Psaltaren 73

1 En Psalm Assaphs. Visserliga hafver Israel Gud till tröst, der man rent hjerta hafver.

Ein Psalm Asafs. / Ja, gütig ist Gott gegen Israel, / Gegen die, die reines Herzens sind.

2 Men jag hade sånär stapplat med mina fötter; mine steg hade fulltnär sluntit.

Doch meine Füße wären beinah gestrauchelt, / Meine Tritte fast ausgeglitten.

3 Ty mig förtröt om de stortaliga, då jag såg, att dem ogudaktigom väl gick.

Denn ich ward neidisch auf die Prahler, / Als ich das Glück der Frevler sah.

4 Ty de äro i ingen dödsfara, utan stå faste såsom ett palats.

Sie kennen ja keine Schmerzen, / Und von Gesundheit strotzt ihr Leib.

5 De äro icke i olycko, såsom andra menniskor, och varda icke, såsom andra menniskor, plågade.

Nicht sind sie in Unglück wie Sterbliche sonst, / Sie leiden nicht Plage wie andre Leute.

6 Derföre måste deras stolthet vara en kostelig ting, och deras öfvervåld måste heta allt väl gjordt.

Drum ist auch Hoffart ihr Halsschmuck, / Unrecht umhüllt sie als ihr Gewand.

7 De svälla i ansigtet som en fet buk; de göra hvad dem lyster.

Ihr Auge tritt mühsam hervor aus dem Fett, / Ihr Herz ist voll stolzer Gedanken.

8 De förakta all ting, och tala illa derom; och tala och lasta högmodeliga.

Sie höhnen und sprechen boshaft von Gewalt, / Sie reden von oben herab.

9 Hvad de tala, det måste vara taladt neder af himmelen; hvad de säga, det måste gälla på jordene.

In den Himmel setzen sie ihren Mund, / Ihre Zunge ergeht sich auf Erden.

10 Derföre faller dem den menige man till; förty de nyttja deras vatten tillfyllest;

Drum fallen ihnen die Leute zu, / Die schlürfen Wasser in Fülle ein.

11 Och säga: Hvad skulle Gud fråga efter dem? Hvad skulle den Högste sköta om dem?

Sie sprechen: "Wie sollte Gott etwas wissen? / Wohnt denn bei dem Höchsten Kenntnis?

12 Si, det äro de ogudaktige, de äro lyckosamme i verldene, och varda rike.

Diese Leute leben zwar ohne Gott, / Doch haben sie, ewig ungestört, / Reichtum und Macht erlangt.

13 Skall det då fåfängt vara, att mitt hjerta ostraffeliga lefver, och jag mina händer i oskyldighet tvår;

Umsonst ist's, daß ich mein Herz hab reingehalten / Und meine Hände in Unschuld gewaschen.

14 Och varder plågad dagliga, och min näpst är hvar morgon för handene?

Ich war doch geplagt den ganzen Tag / Und ward alle Morgen aufs neue gestraft."

15 Jag hade fulltnär så sagt som de; men si, dermed hade jag fördömt all din barn, som någon tid varit hafva.

Hätt ich gedacht: So will ich auch reden, / Ich hätte verleugnet deiner Kinder Geschlecht.

16 Jag tänkte till att jag det begripa måtte; men det var mig för svårt;

So sann ich denn nach, dies Rätsel zu lösen; / Doch allzu schwierig war es für mich;

17 Tilldess jag gick in uti Guds helgedom, och märkte uppå deras ända.

Bis ich in Gottes Heiligtum ging / Und auf ihr (trauriges) Ende merkte.

18 Men du satte dem på det hala, och förstörte dem i grund.

Ja, auf schlüpfrigen Boden stellst du sie, / Du stürzest sie ins Verderben.

19 Huru snart varda de till intet! De förgås, och få en ända med förskräckelse.

Wie sind sie im Nu zunichte geworden, / Geschwunden, vergangen durch Schreckensgerichte!

20 Såsom en dröm, när en uppvaknar; så gör du, Herre, deras beläte i stadenom försmädt.

Wie ein Traum verfliegt, sobald man erwacht: / So wirst du, Adonái, ihr Bild verschmähn, / Wenn du dich aufmachst (zu richten).

21 Men det gör mig ondt i hjertat, och stinger mig i mina njurar;

Würde (nun wieder) mein Herz erbittert, / Und fühlt ich es stechen in meinen Nieren:

22 Att jag måste vara en dåre, och intet veta; och måste vara som ett vilddjur för dig.

Dann wär ich ein Narr und wüßte nichts, / Ich wäre sogar wie ein Tier vor dir.

23 Likväl blifver jag städse vid dig; ty du håller mig vid mina högra hand.

Aber ich bleibe nun stets bei dir, / Du hast ja erfaßt meine rechte Hand.

24 Du leder mig efter ditt råd, och upptager mig på ändalyktone med äro.

Nach deinem Ratschluß wirst du mich leiten / Und nimmst mich endlich mit Ehren auf.

25 När jag hafver dig, så frågar jag efter himmel och jord intet.

Wen hätt ich im Himmel (ohne dich)? / Und bist du mein, so begehr ich nichts weiter auf Erden.

26 Om mig än kropp och själ försmäktade, så äst du dock, Gud, alltid mins hjertas tröst, och min del.

Ist auch mein Leib geschwunden, und schlägt mein Herz nicht mehr: / Meines Herzens Hort und mein Besitz / Bleibt doch Elohim auf ewig!

27 Ty si, de som ifrå dig vika, de skola förgås. Du förgör alla dem som emot dig hor bedrifva.

Denn die von dir weichen, die kommen um; / Du vertilgst, die dich treulos verlassen.

28 Men det är min glädje, att jag håller mig intill Gud, och sätter mitt hopp till Herran, Herran, att jag må förkunna, huru du det gör.

Mir aber ist köstlich die Nähe Elohims. / Auf Adonái Jahwe ruht mein Vertraun: / So will ich verkündigen all dein Tun.