< Psaltaren 119 >

1 Salige äro de som utan vank lefva, de som i Herrans lag vandra.
Блаже́нні непоро́чні в доро́зі, що ходять Зако́ном Господнім!
2 Salige äro de som hans vittnesbörd hålla; de som af allo hjerta söka honom.
Блаженні, хто держить свідо́цтва Його, хто шукає Його́ всім серцем,
3 Ty de som på hans vägom vandra, de göra intet ondt.
і хто кривди не робить, хто ходить путя́ми Його!
4 Du hafver budit, att hålla dina befallningar fliteliga.
Ти видав нака́зи Свої, щоб вико́нувати пильно.
5 O! att mitt lif hölle dina rätter med fullt allvar.
Коли б же доро́ги мої були пе́вні, щоб держа́тиси Твоїх постано́в, —
6 När jag skådar uppå all din bud, så kommer jag icke på skam.
не бу́ду тоді засоро́млений я, як буду дивитись на всі Твої за́повіді!
7 Jag tackar dig af rätt hjerta, att du lärer mig dina rättfärdighets rätter.
Щирим серцем я буду Тебе прославля́ти, як навчу́ся зако́нів Твоїх справедливих.
8 Dina rätter vill jag hålla; öfvergif mig dock aldrig.
Я буду держа́тись Твоїх постано́в, — не кидай же зо́всім мене́!
9 Huru skall en yngling sin väg ostraffeliga gå? När han håller sig efter din ord.
Чим доде́ржить юнак у чистоті свою сте́жку? — Як держа́тиметься Твоїх слів!
10 Jag söker dig af allo hjerta; Låt mig icke fela om din bud.
Цілим серцем своїм я шукаю Тебе, — не дай же мені заблуди́тися від Твоїх заповідей!
11 Jag behåller din ord i mitt hjerta, på det jag icke skall synda emot dig.
Я в серці своїм заховав Твоє слово, щоб мені не гріши́ти проти Тебе.
12 Lofvad vare du, Herre; lär mig dina rätter.
Благослове́н єси́, Господи, навчи мене постано́в Своїх!
13 Jag vill med mina läppar förtälja alla dins muns rätter.
Уста́ми своїми я розповідаю про всі при́суди уст Твоїх.
14 Jag fröjdar mig af dins vittnesbörds väg, såsom af allahanda rikedomar.
З дороги свідо́цтв Твоїх раді́ю я, як маєтком великим.
15 Jag talar det du befallt hafver, och ser på dina vägar.
Про нака́зи Твої розмовлятиму я, і на стежки́ Твої буду дивитись.
16 Jag hafver lust till dina rätter, och förgäter icke din ord.
Я буду радіти Твоїми постано́вами, сло́ва Твого не забуду!
17 Gör väl med din tjenare, att jag må lefva och hålla din ord.
Своє́му рабові пощасти́, щоб я жив, — і я буду держатися сло́ва Твого́!
18 Öppna mig ögonen, att jag må se under i din lag.
Відкрий мої очі, і хай чу́да Зако́ну Твого я побачу!
19 Jag är en gäst på jordene; fördölj icke din bud för mig.
На землі я прихо́дько, — Своїх заповідей не ховай Ти від мене!
20 Min själ är all sönderkrossad för trängtans skull, efter dina rätter alltid.
Омліва́є душа моя з ту́ги за Твоїми зако́нами кожного ча́су.
21 Du näpser de stolta; förbannade äro de som vika ifrå din bud.
Насвари́в Ти прокля́тих отих гордуні́в, що вхиля́ються від Твоїх заповідей.
22 Vänd ifrå mig försmädelse och föraktelse; ty jag håller din vittnesbörd.
Відверни́ Ти від ме́не знева́гу та сором, бо держу́ся свідо́цтв Твоїх я!
23 Sitta ock Förstarna och tala emot mig; men din tjenare talar om dina rätter.
Теж вельмо́жі сидять та на мене змовля́ються, та Твій раб про постано́ви Твої розмовля́є,
24 Jag hafver lust till din vittnesbörd; de äro mine rådgifvare.
і свідо́цтва Твої — то потіха моя, то для мене дора́дники!
