Klagovisorna 5
1 Tänk uppå, Herre, huru oss går; skåda och se uppå vår smälek.
Wee Jehova-rĩ, ririkana maũndũ marĩa matũkorete; ta rora wone gũconoka gwitũ.
2 Vårt arf är främmandom till del vordet, och vår hus utländskom.
Igai riitũ nĩrĩneanĩtwo kũrĩ ageni, nayo mĩciĩ iitũ ĩgakĩneanwo kũrĩ andũ a kũngĩ.
3 Vi äre faderlöse, och hafvom ingen fader våra mödrar äro såsom enkor.
Nĩtũtuĩkĩte ciana cia ngoriai na ciana itarĩ na maithe, nao manyina maitũ magatuĩka ta atumia a ndigwa.
4 Vattnet, som oss tillhörde, måste vi dricka för penningar, vår egen ved måste vi betala.
Maaĩ marĩa tũnyuuaga no tũgũrire; o na ngũ nĩkũgũra tũragũra.
5 Tvång ligger oss på halsen, och om vi än trötte varda, så gifs oss dock ingen hvila.
Arĩa matũingatithagia marĩ o magũrũ-inĩ maitũ; nĩtũnogete, na tũkaaga ũhurũko.
6 Vi hafve måst gifva oss under Egypten och Assur, på det vi dock måtte få bröd, och äta oss mätta.
Twĩneanĩte kũrĩ andũ a Misiri na a Ashuri nĩgeetha tuone irio cia gũtũigana.
7 Våre fäder hafva syndat, och äro icke mer för handene, och vi måste deras missgerningar umgälla.
Maithe maitũ nĩmehirie na rĩu matirĩ ho, na ithuĩ nĩ ithuĩ tũraherithio handũ hao.
8 Tjenare äro rådande öfver oss, och ingen är, som oss utu deras hand förlossar.
Ngombo nĩcio itwathaga, na gũtirĩ mũndũ wa gũtũteithũra kuuma moko-inĩ ma cio.
9 Vi måste hemta vårt bröd med vår lifsfara för svärdena uti öknene.
Tuonaga irio na ũndũ wa gũtwarĩrĩria mĩoyo iitũ ũgwati-inĩ, nĩ ũndũ wa rũhiũ rwa njora rũrĩa rũrĩ werũ-inĩ.
10 Vår hud är förbränd såsom uti enom ugn, för den grufveliga hungren.
Gĩkonde giitũ kĩhiũhĩte o ta riiko rĩa kũruga mĩgate, tũkainaina nĩ ũndũ wa kũhũũta.
11 De hafva skämt qvinnorna i Zion, och jungfrurna uti Juda städer.
Andũ-a-nja nĩmanyiitĩtwo na hinya gũkũ Zayuni, nao airĩtu gathirange makanyiitwo na hinya matũũra-inĩ ma Juda.
12 Förstarna äro af dem upphängde, och de gamlas person hafver man intet ärat.
Anene akuo nĩ macuurĩtio na moko mao; athuuri nao matiheagwo gĩtĩĩo.
13 Ynglingarna hafva måst draga qvarnena, och de unge stupa under vedabördor.
Aanake marutithagio wĩra wa hinya ithĩi-inĩ; tũmwana natuo tũtũgũũgaga nĩgũkuuithio mĩrigo ya ngũ.
14 De gamle sitta intet mer i portarna, och ynglingar bruka intet mer strängaspel.
Athuuri nĩmatigĩte gũikara kĩhingo-inĩ gĩa itũũra inene; aanake nao nĩmatigĩte kũina nyĩmbo ciao.
15 Vår hjertas glädje hafver en ända, vår dans är vänd uti klagogråt.
Ngoro ciitũ nĩithirĩte gĩkeno; ndũrũhĩ ciitũ igarũrũkĩte igatuĩka macakaya.
16 Af vårt hufvud är kronan fallen: Ack ve! att vi så syndat hafve!
Thũmbĩ ya ũnene nĩĩgwĩte, ĩgatuuma mũtwe, kaĩ tũrĩ na haaro-ĩ, nĩgũkorwo nĩtwĩhĩtie!
17 Derföre är ock vårt hjerta bedröfvadt, och vår ögon förmörkrad;
Tondũ ũcio ngoro ciitũ nĩiringĩkĩte; na tondũ wa maũndũ macio maitho maitũ makaira,
18 För Zions bergs skull, att det så öde ligger, att räfvarna löpa deröfver.
tondũ wa Kĩrĩma gĩa Zayuni, kĩrĩa gĩkirĩte ihooru, nacio mbwe rĩu nĩkuo iceeraga.
19 Men du, Herre, som blifver evinnerliga, och din stol i evig tid;
Wee Jehova-rĩ, wathanaga nginya tene; gĩtĩ gĩaku kĩa ũnene gĩtũũraga kuuma njiarwa nginya njiarwa.
20 Hvi vill du så platt förgäta oss, och så länge platt öfvergifva oss?
Ũriganagĩrwo nĩ ithuĩ hĩndĩ ciothe nĩkĩ? Ũtũtiganĩirie hĩndĩ ndaaya ũguo nĩkĩ?
21 Hemta oss, Herre, åter till dig, att vi måge komma hem igen; förnya våra dagar, lika som de fordom voro.
Wee Jehova-rĩ, tũcookererie harĩwe, nĩguo tũhote gũgũcookerera; erũhia matukũ maitũ macooke o ta ũrĩa matariĩ tene,
22 Ty du hafver förkastat oss, och är allt svårliga öfver oss förtörnad.
tiga ũkorirwo nĩũtũregeete biũ, ũgagĩtũrakarĩra o mũno makĩria.
