< Psaltaren 16 >
1 Ett gyldene klenodium Davids. Bevara mig, Gud; förty jag tröstar uppå dig.
2 Jag hafver sagt till Herran: Du äst ju Herren; jag måste för dina skull lida.
3 För de heliga, som på jordene äro, och för de härliga, till dem hafver jag allt mitt behag.
4 Men de som efter en annan löpa, skola stor bedröfvelse hafva; jag vill icke offra deras drickoffer med blod, eller föra deras namn i minom mun.
5 Men Herren är mitt gods och min del; du uppehåller min arfvedel.
6 Lotten är mig fallen i det lustiga; mig är en skön arfvedel tillfallen.
7 Jag lofvar Herran, den mig råd gifvit hafver; tukta mig också mine njurar om nattena.
8 Jag hafver Herran för ögon alltid: ty han är mig på högra handene; derföre skall jag väl blifva vid mig.
9 Derföre gläder sig mitt hjerta, och min ära är glad, och mitt kött skall säkert ligga.
10 Ty du skall icke låta mina själ uti helvete; och icke tillstädja, att din Helige ser förgängelse. (Sheol )
11 Du kungör mig vägen till lifvet; för dig är glädje tillfyllest, och lustigt väsende på dine högra hand evinnerliga.