25 Min själ ligger i stoft; vederqvick mig efter ditt ord.
Душа моя гнеться до по́роху, — за словом Своїм оживи Ти мене!
26 Jag förtäljer mina vägar, och du bönhörer mig; lär mig dina rätter.
Про доро́ги свої я каза́в, і почув Ти мене, — навчи Ти мене постано́в Своїх!
27 Undervisa mig dina befallningars väg, så vill jag tala om din under.
Дай мені розуміти доро́гу нака́зів Твоїх, — і про чу́да Твої я звіща́тиму.
28 Jag grämer mig så att hjertat mig försmäktas; styrk mig efter ditt ord.
Розплива́є зо сму́тку душа моя, постав мене згідно зо словом Своїм!
29 Vänd ifrå mig den falska vägen, och unna mig din lag.
Дорогу неправди від мене відсу́нь, і дай мені з ласки Своєї Зако́на!
30 Jag hafver utvalt sanningenes väg; dina rätter hafver jag mig föresatt.
Я вибрав путь правди, зако́ни Твої біля себе поставив.
31 Jag håller mig intill din vittnesbörd; Herre, låt mig icke på skam komma.
До свідо́цтв Твоїх я приєдна́вся, — Господи, не посоро́м же мене!
32 När du mitt hjerta tröstar, så löper jag dins buds väg.
Буду бігти шляхо́м Твоїх заповідей, бо поши́риш Ти серце моє.
33 Lär mig, Herre, dina rätters väg, att jag må bevara dem intill ändan.
Путь Своїх постано́в покажи мені, Господи, — і я буду держа́тись її до кінця!
34 Undervisa mig, att jag må bevara din lag, och hålla dem af allo hjerta.
Дай мені зрозуміти, і нехай я держу́ся Зако́ну Твого́, і всім серцем я буду трима́тись його!
35 För mig in på din buds stig, ty jag hafver der lust till.
Провадь мене сте́жкою Твоїх за́повідей, бо в ній я знайшов уподо́бу.
36 Böj mitt hjerta till din vittnesbörd, och icke till girighet.
Серце моє прихили́ до свідо́цтв Твоїх, а не до ко́ристи.
37 Vänd bort min ögon, att de icke se efter onyttig läro; utan vederqvick mig på dinom väg.
Відверни мої очі, щоб марно́ти не бачили, — на дорозі Своїй оживи́ Ти мене!
38 Låt din tjenare hålla din bud stadeliga för din ord, att jag må frukta dig.
Для Свого раба сповни слово Своє, що на страх Твій воно.
39 Vänd ifrå mig den försmädelse, som jag fruktar; ty dine rätter äro lustige.
Відверни Ти від мене знева́гу, якої боюся, бо добрі зако́ни Твої.
40 Si, jag begärar dina befallningar; vederqvick mig med dine rättfärdighet.
Ось я прагну нака́зів Твоїх, — оживи́ мене правдою Своєю!
41 Herre, låt mig vederfaras dina nåd; dina hjelp efter ditt ord;
І хай зі́йде на мене, о Господи, милість Твоя, спасі́ння Твоє, згідно з словом Твоїм,
42 Att jag mina lastare svara må; ty jag förlåter mig uppå ditt ord.
і нехай відпові́м я тому́, хто словом ганьби́ть мене, бо наді́юсь на слово Твоє!
43 Och tag ju icke ifrå minom mun sanningenes ord; ty jag hoppas uppå dina rätter.
І не відійма́й з моїх уст слова правди ніко́ли, бо я жду Твоїх при́судів!
44 Jag vill hålla din lag allstädes, alltid och evinnerliga.
А я бу́ду держа́тися за́вжди Зако́ну Твого́, на вічні віки́!
45 Och jag vandrar i glädje; ty jag söker dina befallningar.
І бу́ду ходити в широ́кості, бо нака́зів Твоїх я шукаю.
