Job 30
1 Nu le de att mig, som yngre äro än jag; hvilkas fäder jag icke ville vårdat sätta ibland mins hjords hundar;
Toda sedaj me imajo tisti, ki so mlajši od mene, v posmeh, katerih očete bi preziral, da jih postavim s psi svojega tropa.
2 Hvilkas förmågo jag för intet höll; de icke till ålders komma kunde;
Da, kako naj mi moč njihovih rok koristi, zrelost je odšla od njih?
3 De som för hungers skull och bekymmer ensamme flydde in i öknena, nyliga förderfvade och elände vordne;
Zaradi potrebe in lakote so bili osamljeni. Bežijo v divjino, v prejšnjem času zapuščeno in opustošeno.
4 De som nesslo uppryckte omkring buskarna, och enerötter var deras mat;
Ki sekajo egiptovsko špinačo pri grmih in brinove korenine so njihova hrana.
5 Och då de dem uppryckte, fröjdades de deröfver såsom en tjuf.
Pregnani so bili izmed ljudi (za njimi so vpili kakor za tatom),
6 Vid de stygga bäcker bodde de, uti jordkulor och bergskrefvor;
da prebivajo v pečinah dolin, v zemeljskih votlinah in v skalah.
7 Emellan buskar ropade de, och ibland tistlar församlade de sig;
Med grmovjem so rigali, pod koprivami so bili zbrani skupaj.
8 De lösa och föraktada menniskors barn, de som ringast voro i landena.
Bili so otroci bedakov, da, otroci nizkotnih mož, bili so zlobnejši kakor zemlja.
9 Nu är jag deras strängaspel vorden, och måste vara deras nymäre.
Sedaj sem njihova pesem, da, jaz sem njihova tarča posmeha.
10 De styggas vid mig, och draga sig långt ifrå mig; och spara icke att spotta för mitt ansigte.
Prezirajo me, bežijo daleč od mene in ne prizanašajo mi pljunka v moj obraz.
11 Ty han hafver spänt mina seno, och hafver ödmjukat mig; och lagt ett betsel i munnen uppå mig.
Ker je odvezal mojo vrvico in me prizadel, so tudi oni popustili uzdo pred menoj.
12 På högra sidone, der jag grönskades, satte de sig upp emot mig; och stötte mina fötter bort, och gjorde en väg öfver mig, till att förderfva mig.
Na moji desni roki vstaja mladina. Moja stopala odrivajo in zoper mene so dvignili poti svojega uničenja.
13 De hafva förspillt mina stigar; det var dem så lätt att göra mig skada, att de ingen hjelp behöfde dertill.
Škodujejo moji stezi, postavili so mojo katastrofo, nobenega pomočnika nimajo.
14 De äro inkomne såsom genom stora refvor, och äro utan ordan infallne;
Prišli so nadme kakor [skozi] široko vrzel vodá. V opustošenju so se zgrnili nadme.
15 Förskräckelse hafver vändt sig emot mig, och såsom ett väder förföljt mina frihet, och såsom en löpande sky mina helso.
Strahote so se zgrnile nadme. Mojo dušo zasledujejo kakor veter in moja blaginja mineva kakor oblak.
16 Men nu utgjuter sig min själ öfver mig, och mine sorgedagar hafva fattat mig.
Sedaj je moja duša izlita nadme, polastili so se me dnevi stiske.
17 Om nattena varda min ben allestäds igenomborrad; och de, som mig jaga, läggar sig intet till att sofva.
Moje kosti so prebodene v meni v nočnem obdobju in moje kite nimajo počitka.
18 Genom stora kraft varder jag margalunda klädd; och de begjorda mig dermed, såsom igenom min kjortels hufvudsmog.
Z veliko silo moje bolezni je moja obleka spremenjena; naokoli me veže kakor ovratnik mojega plašča.
19 Man hafver trampat mig i träck, och aktat mig lika emot stoft och asko.
Vrgel me je v blato in postal sem podoben prahu in pepelu.
20 Ropar jag till dig, så svarar du mig intet; går jag fram, så aktar du mig intet.
Kličem k tebi, ti pa me ne slišiš. Vstanem, ti pa se ne oziraš name.
21 Du äst mig förvänd till en grufveligan, och drager ditt hat till mig med dine hands starkhet.
Do mene si postal krut; s svojo močno roko se nastrojuješ zoper mene.
22 Du lyfter mig upp, och låter mig fara uppå vädrena, och försmälter mig krafteliga;
Vzdiguješ me k vetru, povzročaš mi, da jaham na njem in raztapljaš moje imetje.
23 Ty jag vet, du öfverantvardar mig dödenom; der är det hus, som allom lefvandom förelagdt är.
Kajti vem, da me boš privedel k smrti in k hiši, določeni za vse živeče.
24 Dock räcker han icke sina hand ut in i benhuset, och de varda ej ropande öfver sitt förderf.
Vendar svoje roke ne bo iztegnil h grobu, čeprav v svojem uničenju kričijo.
25 Jag gret ju uti den hårda tiden, och min själ varkunnade sig öfver den fattiga.
Mar nisem jokal zaradi tistega, ki je bil v stiski? Mar ni moja duša žalovala za ubogim?
26 Jag vänte det goda, och det onda kom; jag vänte ljuset, och mörkret kom.
Ko sem gledal za dobrim, potem je prišlo k meni zlo. Ko pa sem pričakoval svetlobo, je prišla tema.
27 Mina inelfvor sjuda, och hålla intet upp; mig är uppåkommen sorgetid.
Moja notranjost vre in ne počiva. Dnevi stiske so me ovirali.
28 Jag går bedröfvad, ändock jag på ingen vredgas; jag står upp i menighetene och ropar.
Odšel sem žalujoč brez sonca. Vstal sem in klical v skupnosti.
29 Jag är drakars broder, och strutsfoglars stallbroder.
Brat sem zmajem in družabnik sovam.
30 Min hud öfver mig är svart vorden, och min ben är förtorkad af hetta.
Moja koža na meni je črna in moje kosti gorijo zaradi vročine.
31 Min harpa är vorden en klagan, och min pipa en gråt.
Tudi moja harfa je obrnjena v žalovanje in moja piščal v glas tistih, ki jokajo.
