Psaltaren 50
1 En Psalm Assaphs. Herren Gud den mägtige talar, och kallar verldena, ifrå solenes uppgång, allt intill nedergången.
A Psalm of Asaph. God, God, the LORD, hath spoken, and called the earth from the rising of the sun unto the going down thereof.
2 Af Zion går upp Guds härliga sken.
Out of Zion, the perfection of beauty, God hath shined forth.
3 Vår Gud kommer, och tiger intet. Förtärande eld går för honom, och omkring honom en mägtig storm.
Our God cometh, and doth not keep silence; a fire devoureth before Him, and round about Him it stormeth mightily.
4 Han kallar himmel och jord, att han skall döma sitt folk.
He calleth to the heavens above, and to the earth, that He may judge His people:
5 Församler mig mina heliga, som förbundet mer akta än offer.
'Gather My saints together unto Me; those that have made a covenant with Me by sacrifice.'
6 Och himlarna skola förkunna hans rättfärdighet; ty Gud är domaren. (Sela)
And the heavens declare His righteousness; for God, He is judge. (Selah)
7 Hör, mitt folk, låt mig tala; Israel, låt mig ibland dig betyga: Jag Gud är din Gud.
'Hear, O My people, and I will speak; O Israel, and I will testify against thee: God, thy God, am I.
8 För ditt offers skull straffar jag dig intet; äro dock dine bränneoffer alltid för mig.
I will not reprove thee for thy sacrifices; and thy burnt-offerings are continually before Me.
9 Jag vill icke taga oxar utu ditt hus, eller bockar utu dine stall;
I will take no bullock out of thy house, nor he-goats out of thy folds.
10 Ty all djur i skogenom äro mine, och boskapen på bergen, der de vid tusendetal gå.
For every beast of the forest is Mine, and the cattle upon a thousand hills.
11 Jag känner alla foglar på bergen, och allahanda djur på markene äro för mig.
I know all the fowls of the mountains; and the wild beasts of the field are Mine.
12 Om mig hungrade, ville jag intet säga dig deraf; ty jordenes krets är min, och allt det deruti är.
If I were hungry, I would not tell thee; for the world is Mine, and the fulness thereof.
13 Menar du, att jag oxakött äta vill, eller bockablod dricka?
Do I eat the flesh of bulls, or drink the blood of goats?
14 Offra Gudi tackoffer, och betala dem Högsta ditt löfte.
Offer unto God the sacrifice of thanksgiving; and pay thy vows unto the Most High;
15 Och åkalla mig i nödene; så vill jag hjelpa dig, så skall du prisa mig.
And call upon Me in the day of trouble; I will deliver thee, and thou shalt honour Me.'
16 Men till den ogudaktige säger Gud: Hvi förkunnar du mina rätter, och tager mitt förbund i din mun;
But unto the wicked God saith: 'What hast thou to do to declare My statutes, and that thou hast taken My covenant in thy mouth?
17 Efter du dock hatar tuktan, och kastar min ord bakom dig?
Seeing thou hatest instruction, and castest My words behind thee.
18 När du ser en tjuf, så löper du med honom, och hafver din del med horkarlar.
When thou sawest a thief, thou hadst company with him, and with adulterers was thy portion.
19 Din mun låter du tala det ondt är, och din tunga bedrifver falskhet.
Thou hast let loose thy mouth for evil, and thy tongue frameth deceit.
20 Du sitter och talar emot din broder; dine moders son förtalar du.
Thou sittest and speakest against thy brother; thou slanderest thine own mother's son.
21 Detta gör du, och jag tiger. Det menar du, att jag skulle vara lika som du; men jag skall straffa dig, och sätta dig det under ögonen.
These things hast thou done, and should I have kept silence? Thou hadst thought that I was altogether such a one as thyself; but I will reprove thee, and set the cause before thine eyes.
22 Märker dock det, I som Gud förgäten, att jag icke en gång bortrycker, och är så ingen förlösare mer.
Now consider this, ye that forget God, lest I tear in pieces, and there be none to deliver.
23 Den der tack offrar, han prisar mig; och der är vägen, att jag visar honom Guds salighet.
Whoso offereth the sacrifice of thanksgiving honoureth Me; and to him that ordereth his way aright will I show the salvation of God.'