46 Jag talar om din vittnesbörd inför Konungar, och blyges intet;
І бу́ду я перед царя́ми звіща́ти про свідо́цтва Твої, — й не зазнаю я со́рому!
47 Och hafver lust till din bud, och de äro mig käre;
І буду я розкошува́ти Твоїми заповідями, бо їх полюбив,
48 Och lyfter mina händer upp till din bud, de mig kär äro; och talar om dina rätter.
і я руки свої простягну́ до Твоїх заповідей, бо їх полюбив, і буду розду́мувати про Твої постано́ви!
49 Tänk dinom tjenare uppå ditt ord, på hvilket du låter mig hoppas.
Пам'ятай про те слово Своє́му рабові, що його наказав Ти чекати мені.
50 Det är min tröst i mitt elände; ty ditt ord vederqvicker mig.
Це розра́да моя в моїм горі, як слово Твоє оживля́є мене.
51 De stolte hafva deras gabberi af mig; likväl viker jag icke ifrå din lag.
Гордуни́ насміхалися з мене зана́дто, та я не відступив від Зако́ну Твого́!
52 Herre, när jag tänker, huru du af verldenes begynnelse dömt hafver, så varder jag tröstad.
Твої при́суди я пам'ята́ю відвіку, о Господи, — і раді́ю!
53 Jag brinner innan, för de ogudaktiges skull, som din lag öfvergifva.
Буря мене обгорну́ла через нечестивих, що Зако́на Твого опускають!
54 Dine rätter äro min visa i mino huse.
Спі́ви для мене — Твої постано́ви у домі моєї мандрі́вки.
55 Herre, jag tänker om nattena på ditt Namn, och håller din lag.
Я вночі пам'ятаю Ім'я́ Твоє, Господи, і держу́ся Зако́ну Твого́!
56 Det är min skatt, att jag dina befallningar håller.
Оце сталось мені, бо нака́зів Твоїх я держу́ся.
57 Jag hafver sagt, Herre: Det skall mitt arf vara, att jag dina vägar håller.
Я сказав: „Моя доля, о Господи, щоб держа́тись мені Твоїх слів“.
58 Jag beder inför ditt ansigte af allo hjerta; var mig nådelig efter ditt ord.
Я благаю Тебе цілим серцем: Учини мені милість за словом Своїм!
59 Jag betraktar mina vägar, och vänder mina fötter till din vittnesbörd.
Я розва́жив доро́ги свої, й до свідо́цтв Твоїх но́ги свої зверну́в.
60 Jag skyndar mig, och dröjer intet, till att hålla din bud.
Я спішу́ й не барю́ся вико́нувати Твої заповіді.
61 De ogudaktigas rote beröfvar mig; men jag förgäter intet din lag.
Тене́та безбожних мене оточи́ли, та я не забув про Зако́на Твого.
62 Om midnatt står jag upp, till att tacka dig för dina rättfärdighets rätter.
Опівно́чі встаю я, щоб скласти подяку Тобі за при́суди правди Твоєї.
63 Jag håller mig till alla dem som frukta dig, och dina befallningar hålla.
Я при́ятель всім, хто боїться Тебе́, й хто нака́зи Твої береже́!
64 Herre, jorden är full af dine godhet; lär mig dina rätter.
Милосердя Твого, о Го́споди, повна земля, — навчи Ти мене Своїх постано́в!
65 Du gör dinom tjenare godt, Herre, efter ditt ord.
Ти з рабом Своїм добре зробив, Господи, за словом Своїм.
66 Lär mig goda seder och förståndighet; ty jag tror dinom budom.
Навчи мене доброго розуму та пізнава́ння, бо в заповіді Твої ві́рую я!
67 Förr än jag späkt vardt, for jag vill; men nu håller jag ditt ord.
Доки я не стражда́в, блудив був, та тепер я держусь Твого слова.
68 Du äst mild och god; lär mig dina rätter.
Ти добрий, і чиниш добро́, — навчи Ти мене Своїх постано́в!
69 De stolte dikta lögn öfver mig; men jag håller dina befallningar af allt hjerta.
Гордуни́ вимишляють на мене неправду, — а я цілим серцем держуся нака́зів Твоїх.
