Job 7
1 Måste icke menniskan alltid vara i strid på jordene; och hennes dagar äro såsom en dagakarls?
“Diklai hman ah hlanghing hamla caempuei a om moenih a? A khohnin te kutloh kah khohnin banghui ni.
2 Såsom en dräng åstundar skuggan, och en dagakarl, att hans arbete må vara ute;
Sal bangla hlipkhup a hloep tih kutloh bangla a bisai a lamtawn.
3 Så hafver jag väl arbetat hela månaden fåfängt, och bedröfvada nätter äro mig många vordna.
Ka taengah a poeyoek la a hla ka pang van tih thakthaenah hlaem he kai hamla a khueh.
4 När jag lägger mig, säger jag: När månn jag skola uppstå? Och sedan räknar jag, när afton skall varda; ty jag var hvarjom manne en styggelse intill mörkret.
Ka yalh tih, ‘Me vaengah nim ka thoh ve?’ ka ti. Khoyin loh puh tih hlaemhmah duela yuthonah khaw ka cung.
5 Mitt kött är fullt med matk och mull allt omkring; min hud är sammanskrynkt och till intet vorden.
Ka saa loh a rhit a bai, ka vin dongkah laipi tiknong khaw uet tih a tuei.
6 Mine dagar äro snarare bortflogne än en väfspole; och äro förledne utan all förtöfvan.
Ka khohnin loh tampai lakah bawn tih lungli lungla la ngaiuepnah bawt.
7 Tänk uppå, att mitt lif är ett väder, och min ögon komma icke igen till att se det goda;
Ka hingnah mueihla he poek lah. Hnothen hmuh ham khaw ka mik loh mael voel mahpawh.
8 Och intet lefvandes öga varder mig mera seendes; din ögon se på mig, deröfver förgås jag.
Kai aka so mik loh kai m'mae voel mahpawh. Na mik te kai soah om dae kai ka om voel pawh.
9 Molnet varder allt, och går bort; så ock den som far neder i helvetet, han kommer icke upp igen; (Sheol h7585)
Cingmai loh haai tih cing, saelkhui la aka suntla rhoek tah ha mael tangloeng pawh. (Sheol h7585)
10 Och besitter icke sitt hus igen, och hans rum blifver öde.
A im la koep mael pawt vetih, a hmuen loh anih hmat voel mahpawh.
11 Derföre vill jag ock icke förmena minom mun; jag vill tala i mins hjertas ångest, och vill utsäga min själs bedröfvelse.
Te dongah kai khaw ka ka tuem mahpawh. Ka mueihla khobing doela ka thui vetih. Ka hinglu khahing doela ka lolmang pueng ni.
12 Är jag ett haf, eller en hvalfisk, att du så förvarar mig?
Kai he tuipuei tuihnam tih nim, kai soah thongim na khueh.
13 Ty jag tänkte: Min säng skall trösta mig; mitt lägre skall lisa mig.
Ka soengca loh kai n'hloep bitni, ka thingkong loh ka kohuetnah te a phueih bitni ka ti.
14 När jag talar med mig sjelf, så förskräcker du mig med drömmar, och gör mig förfärelse;
Mueimang neh kai nan rhihyawp sak tih, olphong neh kai nan let sak.
15 Att min själ önskar sig vara hängd, och min ben döden.
Ka hinglu loh ka rhuhrhong lakah khaknah neh dueknah ni a coelh.
16 Jag begärar intet mer lefva; håll upp af mig; ty mine dagar äro fåfängelige.
Ka kohnue coeng, kumhal duela ka hing mahpawh, kai he n'toeng laeh, ka khohnin khaw a honghi ni.
17 Hvad är en menniska, att du aktar henne högt, och bekymrar dig med henne?
Mebang hlanghing lae amah na pantai sak tih, a taengah na lungbuei na khueh te.
18 Du hemsöker henne dagliga, och försöker henne alltid.
Anih te mincang ah na cawh tih mikhaptok ah ni anih te na loepdak.
19 Hvi går du icke ifrå mig, och släpper mig, så länge jag uppsvälger min spott?
Balae tih kai lamloh na mangthung pawt eh? Ka timtui ka dolh hil kai nan rhael moenih.
20 Hafver jag syndat, hvad skall jag göra dig, o du menniskors gömmare? Hvi gjorde du mig, att jag uppå dig stöta skulle, och är mig sjelfvom till tunga?
Hlang aka kueinah nang taengah ka tholh tih balae ka saii? Balae tih kai he na kutnoek la nan khueh. Te dongah kai ham tah hnorhih la ka om coeng.
21 Och hvi förlåter du mig icke mina missgerning, och tager icke bort mina synd? Ty nu skall jag lägga mig i mull; och när man om morgonen söker mig, är jag då intet till.
Te dongah ka boekoek he na phueih tih kai kah thaesainah he nan khoe mai pawt lae? Laipi khuila ka yalh pawn ni. Kai nan toem cakhaw ka om voel moenih,” a ti nah.
