför lämna bakom oss de första grunderna av läran om Kristus och gå framåt mot det som hör till fullkomningen; låtom oss icke åter lägga grunden med bättring från döda gärningar och med tro på Gud,
Therefore, omitting the elementary Christian teaching, let us go on to the perfection of Christian instruction, not laying again the foundation of repentance from dead works, and of faith toward God,
2 med undervisning om dop och handpåläggning, om de dödas uppståndelse och en evig dom. (aiōnios g166)
of the teaching with respect to immersions, and of the laying on of hands, of the resurrection of the dead, and of eternal condemnation. (aiōnios g166)
3 Ja, detta vilja vi göra, såframt Gud eljest tillstädjer det.
And this we will do, if God permit.
4 Ty dem till vilka ljuset en gång har kommit, och som hava smakat den himmelska gåvan och blivit delaktiga av helig ande,
For it is impossible to renew again to repentance those who have once been enlightened, and have tasted of the heavenly gift, and have been made partakers of the Holy Spirit,
and have tasted the good word of God, and the powers of the coming age, (aiōn g165)
6 men som ändå hava avfallit -- dem är det omöjligt att återföra till ny bättring, eftersom de på nytt korsfästa Guds Son åt sig och utsätta honom för bespottelse.
if they fall away; since they again crucify in themselves the Son of God, and put him to an open shame.
7 Det är ju så, att den jord som indricker regnet, när det titt och ofta strömmar ned däröver, och som framalstrar växter, dem till gagn för vilkas räkning den brukas, den jorden får välsignelse från Gud.
For the land which drinks up the rain that comes often upon it, and produces herbs suitable for those for whom it is cultivated, receives blessing from God.
8 Den åter som bär törne och tistel, den är ingenting värd och är förbannelsen nära, och slutet bliver att den avbrännes med eld.
But that which produces thorns and thistles is rejected, and is near the curse, the end of which is to be burned.
9 Men i fråga om eder, I älskade, äro vi vissa om vad bättre är, och vad som länder till frälsning, om vi ock nu tala på detta sätt.
But, beloved, we are confident of better things concerning you, and of things that tend to salvation, though we thus speak.
10 Ty Gud är icke orättvis, så att han förgäter vad I haven verkat, och vilken kärlek I bevisaden mot hans namn, då I tjänaden de heliga, såsom I ännu gören.
For God is not unjust, that he should forget your work, and the love which you have shown for his name by having ministered to the saints, and by continuing to minister.
11 Men vår åstundan är att var och en av eder visar samma nit att intill änden bevara full visshet i sitt hopp,
But we desire every one of you to show the same diligence, in order to have your hope fully assured to the end:
12 så att I icke bliven tröga, utan bliven efterföljare åt dem som genom tro och tålamod få till arvedel vad utlovat är.
that you may not become slothful, but imitators of those who, through faith and patience, inherit the promises.
13 Ty när Gud gav löftet åt Abraham, svor han vid sig själv -- eftersom han icke hade någon högre att svärja vid --
For when God made promise to Abraham, because he could swear by no greater, he swore by himself,
14 och sade: »Sannerligen, jag skall rikligen välsigna dig och storligen föröka dig.»
saying: Most surely will I abundantly bless you, and abundantly multiply you.
15 Och när denne tåligt förbidade, fick han så vad utlovat var.
And so, when he had waited patiently, he received the promises.
16 Människor svärja ju vid den som är högre än de, och eden tjänar dem till bekräftelse och gör en ände på all tvist.
For, verily, men swear by the greater, and an oath for confirmation is to them an end of all contradiction.
17 Därför, när Gud ville för dem som skulle få till arvedel vad löftet innebar ännu kraftigare bevisa oryggligheten av sitt rådslut, lade han därtill en ed.
Wherefore, God, being more abundantly willing to show to the heirs of his promise the immutability of his purpose, interposed an oath,
18 Så skulle vi genom två oryggliga utsagor, i vilka Gud omöjligen kunde ljuga, undfå en kraftig uppmuntran, vi som hava sökt vår räddning i att hålla fast vid det hopp som ligger framför oss.
that by two immutable things, in which it was impossible for God to lie, we might have strong consolation, who have fled to lay hold on the hope set before us;
19 I det hoppet hava vi ett säkert och fast själens ankare, som når innanför förlåten,
which, hope we have as an anchor for the soul, both sure and steadfast, and which enters in beyond the vail,