70 Deras hjerta är fett vordet, såsom flott; men jag hafver lust till din lag.
Зробилось нечуле, як лій, їхнє серце, — а я розкошу́ю з Зако́ну Твого.
71 Det är mig ljuft att du hafver späkt mig, att jag må lära dina rätter.
Добре мені, що я зму́чений був, — щоб навчитися Твоїх постано́в!
72 Dins muns lag är mig täckare, än mång tusend stycke guld och silfver.
Ліпший для мене Зако́н Твоїх уст, аніж тисячі золота й срібла.
73 Din hand hafver gjort och beredt mig; undervisa mig, att jag må lära din bud.
Руки Твої створи́ли мене й збудува́ли мене́, — подай мені розуму, й хай я навчу́сь Твоїх за́повідей!
74 De som dig frukta, de se mig, och glädja sig; ty jag hoppas uppå din ord.
Хто боїться Тебе, ті побачать мене та й зрадіють, бо я Твого сло́ва чекаю!
75 Herre, jag vet att dina domar äro rätte, och du hafver troliga späkt mig.
Знаю я, Господи, що справедли́ві були́ Твої при́суди, і справедли́во мене понижа́в Ти.
76 Din nåd vare min tröst, såsom du dinom tjenare lofvat hafver.
Нехай буде милість Твоя на розра́ду мені, — за словом Твоїм до Свого раба.
77 Låt mig vederfaras dina barmhertighet, att jag må lefva; ty jag hafver lust till din lag.
Нехай зі́йде на мене Твоє милосердя, — й я жи́тиму, бо Зако́н Твій — розра́да моя.
78 Ack! att de stolte måtte komma på skam, som mig med lögn nedertrycka; men jag talar om dina befallningar.
Нехай гордуни́ посоро́млені будуть, бо робили нечесно, а я буду розду́мувати про нака́зи Твої.
79 Ack! att de måtte hålla sig till mig, som dig frukta, och känna din vittnesbörd.
До ме́не пове́рнуться ті, хто боїться Тебе, — і пізна́ють свідо́цтва Твої.
80 Mitt hjerta blifve rättsinnigt i dinom rättom, att jag icke på skam kommer.
Нехай серце моє буде чисте в Твоїх постано́вах, щоб я не посоро́мився!
81 Min själ trängtar efter dina salighet; jag hoppas uppå ditt ord.
Душа моя слабне від ту́ги за спасі́нням Твоїм, — чекаю я слова Твого!
82 Min ögon trängta efter ditt ord, och säga: När vill du trösta mig?
За словом Твоїм га́снуть очі мої та питають: „Коли Ти потішиш мене?“
83 Ty jag är såsom en lägel i rök; dina rätter förgäter jag icke.
Хоч я став, як той міх у диму́, та Твоїх постано́в не забув.
84 Huru länge skall din tjenare bida? När vill du dom hålla öfver mina förföljare?
Скільки днів для Твого раба? Коли при́суда зробиш моїм переслі́дникам?
85 De stolte grafva mig gropar, hvilka intet äro efter din lag.
Гордуни́ покопа́ли були мені я́ми, що не за Зако́ном Твоїм.
86 Dine bud äro alltsamman sanning; de förfölja mig med lögn, hjelp mig.
Усі Твої за́повіді справедливі; неправдиво мене переслі́дують, — допоможи́ Ти мені!
87 De hade fulltnär förgjort mig på jordene; men jag öfvergifver icke dina befallningar.
Ма́лощо не погуби́ли мене на землі, — та я не покинув нака́зів Івоїх!
88 Vederqvick mig genom dina nåd, att jag må hålla dins muns vittnesbörd.
Оживи́ Ти мене за Своїм милосердям, — і я буду триматися свідчення уст Твоїх!
89 Herre, ditt ord blifver evinnerliga, så vidt som himmelen är.
Навіки, о Господи, слово Твоє в небеса́х пробува́є.
