Psaltaren 44
1 En undervisning Korah barnas, till att föresjunga. Gud, vi hafve med våra öron hört, våre fäder hafva det förtäljt oss, hvad du i deras dagar gjort hafver fordom.
Twanaigua na matũ maitũ Wee Ngai, tũkĩĩrwo nĩ maithe maitũ ũrĩa wekire matukũ-inĩ mao, o matukũ macio ma tene.
2 Du hafver med dine hand fördrifvit Hedningarna; men dem hafver du insatt. Du hafver förderfvat folken; men dem hafver du utvidgat.
Nĩwaingatire ndũrĩrĩ na guoko gwaku, na ũgĩcooka kũhaanda maithe maitũ kuo; Wee nĩwanyariirire irĩndĩ iria ingĩ, na ũgĩtũma maithe maitũ magaacĩre.
3 Ty de hafva icke intagit landet genom sitt svärd, och deras arm halp dem intet; utan din högra hand, din arm och ditt ansigtes ljus; ty du hade ett behag till dem.
Matiegwatĩire bũrũri ũcio na hinya wa rũhiũ rwao, o na ti icoka ciao ciamaheire ũhootani; no nĩ guoko gwaku kwa ũrĩo, ĩĩ nĩ gĩcoka gĩaku, na ũtheri wa gĩthiithi gĩaku, nĩgũkorwo nĩwamendete.
4 Gud, du äst den samme min Konung, som Jacob hjelp tillsäger.
Wee nĩwe Mũthamaki wakwa na Ngai wakwa, ũrĩa wathagĩrĩra Jakubu ũhootani.
5 Igenom dig skole vi nederslå våra fiendar. I ditt Namn vilje vi undertrampa dem som sig emot oss sätta.
Wee nĩwe ũtũhotithagia kũhoota thũ ciitũ; nĩ ũndũ wa rĩĩtwa rĩaku tũrangagĩrĩria arĩa marĩ muku na ithuĩ.
6 Ty Jag förlåter mig icke uppå min båga, och mitt svärd kan intet hjelpa mig;
Ndiĩhokaga ũta wakwa, rũhiũ rwakwa rwa njora ti ruo rũngĩĩhootanĩra;
7 Utan du hjelper oss ifrå våra fiendar, och gör dem till skam, som hata oss.
no Wee nĩwe ũtũtooranagĩria harĩ thũ ciitũ, ũgagĩconorithia acio matũthũire.
8 Vi vilje dagliga berömma oss af Gudi, och tacka dino Namne evinnerliga. (Sela)
Ngai nĩwe tũtindaga tũkĩĩrahĩra mũthenya wothe, na tũgũtũũra tũgoocaga rĩĩtwa rĩaku nginya tene.
9 Hvi bortdrifver du då nu oss, och låter oss till skam varda; och drager icke ut i vårom här?
No rĩu nĩũtũtiganĩirie na ũgatũconorithia; nĩũtigĩte gũtwaranaga na mbũtũ ciitũ cia ita.
10 Du låter oss fly för våra fiendar, att de, som oss hata, skola beröfva oss.
Nĩwatũmire tũũrĩre thũ ciitũ, o icio itũthũire igetahĩra indo ciitũ.
11 Du låter uppäta oss såsom får, och förströr oss ibland Hedningarna.
Ũtũrekereirie tũtambuurwo ta ngʼondu, na ũgatũhurunja harĩ ndũrĩrĩ.
12 Du säljer ditt folk förgäfves, och tager der intet före.
Wendetie andũ aku ta kĩndũ tũhũ, ndũrĩ uumithio wonete nĩ ũguo ũmendetie.
13 Du gör oss till smälek vårom grannom; till spott och hån dem som omkring oss äro.
Nĩũtũmĩte tũmenwo nĩ andũ arĩa tũhakanĩte nao, tũgatuĩka a kũnyararwo na gũthekererwo nĩ arĩa matũthiũrũrũkĩirie.
14 Du gör oss till ett ordspråk ibland Hedningarna, och att folken rista hufvudet öfver oss.
Nĩũtũmĩte tũtuĩke a kuunagwo thimo nĩ ndũrĩrĩ; tũgagĩtuĩka a kũinainagĩrio mĩtwe nĩ andũ.
15 Dagliga är min smälek för mig, och mitt ansigte är fullt med skam;
Ndindaga njonokete mũthenya wothe, ngahumbwo nĩ thoni ũthiũ wothe,
16 Att jag måste de försmädare och lastare höra, och fienderna och de hämndgiruga se.
nĩ ũndũ wa inyũrũri cia andũ arĩa maanyũrũragia na makaanuma, tondũ wa thũ ĩrĩa ĩrenda kwĩrĩhĩria.
17 Allt detta är öfver oss kommet, och vi hafve dock intet förgätit dig, eller otroliga i ditt förbund handlat.
Twakorirwo nĩ maũndũ macio mothe, o na gũtuĩka tũtiariganĩirwo nĩwe, o na kana tũgĩthaahia kĩrĩkanĩro gĩaku.
18 Vårt hjerta är icke affallet, eller vår gång viken ifrå din väg;
Ngoro ciitũ iticookete na thuutha; makinya maitũ matiumĩte njĩra-inĩ yaku.
19 Att du så sönderslår oss ibland drakar, och öfvertäcker oss med mörker.
No ũtũhehenjete, na ũgatũtua imamo cia mbwe, na ũgatũhumbĩra na nduma nene.
20 Om vi vår Guds Namn förgätit hade, och våra händer upplyft till en främmande Gud;
Tũngĩkorwo nĩtwariganĩirwo nĩ rĩĩtwa rĩa Ngai witũ, o na kana tũkĩambararia moko kũrĩ ngai ngʼeni-rĩ,
21 Det kunde Gud väl finna. Nu känner han ju vår hjertans grund.
githĩ Ngai ndangĩamenyire ũhoro ũcio, kuona atĩ nĩamenyaga hitho cia ngoro?
22 Ty vi varde ju dagliga för dina skull dräpne, och äro räknade såsom slagtefår.
No nĩ ũndũ waku tũtindaga tũngʼetheire gĩkuũ mũthenya wothe; tũtuĩtwo ta ngʼondu cia gũthĩnjwo.
23 Uppväck dig, Herre; hvi sofver du? Vaka upp, och bortdrif oss icke med allo.
Wee Mwathani, arahũka! Ũgĩkomete nĩkĩ? Wĩyarahũre! Ndũgatũtiganĩrie nginya tene.
24 Hvi fördöljer du ditt ansigte; och förgäter vårt elände och tvång?
Ũhithĩte ũthiũ waku nĩkĩ, na ũkariganĩrwo nĩ mathĩĩna maitũ na kũhinyĩrĩrio gwitũ?
25 Ty vår själ är nederböjd till jordena; vår buk låder vid jordena.
Tũrũndĩtwo rũkũngũ-inĩ; mĩĩrĩ iitũ ĩkĩnyiitanĩte na thĩ.
26 Statt upp, hjelp oss, och förlös oss, för dina godhets skull.
Arahũka ũtũteithie; tũkũũre tondũ wa wendani waku ũtathiraga.
