< Psaltaren 141 >

1 En Psalm Davids. Herre, jag ropar till dig, skynda dig till mig. Förnim mina röst, när jag åkallar dig.
A Psalm of David. LORD, I have called Thee; make haste unto me; give ear unto my voice, when I call unto Thee.
2 Min bön gälle inför dig såsom ett rökoffer; mina händers upphäfvande, såsom ett aftonoffer.
Let my prayer be set forth as incense before Thee, the lifting up of my hands as the evening sacrifice.
3 Herre, bevara min mun, och bevara mina läppar.
Set a guard, O LORD, to my mouth; keep watch at the door of my lips.
4 Böj icke mitt hjerta till något det ondt är, till att föra ett ogudaktigt väsende med de ogerningsmän; att jag icke äter af det som dem lyster.
Incline not my heart to any evil thing, to be occupied in deeds of wickedness with men that work iniquity; and let me not eat of their dainties.
5 Den rättfärdige slå mig vänliga, och straffe mig. Det skall göra mig så godt, som balsam på mitt hufvud; ty jag beder städse, att de icke skola göra mig skada.
Let the righteous smite me in kindness, and correct me; oil so choice let not my head refuse; for still is my prayer because of their wickedness.
6 Deras lärare störte öfver en sten; så skall man då sedan höra mina läro, att hon lustig är.
Their judges are thrown down by the sides of the rock; and they shall hear my words, that they are sweet.
7 Vår ben äro förströdd allt intill helvetet, såsom då en upprifver och uppkastar jordena. (Sheol h7585)
As when one cleaveth and breaketh up the earth, our bones are scattered at the grave's mouth. (Sheol h7585)
8 Ty uppå dig, Herre, Herre, se min ögon. Jag tröster uppå dig; bortkasta icke mina själ.
For mine eyes are unto Thee, O GOD the Lord; in Thee have I taken refuge, O pour not out my soul.
9 Bevara mig för den snaro, som de mig satt hafva, och för de ogerningsmäns gildre.
Keep me from the snare which they have laid for me, and from the gins of the workers of iniquity.
10 De ogudaktige falle med hvarannan uti sina egna nät; men jag gånge alltid framom.
Let the wicked fall into their own nets, whilst I withal escape.

< Psaltaren 141 >