Job 29
1 Och Job hof åter upp sitt ordspråk, och sade:
Et Job reprit son discours sentencieux et dit:
2 Ack! att jag vore såsom uti de förra månader, uti de dagar då Gud bevarade mig.
Oh! que ne suis-je comme aux mois d’autrefois, comme aux jours où Dieu me gardait;
3 Då hans lykta sken öfver mitt hufvud, och jag i mörkrena gick vid hans ljus;
Quand sa clarté luisait sur ma tête, et que dans les ténèbres je marchais à sa lumière;
4 Såsom jag var i min ungdoms tid, då Guds hemlighet var öfver mina hyddo;
Comme j’étais aux jours de mon automne, quand le conseil secret de Dieu présidait sur ma tente;
5 Då den Allsmägtige ännu med mig var, och mine tjenare allt omkring mig;
Quand le Tout-puissant était encore avec moi, [et] que mes jeunes gens m’entouraient;
6 Då jag tvådde min väg uti smör, och hälleberget utgöt mig oljoflodar;
Quand je lavais mes pas dans le caillé, et que le rocher versait auprès de moi des ruisseaux d’huile! –
7 Då jag utgick till stadsporten, och lät bereda mig mitt säte på gatone;
Quand je sortais [pour aller] à la porte par la ville, quand je préparais mon siège sur la place:
8 Då mig ynglingar sågo, och undstungo sig, och de gamle uppstodo för mig;
Les jeunes gens me voyaient et se cachaient, et les vieillards se levaient [et] se tenaient debout;
9 Då de öfverste igen vände att tala, och lade sina hand på sin mun;
Les princes s’abstenaient de parler et mettaient la main sur leur bouche,
10 Då Förstarnas röst gömde sig undan, och deras tunga lådde vid deras gom.
La voix des nobles s’éteignait, et leur langue se collait à leur palais.
11 Ty hvilkens öra mig hörde, den prisade mig saligan; och hvilkens öga mig såg, den vittnade om mig.
Quand l’oreille m’entendait, elle m’appelait bienheureux; quand l’œil me voyait, il me rendait témoignage;
12 Förty jag halp den fattiga, som ropade, och den faderlösa, som ingen hjelpare hade.
Car je délivrais le malheureux qui implorait du secours, et l’orphelin qui était sans aide.
13 Dens välsignelse, som förgås skulle, kom öfver mig; och jag tröstade enkones hjerta.
La bénédiction de celui qui périssait venait sur moi, et je faisais chanter de joie le cœur de la veuve.
14 Rättfärdighet var min klädebonad, den iklädde jag såsom en kjortel; och min dom var min skrud.
Je me vêtais de la justice, et elle me revêtait; ma droiture m’était comme un manteau et un turban.
15 Jag var dens blindas öga, och dens haltas fot.
J’étais, moi, les yeux de l’aveugle et les pieds du boiteux;
16 Jag var de fattigas fader, och hvilken sak jag icke visste, den utfrågade jag.
J’étais un père pour les pauvres, et j’examinais la cause de celui qui m’était inconnu;
17 Jag sönderslog dens orättfärdigas oxlatänder, och tog rofvet utu hans tänder.
Et je brisais la mâchoire de l’inique, et d’entre ses dents j’arrachais la proie.
18 Jag tänkte: Jag vill dö uti mitt näste, och göra mina dagar många såsom sand.
Et je disais: J’expirerai dans mon nid, et mes jours seront nombreux comme le sable;
19 Min säd gick upp af vätsko, och dagg blef öfver min årsväxt.
Ma racine sera ouverte aux eaux, et la rosée séjournera sur ma branche;
20 Min härlighet förnyade sig för mig, och min båge förvandlade sig i mine hand.
Ma gloire [restera] toujours nouvelle avec moi, et mon arc rajeunira dans ma main.
21 De hörde mig, och tigde; och vaktade uppå mitt råd.
On m’écoutait et on attendait, et on se taisait pour [avoir] mon conseil;
22 Efter min ord talade ingen mer, och mitt tal dröp på dem.
Après que j’avais parlé on ne répliquait pas, et mon discours distillait sur eux;
23 De vaktade på mig såsom på regn, och uppgapade med munnen såsom efter aftonregn.
Et on m’attendait comme la pluie, et on ouvrait la bouche [comme] pour la pluie de la dernière saison.
24 Om jag log till dem, förläto de sig intet deruppå; och torde intet bedröfva mig.
Si je leur souriais, ils ne le croyaient pas, et ils ne troublaient pas la sérénité de ma face.
25 När jag ville komma till deras handlingar, så måste jag sitta främst; och bodde såsom en Konung ibland krigsfolk, då jag hugsvalade dem som sorgfulle voro.
Je choisissais pour eux le chemin et je m’asseyais à leur tête, et je demeurais comme un roi au milieu d’une troupe, comme quelqu’un qui console les affligés.
