Habackuk 3

1 En bön av profeten Habackuk; till Sigjonót.

Molitva proroka Avakuma; za pjevanje.

2 HERRE, jag har hört om dig och häpnat. HERRE, förnya i dessa år dina gärningar, låt oss förnimma dem i dessa år. Mitt i din vrede må du tänka på förbarmande.

Gospode, èuh rijeè tvoju, i uplaših se; Gospode, djelo svoje usred godina saèuvaj u životu, usred godina objavi ga, u gnjevu sjeti se milosti.

3 Gud kommer från Teman, den helige från berget Paran. (Sela) Hans majestät övertäcker himmelen, och av hans lov är jorden full.

Bog doðe od Temana i svetac s gore Farana; slava njegova pokri nebesa i zemlja se napuni hvale njegove.

4 Då uppstår en glans såsom av solljus, strålar gå ut ifrån honom, och han höljer i dem sin makt.

Svjetlost mu bijaše kao sunce, zraci izlažahu mu iz ruku, i ondje bješe sakrivena (sila) njegova.

5 Framför honom går pest, och feberglöd följer i hans spår.

Pred njim iðaše pomor, i živo ugljevlje iðaše ispod nogu njegovijeh.

6 Han träder fram -- därmed kommer han jorden att darra; en blick -- och han kommer folken att bäva. De uråldriga bergen splittras, de eviga höjderna sjunka ned. Han vandrar de vägar han fordom gick.

Stade, i izmjeri zemlju, pogleda i razmetnu narode, raspadoše se vjeène gore, slegoše se humovi vjeèni; putovi su mu vjeèni.

7 Jag ser Kusans hyddor hemsökta av fördärv; tälten darra i Midjans land.

Vidjeh šatore Etiopske u muci, ustreptaše zavjesi zemlji Madijanskoj.

8 Harmas då HERREN på strömmar? Ja, är din vrede upptänd mot strömmarna eller din förgrymmelse mot havet, eftersom du så färdas fram med dina hästar, med dina segerrika vagnar?

Eda li se na rijeke razgnjevi Gospod? eda li se na rijeke raspali gnjev tvoj? na more jarost tvoja, kad si pojezdio na konjma svojim i na kolima svojim za spasenje?

9 Framtagen och blottad är din båge, ditt besvurna ords pilar. (Sela) Till strömfåror klyver du jorden.

Pomoli se luk tvoj kao što si se zakleo plemenima; razdro si zemlju za rijeke.

10 Bergen se dig och bäva; såsom en störtskur far vattnet ned. Djupet låter höra sin röst, mot höjden lyfter det sina händer.

Vidješe te gore i uzdrktaše, povodanj navali; bezdana pusti glas svoj, uvis podiže ruke svoje.

11 Sol och måne stanna i sin boning för skenet av dina farande pilar, för glansen av ditt blixtrande spjut.

Sunce i mjesec stadoše u stanu svom, idoše prema svjetlosti tvoje strijele, prema sijevanju sjajnoga koplja tvojega.

12 I förgrymmelse går du fram över jorden, i vrede tröskar du sönder folken.

Srdito si išao po zemlji, gnjevno si gazio narode.

13 Du drager ut för att frälsa ditt folk, för att bereda frälsning åt din smorde. Du krossar taket på de ogudaktigas hus, du bryter ned huset, från grunden till tinnarna. (Sela)

Izašao si na spasenje narodu svojemu, na spasenje s pomazanikom svojim; razmrskao si glavu kuæi bezbožnièkoj do vrata otkrivši temelj.

14 Du genomborrar deras styresmans huvud med hans egna pilar, när de storma fram till att förskingra oss, under fröjd, såsom gällde det att i lönndom äta upp en betryckt.

Njegovijem kopljima probio si glavu selima njegovijem kad navaljivahu kao vihor da me razaspu, radovahu se kao da æe proždrijeti siromaha u potaji.

15 Du far med dina hästar fram över havet, över de stora vattnens svall.

Išao si po moru na konjma svojim, po gomili mnoge vode.

16 Jag hör det och darrar i mitt innersta, vid dånet skälva mina läppar; maktlöshet griper benen i min kropp, jag darrar på platsen där jag står. Ty jag måste ju stilla uthärda nödens tid, medan det kommer, som skall tränga folket.

Èuh, i utroba se moja uskoleba, usne mi uzdrktaše na glas, u kosti mi uðe truhlež, i ustresoh se na mjestu svom; kako æu poèivati u dan nevolje, kad doðe na narod koji æe ga opustošiti.

17 Ja, fikonträdet blomstrar icke mer, och vinträden giva ingen skörd, olivträdets frukt slår fel och fälten alstra ingen äring, fåren ryckas bort ur fållorna, och inga oxar finnas mer i stallen.

Jer smokva neæe cvasti, niti æe biti roda na lozi vinovoj; rod æe maslinov prevariti, i njive neæe dati hrane, ovaca æe nestati iz tora, i goveda neæe biti u oboru.

18 Likväl vill jag glädja mig i HERREN och fröjda mig i min frälsnings Gud.

Ali æu se ja radovati u Gospodu, veseliæu se u Bogu spasenja svojega.

19 HERREN, Herren är min starkhet; han gör mina fötter såsom hindens och låter mig gå fram över mina höjder. För sångmästaren, med mitt strängaspel.

Gospod je Gospod (sila) moja, i daæe mi noge kao u košute, i vodiæe me po visinama mojim. Naèelniku pjevaèkom uz žice moje.