90 Din sanning varar i evighet; du hafver tillredt jordena, och hon blifver ståndandes.
З роду в рід Твоя правда; Ти землю поставив — і стала вона, —
91 Det blifver dagliga efter ditt ord; ty all ting måste tjena dig.
усі за Твоїми суда́ми сьогодні стоять, бо раби Твої всі.
92 Om din lag icke hade min tröst varit, så vore jag förgången i mitt elände.
Коли б не Зако́н Твій, розра́да моя, то я був би загинув в недолі своїй!
93 Jag vill aldrig förgäta dina befallningar; ty du vederqvicker mig med dem.
Я повік не забу́ду нака́зів Твоїх, бо Ти ними мене оживля́єш.
94 Jag är din, hjelp mig; ty jag söker dina befallningar.
Твій я, спаси Ти мене, бо нака́зів Твоїх я шукаю!
95 De ogudaktige vakta uppå mig, att de måga förgöra mig; men jag aktar uppå din vittnesbörd,
Чека́ють безбожні забити мене, а я про свідо́цтва Твої розважаю.
96 Jag hafver på all ting en ända sett; men ditt bud är varaktigt.
Я бачив кінець усього́ доскона́лого, але́ Твоя заповідь ве́льми широка!
97 Huru hafver jag din lag så kär; dageliga talar jag derom.
Як я коха́ю Зако́на Твого́, цілий день він — розмова моя!
98 Du gör mig med ditt bud visare, än mina fiender äro; ty det är evinnerliga min skatt.
Твоя за́повідь робить мудрішим мене від моїх ворогів, — вона бо навіки моя!
99 Jag är lärdare, än alle mine lärare; ty din vittnesbörd äro mitt tal.
Я став розумніший за всіх своїх учителі́в, — бо свідо́цтва Твої — то розмова моя!
100 Jag är förståndigare, än de gamle; ty jag håller dina befallningar.
Став я мудріший за ста́рших, — бо держуся нака́зів Твоїх!
101 Jag förtager minom fotom alla onda vägar, att jag må hålla din ord.
Я від кожної злої дороги повстри́мую но́ги свої, щоб держа́тися сло́ва Твого.
102 Jag viker icke ifrå dina rätter; ty du lärer mig.
Я не ухиляюся від Твоїх при́судів, Ти бо навчаєш мене.
103 Din ord äro minom mun sötare än hannog.
Яке то солодке слово Твоє для мого піднебі́ння, солодше від меду воно моїм у́стам!
104 Ditt ord gör mig förståndigan; derföre hatar jag alla falska vägar.
Від нака́зів Твоїх я мудріший стаю, тому́ то нена́виджу всяку дорогу неправди!
105 Ditt ord är mina fötters lykta, och ett ljus på minom vägom.
Для моєї ноги Твоє слово світи́льник, то світло для сте́жки моєї.
106 Jag svär, och vill hållat, att jag dina rättfärdighets rätter hålla vill.
Я прися́г — і дотримаю, що бу́ду держа́тися при́судів правди Твоєї.
107 Jag är svårliga plågad; Herre, vederqvick mig efter ditt ord.
Перему́чений я аж зана́дто, — за словом Своїм оживи́ мене, Господи!
108 Låt dig behaga, Herre, mins muns välviljoga offer, och lär mig dina rätter.
Хай же бу́дуть приємні Тобі жертви уст моїх, Господи, і навчи Ти мене Своїх при́судів!
109 Jag bär mina själ i mina händer alltid, och jag förgäter icke din lag.
У небезпеці душа моя за́вжди. але́ я Зако́ну Твого́ не забув.
110 De ogudaktige sätta mig snaror; men jag far icke vill ifrå dina befallningar.
Безбожні поставили па́стку на мене, та я не зблуди́в від нака́зів Твоїх.
111 Din vittnesbörd äro mitt eviga arf; ty de äro mins hjertas fröjd.
Я навіки свідо́цтва Твої вспадкува́в, бо вони — радість серця мого́.
112 Jag böjer mitt hjerta till att göra efter dina rätter alltid och evinnerliga.
Я серце своє нахили́в, щоб чинити Твої постано́ви, — повік, до кінця́.
