2 Mosebok 2
1 Och en man av Levis hus gick åstad och tog till hustru Levis dotter.
Och en man gick bort af Levi hus, och tog ena Levi dotter.
2 Och hustrun blev havande och födde en son. Och hon såg att det var ett vackert barn och dolde honom i tre månader.
Och qvinnan aflade, och födde en son. Och då hon såg att det var ett dägeligt barn, fördolde hon det i tre månader.
3 Men när hon icke längre kunde dölja honom, tog hon en kista av rör, beströk den med jordbeck och tjära och lade barnet däri och satte den så i vassen vid stranden av Nilfloden.
Och då hon icke längre kunde fördölja det, tog hon ena kisto af rör, och beströk henne med ler och beck, och lade barnet deruti, och hof henne ut i vassen vid strandena af älfvene.
4 Och hans syster ställde sig ett stycke därifrån, för att se huru det skulle gå med honom.
Och hans syster stod långt ifrå, på det hon skulle se huru honom skulle varda gångandes.
5 Och Faraos dotter kom ned till floden för att bada, och hennes tärnor gingo utmed floden. När hon nu fick se kistan i vassen, sände hon sin tjänarinna dit och lät hämta den till sig.
Och Pharaos dotter kom ned, och skulle två sig i älfvene, och hennes jungfrur gingo utmed bräddene af älfvene; och då hon fick se kistona i vassenom, sände hon sina pigo dit, och lät hemta henne;
6 Och när hon öppnade den, fick hon se barnet och såg att det var en gosse, och han grät. Då ömkade hon sig över honom och sade: »Detta är ett av de hebreiska barnen.»
Och då hon upplyckte henne, fick hon se barnet, och si, barnet gret. Då ömkade hon sig deröfver, och sade: Detta är ett af de Ebreiska barnen.
7 Men hans syster frågade Faraos dotter: »Vill du att jag skall gå och kalla hit till dig en hebreisk amma som kan amma upp barnet åt dig?»
Då sade hans syster till Pharaos dotter: Vill du, att jag går och kallar till dig ena Ebreiska qvinno, som dia gifver, att hon ammar dig barnet upp?
8 Faraos dotter svarade henne: »Ja, gå.» Då gick flickan och kallade dit barnets moder.
Pharaos dotter sade till henne: Gack. Pigan gick, och kallade barnsens moder.
9 Och Faraos dotter sade till henne: »Tag detta barn med dig, och amma upp det åt mig, så vill jag giva dig lön därför.» Och kvinnan tog barnet och ammade upp det.
Då sade Pharaos dotter till henne: Tag detta barnet, och amma mig det upp, jag vill löna dig. Qvinnan tog barnet, och ammade det.
10 När sedan gossen hade vuxit upp; förde hon honom till Faraos dotter, och denna upptog honom såsom sin son och gav honom namnet Mose, »ty», sade hon, »ur vattnet har jag dragit upp honom».
Och då barnet var stort vordet, antvardade hon det Pharaos dotter, och hon anammade honom för sin son, och kallade honom Mose, ty hon sade: Utu vattnet hafver jag tagit honom.
11 På den tiden hände sig att Mose, sedan han hade blivit stor, gick ut till sina bröder och såg på deras trälarbete. Och han fick se att en egyptisk man slog en hebreisk man, en av hans bröder.
På den tiden, när Mose var stor vorden, gick han ut till sina bröder, och såg deras tunga; och vardt varse, att en Egyptisk man slog hans broder, en af de Ebreiska.
12 då vände han sig åt alla sidor, och när han såg att ingen annan människa fanns där, slog han ihjäl egyptiern och gömde honom i sanden.
Och han vände sig hit och dit, och då han såg, att der ingen menniska var, slog han den Egyptiska, och begrof honom uti sandenom.
13 Dagen därefter gick han åter ut och fick då se två hebreiska män träta med varandra. Då sade han till den som gjorde orätt: »Skall du slå din landsman?»
I den andra dagen gick han ock ut, och såg två Ebreiska män träta sinsemellan, och sade till den som orätt gjorde: Hvi slår du din nästa?
14 Han svarade: »Vem har satt dig till hövding och domare över oss? Vill du dräpa mig, såsom du dräpte egyptiern?» Då blev Mose förskräckt och tänkte: »Så har då saken blivit känd.»
Han svarade: Ho hafver gjort dig till höfvitsman eller domare öfver oss? Vill du ock slå mig ihjäl, såsom du hafver slagit den Egyptiska mannen? Då fruktade Mose, och sade: Huru är detta uppkommet?
15 Också fick Farao höra om denna sak och ville dräpa Mose. Men Mose flydde bort undan Farao; och han stannade i Midjans land; där satte han sig vid en brunn.
Och det kom för Pharao, och han sökte efter att dräpa Mose. Men Mose flydde för Pharao, och blef i Midians lande, och bodde vid en brunn.
16 Och prästen i Midjan hade sju döttrar. Dessa kommo nu för att hämta upp vatten och skulle fylla hoarna för att vattna sin faders får.
Men Presten i Midian hade sju döttrar; de kommo till att vinda vatten, och de uppfyllde hoar till att vattna sins faders får.
17 Då kommo herdarna och ville driva bort dem; men Mose stod upp och hjälpte dem och vattnade deras får.
Då kommo någre herdar, och drefvo dem ifrå; men Mose gaf sig upp, och halp dem, och vattnade deras får.
18 När de sedan kommo hem till sin fader Reguel, sade han: »Varför kommen I så snart hem i dag?»
Och då de kommo till sin fader Reguel, sade han: Hvi kommen I i dag snarare än I plägen?
19 De svarade: »En egyptisk man hjälpte oss mot herdarna; därtill hämtade han upp vatten åt oss och vattnade fåren.»
De sade: En Egyptisk man halp oss för herdarna, och vand med oss vatten, och vattnade fåren.
20 Då sade han till sina döttrar: »Var är han då? Varför läten I mannen bliva kvar där? Inbjuden honom att komma och äta med oss».
Han sade till sina döttrar: Hvar är han? Hvi läten I så blifva mannen, och icke båden honom komma och äta med oss?
21 Och Mose beslöt sig för att stanna hos mannen, och denne gav åt Mose sin dotter Sippora till hustru.
Och Mose belefvade att blifva när den mannenom; och han gaf Mose sina dotter Zipora.
22 Hon födde en son, och han gav honom namnet Gersom, »ty», sade han, »jag är en främling i ett land som icke är mitt».
Hon födde honom en son, och han kallade honom Gerson; ty han sade: Jag är en utländning vorden i främmande lande. Och hon födde ännu en son, den kallade han Elieser, och sade: Mins faders Gud är min hjelpare, och hafver frälst mig utu Pharaos händer.
23 Så förflöt en lång tid, och därunder dog konungen i Egypten. Men Israels barn suckade över sin träldom och klagade; och deras rop över träldomen steg upp till Gud.
Någon tid derefter blef Konungen i Egypten död. Och Israels barn suckade öfver deras arbete, och ropade, och deras rop kom till Gud öfver deras släpan.
24 Och Gud hörde deras jämmer, och Gud tänkte på sitt förbund med Abraham, Isak och Jakob.
Och Gud hörde deras klagan, och tänkte på sitt förbund med Abraham, Isaac och Jacob.
25 Och Gud såg till Israels barn, och Gud lät sig vårda om dem. Hebr Mosché. Hebr. maschá. Hebr. ger.
Och han såg dertill, och lät sig vårda om dem.
