Psaltaren 35
1 En Psalm Davids. Herre, trät med dem som med mig träta; strid emot dem som på mig strida.
`To Dauid. Lord, deme thou hem, that anoien me; ouercome thou hem, that fiyten ayens me.
2 Tag sköld och spjut, och statt upp till att hjelpa mig.
Take thou armeris and scheeld; and rise vp into help to me.
3 Drag fram glafven, och beskydda mig emot mina förföljare. Säg till mina själ: Jag är din hjelp.
Schede out the swerd, and close togidere ayens hem that pursuen me; seie thou to my soule, Y am thin helthe.
4 Skämme sig, och varde bespottade, alle de som efter mina själ stå; vände tillrygga, och varde till skam, de som mig ondt vilja;
Thei that seken my lijf; be schent, and aschamed. Thei that thenken yuels to me; be turned awei bacward, and be schent.
5 Varde såsom agnar för väder, och Herrans Ängel bortdrifve dem.
Be thei maad as dust bifor the face of the wynd; and the aungel of the Lord make hem streit.
6 Deras väg varde mörk och slipper; och Herrans Ängel förfölje dem.
Her weie be maad derknesse, and slydirnesse; and the aungel of the Lord pursue hem.
7 Ty de hafva utan sak ställt mig sin nät till förderf, och hafva utan skuld grafvit mine själ en grop.
For with out cause thei hidden to me the deth of her snare; in veyn thei dispisiden my soule.
8 Han varde oförsedt öfverfallen, och hans nät, som han ställt hafver, fånge honom; och han varde deruti öfverfallen.
The snare which he knoweth not come to hym, and the takyng which he hidde take hym; and fall he in to the snare in that thing.
9 Men min själ fröjde sig af Herranom, och vare glad af hans hjelp.
But my soule schal fulli haue ioye in the Lord; and schal delite on his helthe.
10 All min ben säge: Herre, ho är din like? du som hjelper den elända ifrå den honom för stark är, och den elända och fattiga ifrå sina röfvare.
Alle my boonys schulen seie, Lord, who is lijk thee? Thou delyuerist a pore man fro the hond of his strengere; a nedi man and pore fro hem that diuersely rauischen hym.
11 Der träda vrång vittne fram, och de vittna öfver mig, dess jag intet skyldig är.
Wickid witnessis risynge axiden me thingis, whiche Y knewe not.
12 De göra mig ondt för godt, att min själ måste vara, såsom hon intet godt gjort hade.
Thei yeldiden to me yuels for goodis; bareynnesse to my soule.
13 Men jag, när de kranke voro, drog en säck uppå; plågade mig med fastande, och bad träget af hjertat.
But whanne thei weren diseseful to me; Y was clothid in an heire. I mekide my soule in fastyng; and my preier schal be turned `with ynne my bosum.
14 Jag höll mig, såsom det hade varit min vän och broder. Jag gick sorgse, såsom den der sörjer om sine moder.
I pleside so as oure neiybore, as oure brother; Y was `maad meke so as morenynge and sorewful.
15 Men de glädja sig öfver min skada, och församla sig; de halte församla sig emot mig oförsedt; de rifva, och hålla intet upp.
And thei weren glad, and camen togidere ayens me; turmentis weren gaderid on me, and Y knew not.
16 Med dem, som skrymta och begabba för bukens skull, bita de sina tänder tillsamman öfver mig.
Thei weren scaterid, and not compunct, thei temptiden me, thei scornyden me with mowyng; thei gnastiden on me with her teeth.
17 Herre, huru länge vill du se häruppå? Fräls dock mina själ ifrå deras buller, och mina ensamma ifrå de unga lejon.
Lord, whanne thou schalt biholde, restore thou my soule fro the wickidnesse of hem; `restore thou myn oon aloone fro liouns.
18 Jag vill tacka dig uti den stora församlingene, och ibland mycket folk vill jag prisa dig.
I schal knowleche to thee in a greet chirche; Y schal herie thee in a sad puple.
19 Låt dem icke glädja sig öfver mig, som mig utan skäl fiender äro; eller begabba med ögonen, som utan skuld hata mig.
Thei that ben aduersaries wickidli to me, haue not ioye on me; that haten me with out cause, and bikenen with iyen.
20 Ty de akta göra skada, och söka falska saker emot de stilla i landena;
For sotheli thei spaken pesibli to me; and thei spekynge in wrathfulnesse of erthe thouyten giles.
21 Och gapa med sin mun vidt upp emot mig, och säga: Så, så, det se vi gerna.
And thei maden large her mouth on me; thei seiden, Wel, wel! oure iyen han sien.
22 Herre, du ser det, tig icke. Herre, var icke långt borto ifrå mig.
Lord, thou hast seen, be thou not stille; Lord, departe thou not fro me.
23 Uppväck dig, och vaka upp till min rätt, och till mina sak, min Gud och Herre.
Rise vp, and yyue tent to my doom; my God and my Lord, biholde in to my cause.
24 Herre, min Gud, döm mig efter dina rättfärdighet, att de icke skola glädja sig öfver mig.
Mi Lord God, deme thou me bi thi riytfulnesse; and haue thei not ioye on me.
25 Låt dem icke säga i sin hjerta: Så, så, det ville vi. Låt dem icke säga: Vi hafve uppsvulgit honom.
Seie thei not in her hertis, Wel, wel, to oure soule; nether seie thei, We schulen deuoure hym.
26 Skämme sig, och till blygd varde, alle de som glädja sig öfver min ofärd. Varde med blygd och skam iklädde de som berömma sig emot mig.
Shame thei, and drede thei togidere; that thanken for myn yuels. Be thei clothid with schame and drede; that speken yuele thingis on me.
27 Berömme och glädje sig de som mig unna, att jag behåller rätt; och alltid säge: Lofvad vare Herren högeliga, den sinom tjenare godt vill.
Haue thei ful ioie, and be thei glad that wolen my riytfulnesse; and seie thei euere, The Lord be magnyfied, whiche wolen the pees of his seruaunt.
28 Och min tunga skall tala om dine rättfärdighet, och prisa dig dagliga.
And my tunge schal bithenke thi riytfulnesse; al day thin heriyng.