113 Jag hatar de ostadiga andar, och älskar din lag.
Сумнівне нена́виджу я, а Зако́на Твого покоха́в.
114 Du äst mitt beskärm och sköld; jag hoppas uppå ditt ord.
Ти моя охоро́на та щит мій, — чека́ю я сло́ва Твого́.
115 Viker ifrå mig, I onde; jag vill hålla min Guds bud.
Відступі́ться від мене, злочи́нці, і я бу́ду держатися заповідей мого Бога!
116 Uppehåll mig igenom ditt ord, att jag må lefva; och låt mig icke på skam komma med mitt hopp.
За словом Своїм підіпри́ Ти мене, і я жи́тиму, і в надії моїй не завдай мені со́рому!
117 Stärk mig, att jag må blifva salig; så vill jag alltid lust hafva till dina rätter.
Підкріпи Ти мене — і спасуся, і я бу́ду дивитися за́вжди в Твої постано́ви!
118 Du förtrampar alla dem som villa gå om dina rätter; ty deras bedrägeri är alltsammans lögn.
Ти пого́рджуєш усіма́, хто від Твоїх постано́в відступа́є, бо хи́трощі їхні — неправда.
119 Du bortkastar alla ogudaktiga på jordene som slagg; derföre älskar jag din vittnesbörd.
Всіх безбожних землі відкидаєш, як жу́жель, тому́ покохав я свідо́цтва Твої.
120 Jag fruktar mig för dig, så att mitt kött skälfver; och förskräcker mig for dina rätter.
Зо стра́ху Твого моє тіло тремти́ть, й я боюсь Твоїх при́судів!
121 Jag aktar uppå rätt och rättfärdighet; öfvergif mig icke dem som mig öfvervåld göra vilja.
Я право та правду чиню, щоб мене не віддав Ти моїм переслі́дникам.
122 Beskärma du din tjenare, och tröst honom, att de stolte icke göra mig öfvervåld.
Поручи́ Ти на добре Свого раба, щоб мене гордуни́ не гноби́ли.
123 Mina ögon trängta efter dina salighet, och efter dine rättfärdighets ord.
Гаснуть очі мої за спасі́нням Твоїм та за словом правди Твоєї.
124 Handla med dinom tjenare efter dina nåd; och lär mig dina rätter.
Учини ж Ти Своєму рабові за Своїм милосердям, і навчи Ти мене Своїх постано́в!
125 Jag är din tjenare; undervisa mig, att jag må känna din vittnesbörd.
Я раб Твій, і зроби мене мудрим, — і свідо́цтва Твої буду знати!
126 Det är tid, att Herren gör der något till; de hafva omintetgjort din lag.
Це для Господа час, щоб дія́ти: Зако́на Твого унева́жнили.
127 Derföre älskar jag din bud, öfver guld och öfver fint guld.
Тому́ я люблю́ Твої заповіді більш від золота й щи́рого золота.
128 Derföre håller jag rätt fram i alla dina befallningar; jag hatar allan falskan väg.
Тому́ всі нака́зи Твої уважаю за слу́шні, а кожну доро́гу неправди нена́виджу!
129 Underliga äro din vittnesbörd, derföre håller dem min själ.
Чудо́ві свідо́цтва Твої, тому́ то душа моя де́ржиться їх.
130 När ditt ord uppenbaradt varder, så fröjdar det, och gör de enfaldiga visa.
Вхід у слова́ Твої світло дає, недосві́дчених мудрими робить.
131 Jag öppnar min mun, och begärar din bud; ty mig längtar efter dem.
Я у́ста свої розкриваю й повітря ковта́ю, бо чую жадо́бу до Твоїх заповідей.
132 Vänd dig till mig, och var mig nådelig, såsom du plägar göra dem som ditt Namn älska.
Оберни́ся до мене та будь милости́вий мені, Як чи́ниш Ти тим, хто кохає Іме́ння Твоє.
133 Låt min gång viss vara i dino orde, och låt ingen orätt öfver mig råda.
Своїм словом зміцни мої кро́ки, — і не дай панува́ти надо мною нія́кому про́гріхові.
