Job 3
1 Derefter upplät Job sin mun, och förbannade sin dag;
After this, Job opened his mouth and cursed the day of his birth.
2 Utbrast, och sade:
And this is what he said:
3 Den dagen vare förtappad, på hvilkom jag född är; och den natten, då man sade: En man är aflad.
“May the day of my birth perish, and the night it was said, ‘A boy is conceived.’
4 Den samme dagen vare mörk, och Gud fråge intet efter honom ofvanefter; ingen klarhet skine öfver honom.
If only that day had turned to darkness! May God above disregard it; may no light shine upon it.
5 Mörkret behålle honom, och töcken blifve öfver honom med tjockt moln; och dimba om dagen göre honom gräselig.
May darkness and gloom reclaim it, and a cloud settle over it; may the blackness of the day overwhelm it.
6 Den samma nattena begripe mörker; och glädje sig icke ibland årsens dagar, och komme icke i månadetalet.
If only darkness had taken that night away! May it not appear among the days of the year; may it never be entered in any of the months.
7 Si, vare den natten ensam, och ingen glädje komme deruti.
Behold, may that night be barren; may no joyful voice come into it.
8 De der dagen förbanna, de förbanne henne; och de som redo äro till att uppväcka Leviathan.
May it be cursed by those who curse the day — those prepared to rouse Leviathan.
9 Hennes stjernor varde mörka; förvänte ljus, och det komme intet; och se intet morgonrodnans ögnabryn;
May its morning stars grow dark; may it wait in vain for daylight; may it not see the breaking of dawn.
10 Att hon icke igenlyckte mins lifs dörr, och icke bortgömde olyckona för min ögon.
For that night did not shut the doors of the womb to hide the sorrow from my eyes.
11 Hvi blef jag icke straxt död i moderlifvet? Hvi vardt jag icke förgjord, då jag utu moderlifvet kommen var?
Why did I not perish at birth; why did I not die as I came from the womb?
12 Hvi hafva de tagit mig upp i skötet? Hvi hafver jag ditt spenar?
Why were there knees to receive me, and breasts that I should be nursed?
13 Så låge jag nu, och vore stilla; sofve och hade ro;
For now I would be lying down in peace; I would be asleep and at rest
14 Med Konungar och rådherrar på jordene, som bygga det öde är;
with kings and counselors of the earth, who built for themselves cities now in ruins,
15 Eller med Förstar, som guld hafva, och sin hus full med silfver;
or with princes who had gold, who filled their houses with silver.
16 Eller som den der otida född är fördold, och vore icke till; såsom de unga barn, som aldrig hafva sett ljuset.
Or why was I not hidden like a stillborn child, like an infant who never sees daylight?
17 Der måste ju de ogudaktige låta af sitt öfvervåld; der hvilas dock de som mycket omak haft hafva.
There the wicked cease from raging, and there the weary find rest.
18 Der hafva fångar frid med androm, och höra icke trugarens röst.
The captives enjoy their ease; they do not hear the voice of the oppressor.
19 Der äro både små och store; tjenaren och den som ifrå sin herra fri är.
Both small and great are there, and the slave is freed from his master.
20 Hvi är ljus gifvet dem arma, och lif de bedröfvade hjerta;
Why is light given to the miserable, and life to the bitter of soul,
21 (De der vänta efter döden, och han kommer icke; och uppgrofvo honom väl utu fördold rum;
who long for death that does not come, and search for it like hidden treasure,
22 De der fröjda sig mycket, och äro glade, att de kunna få grafvena; )
who rejoice and greatly exult when they can find the grave?
23 Och dem månne, hvilkens väg fördold är, och för honom af Gudi skyld varder?
Why is life given to a man whose way is hidden, whom God has hedged in?
24 Förty min suckan är min dagliga spis; mine tårar äro min dryck.
I sigh when food is put before me, and my groans pour out like water.
25 Ty det jag fruktade, det är kommet öfver mig; och det jag räddes, hafver råkat på mig.
For the thing I feared has overtaken me, and what I dreaded has befallen me.
26 Var jag icke lyckosam? Var jag icke stilla? Hade jag icke goda ro? Och sådana oro kommer.
I am not at ease or quiet; I have no rest, for trouble has come.”
