Job 29
1 Och Job hof åter upp sitt ordspråk, och sade:
Job prit de nouveau la parole sous forme sentencieuse et dit:
2 Ack! att jag vore såsom uti de förra månader, uti de dagar då Gud bevarade mig.
Oh! Que ne puis-je être comme aux mois du passé, Comme aux jours où Dieu me gardait,
3 Då hans lykta sken öfver mitt hufvud, och jag i mörkrena gick vid hans ljus;
Quand sa lampe brillait sur ma tête, Et que sa lumière me guidait dans les ténèbres!
4 Såsom jag var i min ungdoms tid, då Guds hemlighet var öfver mina hyddo;
Que ne suis-je comme aux jours de ma vigueur, Où Dieu veillait en ami sur ma tente,
5 Då den Allsmägtige ännu med mig var, och mine tjenare allt omkring mig;
Quand le Tout-Puissant était encore avec moi, Et que mes enfants m’entouraient;
6 Då jag tvådde min väg uti smör, och hälleberget utgöt mig oljoflodar;
Quand mes pieds se baignaient dans la crème Et que le rocher répandait près de moi des ruisseaux d’huile!
7 Då jag utgick till stadsporten, och lät bereda mig mitt säte på gatone;
Si je sortais pour aller à la porte de la ville, Et si je me faisais préparer un siège dans la place,
8 Då mig ynglingar sågo, och undstungo sig, och de gamle uppstodo för mig;
Les jeunes gens se retiraient à mon approche, Les vieillards se levaient et se tenaient debout.
9 Då de öfverste igen vände att tala, och lade sina hand på sin mun;
Les princes arrêtaient leurs discours, Et mettaient la main sur leur bouche;
10 Då Förstarnas röst gömde sig undan, och deras tunga lådde vid deras gom.
La voix des chefs se taisait, Et leur langue s’attachait à leur palais.
11 Ty hvilkens öra mig hörde, den prisade mig saligan; och hvilkens öga mig såg, den vittnade om mig.
L’oreille qui m’entendait me disait heureux, L’œil qui me voyait me rendait témoignage;
12 Förty jag halp den fattiga, som ropade, och den faderlösa, som ingen hjelpare hade.
Car je sauvais le pauvre qui implorait du secours, Et l’orphelin qui manquait d’appui.
13 Dens välsignelse, som förgås skulle, kom öfver mig; och jag tröstade enkones hjerta.
La bénédiction du malheureux venait sur moi; Je remplissais de joie le cœur de la veuve.
14 Rättfärdighet var min klädebonad, den iklädde jag såsom en kjortel; och min dom var min skrud.
Je me revêtais de la justice et je lui servais de vêtement, J’avais ma droiture pour manteau et pour turban.
15 Jag var dens blindas öga, och dens haltas fot.
J’étais l’œil de l’aveugle Et le pied du boiteux.
16 Jag var de fattigas fader, och hvilken sak jag icke visste, den utfrågade jag.
J’étais le père des misérables, J’examinais la cause de l’inconnu;
17 Jag sönderslog dens orättfärdigas oxlatänder, och tog rofvet utu hans tänder.
Je brisais la mâchoire de l’injuste, Et j’arrachais de ses dents la proie.
18 Jag tänkte: Jag vill dö uti mitt näste, och göra mina dagar många såsom sand.
Alors je disais: Je mourrai dans mon nid, Mes jours seront abondants comme le sable;
19 Min säd gick upp af vätsko, och dagg blef öfver min årsväxt.
L’eau pénétrera dans mes racines, La rosée passera la nuit sur mes branches;
20 Min härlighet förnyade sig för mig, och min båge förvandlade sig i mine hand.
Ma gloire reverdira sans cesse, Et mon arc rajeunira dans ma main.
21 De hörde mig, och tigde; och vaktade uppå mitt råd.
On m’écoutait et l’on restait dans l’attente, On gardait le silence devant mes conseils.
22 Efter min ord talade ingen mer, och mitt tal dröp på dem.
Après mes discours, nul ne répliquait, Et ma parole était pour tous une bienfaisante rosée;
23 De vaktade på mig såsom på regn, och uppgapade med munnen såsom efter aftonregn.
Ils comptaient sur moi comme sur la pluie, Ils ouvraient la bouche comme pour une pluie du printemps.
24 Om jag log till dem, förläto de sig intet deruppå; och torde intet bedröfva mig.
Je leur souriais quand ils perdaient courage, Et l’on ne pouvait chasser la sérénité de mon front.
25 När jag ville komma till deras handlingar, så måste jag sitta främst; och bodde såsom en Konung ibland krigsfolk, då jag hugsvalade dem som sorgfulle voro.
J’aimais à aller vers eux, et je m’asseyais à leur tête; J’étais comme un roi au milieu d’une troupe, Comme un consolateur auprès des affligés.