134 Förlös mig ifrå menniskors orätt; så vill jag hålla dina befallningar.
Від лю́дського утиску ви́зволь мене, — і нехай я держу́ся нака́зів Твоїх!
135 Låt ditt ansigte lysa öfver din tjenare, och lär mig dina rätter.
Хай зася́є лице Твоє на Твого раба, і навчи Ти мене уста́вів Своїх!
136 Mine ögon flyta med vatten, att man icke håller din lag.
Пливуть во́дні пото́ки з оче́й моїх, бо Твого Зако́ну не доде́ржують.
137 Herre, du äst rättfärdig, och rätt är ditt ord.
Ти праведний, Господи, і прямі́ Твої при́суди,
138 Du hafver dina rättfärdighets vittnesbörd, och sanningena hårdeliga budit.
бо Ти наказа́в справедливі свідо́цтва Свої й щиру правду!
139 Jag hafver när harmats till döds, att mine ovänner hafva din ord förgätit.
Ни́щить мене моя ре́вність, бо мої вороги́ позабува́ли слова́ Твої.
140 Ditt ord är väl bepröfvadt, och din tjenare hafver det kärt.
Ве́льми очи́щене слово Твоє, і Твій раб його любить.
141 Jag är ringa och föraktad; men jag förgäter icke dina befallningar.
Я мали́й і пого́рджений, та не забуваю нака́зів Твоїх.
142 Din rättfärdighet är en evig rättfärdighet, och din lag är sanning.
Праведність Твоя — праведність вічна, а Зако́н Твій — то правда.
143 Ångest och nöd hafva drabbat uppå mig; men jag hafver lust till din bud.
Недоля та у́тиск мене обгорну́ли, — але́ Твої заповіді — моя ро́зкіш!
144 Dins vittnesbörds rättfärdighet är evig; undervisa mig, så lefver jag.
Правда свідо́цтв Твоїх вічна, — подай мені розуму, й бу́ду я жити!
145 Jag ropar af allo hjerta, bönhör mig, Herre, att jag må hålla dina rätter.
Цілим серцем я кличу: почуй мене, Господи, і я бу́ду держа́тись уста́вів Твоїх!
146 Jag ropar till dig, hjelp mig, att jag må hålla din vittnesbörd.
Я кличу до Тебе, — спаси Ти мене, і я бу́ду держа́тись свідо́цтв Твоїх!
147 Jag kommer bittida, och ropar; uppå ditt ord hoppas jag.
Світа́нок я ви́передив та й вже кличу, Твого сло́ва чека́ю.
148 Jag vakar bittida upp, att jag må handla om din ord.
Мої очі сторо́жі нічні́ випере́джують, щоб про слово Твоє розмовляти.
149 Hör mina röst efter dina nåde: Herre, vederqvick mig efter dina rätter.
Почуй же мій голос з Свого милосердя, о Господи, оживи Ти мене́ з Свого при́суду!
150 Mine arge förföljare vilja till mig, och äro långt ifrå din lag.
Набли́жаться ті, що за чином гане́бним ганя́ють, від Зако́ну Твого далекі,
151 Herre, du äst hardt när, och din bud äro alltsamman sanning.
та близьки́й Ти, о Господи, а всі Твої за́повіді — справедливість!
152 Men jag vet det långt tillförene, att du din vittnesbörd evinnerliga grundat hafver.
Відда́вна я знаю свідо́цтва Твої, бо навіки Ти їх закла́в!
153 Se uppå mitt elände, och fräls mig; hjelp mig ut; förty jag förgäter icke din lag.
Подивись на недолю мою та мене поряту́й, бо я не забуваю Зако́ну Твого́!
154 Uträtta min sak, och förlossa mig; vederqvick mig igenom ditt ord.
Вступи́ся за справу мою й мене ви́зволи, за словом Своїм оживи Ти мене!
155 Saligheten är långt ifrå de ogudaktiga; ty de akta intet dina rätter.
Від безбожних спасі́ння дале́ке, бо вони не шукають Твоїх постано́в.
