Psaltaren 49

1 En Psalm, till att föresjunga, Korah barnas. Hörer till, all folk; akter häruppå, alle I, som på denna tid lefven;

Koramma dwom. Muntie, mo saa nnipa yi nyinaa; monyɛ aso, mo a mowɔ wiase yi mu nyinaa,

2 Både den menige man och herrar, både rike och fattige; den ene med den andra.

nea ɔyɛ abomfiaa ne nea odi mu, adefo ne ahiafo nyinaa.

3 Min mun skall tala vishet, och mitt hjerta förstånd.

Mʼano bɛka anyansasɛm; nsɛm a efi me koma mu bɛma nhumu.

4 Vi vilje ett godt ordspråk höra, och en skön dikt på harpo spela.

Mɛbrɛ mʼaso ase atie mmebusɛm; na sanku na mede bɛkyerɛ mʼabisae ase.

5 Hvi skulle jag frukta mig i de onda dagar, när mina förtryckares ondska omfattar mig?

Adɛn nti na ɛsɛ sɛ misuro, bere a nna bɔne aba, bere a amumɔyɛfo nnaadaafo atwa me ho ahyia,

6 Hvilke sig förlåta uppå sitt gods, och trotsa uppå sina stora rikedomar.

wɔn a wɔde wɔn ho to wɔn ahonya so na wɔde wɔn ade dodow hoahoa wɔn ho?

7 Kan dock en broder ingen förlösa, eller Gudi någon försona;

Onipa biara rentumi nnye ne yɔnko nkwa na ɔrentumi mfa mpata biara mma Onyankopɔn,

8 Ty det kostar för mycket att förlösa deras själ; så att han måste låta det bestå evinnerliga;

nkwa ho mpata bo yɛ den, akatua biara renso,

9 Om han ock än länge lefver, och grafvena icke ser.

sɛ ɛbɛma no atena ase afebɔɔ a ɔrenhu porɔwee.

10 Ty man skall se, att sådana vise dock dö, så väl som de dårar och galne förgås, och måste låta sitt gods androm.

Obiara nim pefee sɛ anyansafo wu; saa ara na nkwaseafo ne agyimifo nso wu, na wogyaw wɔn ahonya hɔ ma afoforo.

11 Med deras tankar står det alltså: Deras hus vara förutan ända, deras boningar blifva ifrå slägte till slägte, och de hafva stora äro på jordene.

Wɔn nna bɛyɛ wɔn afi afebɔɔ, wɔn atenae wɔ awo ntoatoaso bere a enni awiei mu, ɛmfa ho sɛ wɔde wɔn din atoto nsase so.

12 Likväl kunna de icke blifva i sådana värdighet; utan måste hädan såsom fä.

Na onipa ahonya nyinaa akyi no, ɔrentena hɔ daa; ɔte sɛ mmoa a wowu no ara.

13 Denna deras handel är allsamman galenskap; likväl lofva det deras efterkommande med sin mun. (Sela)

Eyi ne nea ɛda hɔ ma wɔn a wogye wɔn ho di, ne wɔn akyidifo a wɔfoa wɔn nsɛm so.

14 De ligga i helvete såsom får, döden gnager dem; men de fromme skola hasteliga få råda öfver dem, och deras trotsan måste förgås; uti helvete måste de blifva. (Sheol h7585)

Wɔte sɛ nguan, na wɔbɛkɔ ɔda mu, na owu de wɔn bɛyɛ nʼaduan. Atreneefo bedi wɔn so anɔpa; wɔn nipadua bɛporɔw wɔ ɔda mu, na wɔne wɔn adan akɛse no ntam akwan bɛware. (Sheol h7585)

15 Men Gud skall förlösa mina själ utu helvetes våld; ty han hafver upptagit mig. (Sela) (Sheol h7585)

Nanso Onyankopɔn begye me afi ɔda mu; ampa ara, ɔde me bɛkɔ ne nkyɛn. (Sheol h7585)

16 Sköt der intet om, när en rik varder, om hans huses härlighet stor varder;

Sɛ onipa nya ne ho a, mma ɛnnhaw wo; na sɛ ne fi anigye yɛ bebree a, mma ɛnnhaw wo;

17 Ty han skall i sin dödstid intet med sig taga, och hans härlighet far intet efter honom;

efisɛ, sɛ owu a ɔremmfa hwee nkɔ, nʼanuonyam ne no renkɔ amoa mu.

18 Utan han tröstar på detta goda lefvandet, och prisar det, när en gör sig goda dagar.

Mpo ɔte ase no, ɔfaa no sɛ wɔahyira no, efisɛ wɔkamfo nnipa bere a wodi yiye,

19 Så fara de efter sina fäder, och få aldrig se ljuset.

nanso ɔbɛkɔ akɔka nʼagyanom ho, wɔn a wɔrenhu nkwa hann ara da no.

20 Korteliga: När en menniska är i värdighet, och hafver icke förstånd, så far hon hädan såsom fä.

Onipa a ɔwɔ ahonya na onni nhumu no te sɛ mmoa a wowu.