Psaltaren 2

1 Hvarföre vredgas Hedningarna, och folken tala så fåfängt?

Quare fremuerunt Gentes, et populi meditati sunt inania? Astiterunt reges terræ, et principes convenerunt in unum adversus Dominum, et adversus Christum eius.

2 Konungarna på jordene resa sig upp, och herrarna rådslå med hvarannan emot Herran och hans Smorda:

Dirumpamus vincula eorum: et proiiciamus a nobis iugum ipsorum.

3 Låt oss sönderslita deras bojor, och kasta deras band bort ifrån oss.

Qui habitat in cælis irridebit eos: et Dominus subsannabit eos.

4 Men den i himmelen bor, begabbar dem, och Herren bespottar dem.

Tunc loquetur ad eos in ira sua, et in furore suo conturbabit eos.

5 Han skall en gång tala med dem i sine vrede, och med sine grymhet skall han förskräcka dem.

Ego autem constitutus sum rex ab eo super Sion montem sanctum eius, prædicans præceptum eius.

6 Men jag hafver insatt min Konung på mitt helga berg Zion.

Dominus dixit ad me: Filius meus es tu, ego hodie genui te.

7 Jag vill om ett sådant sätt predika, som Herren till mig sagt hafver: Du äst min Son, i dag hafver jag födt dig.

Postula a me, et dabo tibi Gentes hereditatem tuam, et possessionem tuam terminos terræ.

8 Äska, af mig, så vill jag gifva dig Hedningarna till arfs, och verldenes ändar till egendom.

Reges eos in virga ferrea, et tamquam vas figuli confringes eos.

9 Du skall sönderslå dem med jernspiro; såsom lerpottor skall du sönderkrossa dem.

Et nunc reges intelligite: erudimini qui iudicatis terram.

10 Så låter nu undervisa eder, I Konungar; och låter tukta eder, I domare på jordene.

Servite Domino in timore: et exultate ei cum tremore.

11 Tjener Herranom med fruktan, och fröjder eder med bäfvande.

Apprehendite disciplinam nequando irascatur Dominus, et pereatis de via iusta.

12 Hyller Sonen, att han icke förtörnas, och I förgås på, vägenom; ty hans vrede skall snart begynna att bränna; men salige äro alle de som trösta på honom.

Cum exarserit in brevi ira eius, beati omnes, qui confidunt in eo.