156 Herre, din barmhertighet är stor; vederqvick mig efter dina rätter.
Велике Твоє милосердя, о Господи, оживи́ Ти мене з Свого при́суду!
157 Mine förföljare och ovänner äro månge; men jag viker icke ifrå din vittnesbörd.
Багато моїх переслі́дників та ворогів моїх, — але від свідо́цтв Твоїх не відхиля́юсь!
158 Jag ser de föraktare, och det gör mig ondt, att de icke hålla din ord.
Бачив я зрадників й бри́дився ними, бо не де́ржать вони Твого сло́ва.
159 Si, jag älskar dina befallningar; Herre, vederqvick mig efter din nåd.
Подивися: люблю́ я накази Твої, — за милосердям Своїм оживи́ мене, Господи!
160 Ditt ord hafver af begynnelsen varit sanning; alle dine rättfärdighets rätter vara evinnerliga.
Правда — підва́лина слова Твого, а при́суди правди Твоєї — навіки.
161 Förstarna förfölja mig utan sak, och mitt hjerta fruktar sig för din ord.
Безневи́нно вельмо́жі мене переслі́дують, та серце моє Твого слова боїться.
162 Jag gläder mig öfver din ord, såsom en den stort byte får.
Радію я словом Твоїм, ніби здо́бич велику знайшов.
163 Lögnene är jag hätsk, och stygges dervid, men din lag hafver jag kär.
Я неправду нена́виджу й бри́джуся нею, — покохав я Зако́на Твого́!
164 Jag lofvar dig sju resor om dagen, för dine rättfärdighets rätters skull.
Сім раз денно я сла́влю Тебе через при́суди правди Твоєї.
165 Stor frid hafva de som din lag älska, och de skola icke stappla.
Мир великий для тих, хто кохає Зако́на Твого, — і не мають вони спотика́ння.
166 Herre, jag väntar efter din salighet, och gör efter din bud.
На спасі́ння Твоє я наді́юся, Господи, і Твої заповіді вико́ную.
167 Min själ håller din vittnesbörd, och hafver dem mycket kär.
Душа моя де́ржить свідо́цтва Твої, і я сильно люблю́ їх.
168 Jag håller dina befallningar, och dina vittnesbörder; ty alle mine vägar äro för dig.
Я держу́ся нака́зів Твоїх та свідо́цтв Твоїх, бо перед Тобою мої всі доро́ги!
169 Herre, låt min klagan för dig komma; undervisa mig efter ditt ord.
Блага́ння моє хай набли́зиться перед лице Твоє, Господи, за словом Своїм подай мені розуму!
170 Låt mina bön komma för dig; fräls mig efter ditt ord.
Нехай при́йде молитва моя перед лице Твоє, — за словом Своїм мене ви́зволь!
171 Mine läppar skola lofva, när du lärer mig dina rätter.
Нехай у́ста мої вимовля́ють хвалу́, бо уста́вів Своїх Ти навчаєш мене.
172 Min tunga skall tala om ditt ord; ty all din bud äro rätt.
Хай язик мій звіща́тиме слово Твоє, бо всі Твої за́повіді — справедли́вість.
173 Låt dina hand vara mig biståndiga; ty jag hafver utkorat dina befallningar.
Нехай буде рука Твоя в поміч мені, бо я вибрав нака́зи Твої.
174 Herre, jag längtar efter din salighet, och hafver lust till din lag.
Я пра́гну спасі́ння Твого, о Господи, а Зако́н Твій — то ро́зкіш моя!
175 Låt mina själ lefva, att hon må lofva dig, och dine rätter hjelpa mig.
Хай душа моя буде жива́, і хай сла́вить Тебе, а Твій при́суд нехай допоможе мені!
176 Jag är såsom ett villfarande och borttappadt får; sök din tjenare, ty jag förgäter icke din bud.
Я блукаю, немов та овечка загу́блена, — пошукай же Свого раба, бо я не забув Твоїх за́повідей!

< Psaltaren 119 >