Job 30
1 Nu le de att mig, som yngre äro än jag; hvilkas fäder jag icke ville vårdat sätta ibland mins hjords hundar;
But now they that are younger than I hold me in derision, Whose fathers I would have disdained to set with the dogs of my flock.
2 Hvilkas förmågo jag för intet höll; de icke till ålders komma kunde;
Of what use to me would be even the strength of their hands, To whom old age is lost?
3 De som för hungers skull och bekymmer ensamme flydde in i öknena, nyliga förderfvade och elände vordne;
By want and hunger they are famished; They gnaw the dry desert, The darkness of desolate wastes.
4 De som nesslo uppryckte omkring buskarna, och enerötter var deras mat;
They gather purslain among the bushes, And the root of the broom is their bread.
5 Och då de dem uppryckte, fröjdades de deröfver såsom en tjuf.
They are driven from the society of men; There is a cry after them as after a thief.
6 Vid de stygga bäcker bodde de, uti jordkulor och bergskrefvor;
They dwell in gloomy valleys, In caves of the earth and in rocks.
7 Emellan buskar ropade de, och ibland tistlar församlade de sig;
They bray among the bushes; Under the brambles are they stretched out.
8 De lösa och föraktada menniskors barn, de som ringast voro i landena.
An impious and low-born race, They are beaten out of the land.
9 Nu är jag deras strängaspel vorden, och måste vara deras nymäre.
And now I am become their song; Yea, I am their by-word!
10 De styggas vid mig, och draga sig långt ifrå mig; och spara icke att spotta för mitt ansigte.
They abhor me, they stand aloof from me; They forbear not to spit before my face.
11 Ty han hafver spänt mina seno, och hafver ödmjukat mig; och lagt ett betsel i munnen uppå mig.
Yea, they let loose the reins, and humble me; They cast off the bridle before me.
12 På högra sidone, der jag grönskades, satte de sig upp emot mig; och stötte mina fötter bort, och gjorde en väg öfver mig, till att förderfva mig.
On my right hand riseth up the brood; They thrust away my feet; They cast up against me their destructive ways.
13 De hafva förspillt mina stigar; det var dem så lätt att göra mig skada, att de ingen hjelp behöfde dertill.
They break up my path; They hasten my fall, —They who have no helper!
14 De äro inkomne såsom genom stora refvor, och äro utan ordan infallne;
They come upon me as through a wide breach; Through the ruins they rush in upon me.
15 Förskräckelse hafver vändt sig emot mig, och såsom ett väder förföljt mina frihet, och såsom en löpande sky mina helso.
Terrors are turned against me; They pursue my prosperity like the wind, And my welfare passeth away like a cloud.
16 Men nu utgjuter sig min själ öfver mig, och mine sorgedagar hafva fattat mig.
And now my soul poureth itself out upon me; Days of affliction have taken hold of me.
17 Om nattena varda min ben allestäds igenomborrad; och de, som mig jaga, läggar sig intet till att sofva.
By night my bones are pierced; they are torn from me, And my gnawers take no rest.
18 Genom stora kraft varder jag margalunda klädd; och de begjorda mig dermed, såsom igenom min kjortels hufvudsmog.
Through the violence of my disease is my garment changed; It bindeth me about like the collar of my tunic.
19 Man hafver trampat mig i träck, och aktat mig lika emot stoft och asko.
He hath cast me into the mire, And I am become like dust and ashes.
20 Ropar jag till dig, så svarar du mig intet; går jag fram, så aktar du mig intet.
I call upon Thee, but thou dost not hear me; I stand up before thee, but thou regardest me not.
21 Du äst mig förvänd till en grufveligan, och drager ditt hat till mig med dine hands starkhet.
Thou art become cruel to me; With thy strong hand dost thou lie in wait for me.
22 Du lyfter mig upp, och låter mig fara uppå vädrena, och försmälter mig krafteliga;
Thou liftest me up, and causest me to ride upon the wind; Thou meltest me away in the storm.
23 Ty jag vet, du öfverantvardar mig dödenom; der är det hus, som allom lefvandom förelagdt är.
I know that thou wilt bring me to death, To the place of assembly for all the living.
24 Dock räcker han icke sina hand ut in i benhuset, och de varda ej ropande öfver sitt förderf.
When He stretcheth out his hand, prayer availeth nothing; When He bringeth destruction, vain is the cry for help.
25 Jag gret ju uti den hårda tiden, och min själ varkunnade sig öfver den fattiga.
Did not I weep for him that was in trouble? Was not my soul grieved for the poor?
26 Jag vänte det goda, och det onda kom; jag vänte ljuset, och mörkret kom.
But when I looked for good, then evil came; When I looked for light, then came darkness.
27 Mina inelfvor sjuda, och hålla intet upp; mig är uppåkommen sorgetid.
My bowels boil, and have no rest; Days of anguish have come upon me.
28 Jag går bedröfvad, ändock jag på ingen vredgas; jag står upp i menighetene och ropar.
I am black, but not by the sun; I stand up, and utter my cries in the congregation.
29 Jag är drakars broder, och strutsfoglars stallbroder.
I am become a brother to jackals, And a companion to ostriches.
30 Min hud öfver mig är svart vorden, och min ben är förtorkad af hetta.
My skin is black, and falleth from me, And my bones burn with heat.
31 Min harpa är vorden en klagan, och min pipa en gråt.
My harp also is turned to mourning, And my pipe to notes of grief.
