Job 19
1 Job svarade, och sade:
욥이 대답하여 가로되
2 Hvi plågen I dock mina själ, och döfven mig neder med ordom?
너희가 내 마음을 번뇌케 하며 말로 꺾기를 어느 때까지 하겠느냐
3 I hafven nu i tio gångor hädat mig, och I skämmen eder intet, att I så omdrifven mig.
너희가 열 번이나 나를 꾸짖고 나를 학대하고도 부끄러워 아니하는구나
4 Far jag vill, så far jag mig vill.
내가 과연 허물이 있었다 할지라도 그 허물이 내게만 있는 것이니
5 Men I upphäfven eder sannerliga emot mig, och straffen mig till min smälek.
너희가 참으로 나를 향하여 자긍하며 내게 수치될 행위가 있다고 증명하려면 하려니와
6 Märker dock en gång, att Gud gör mig orätt, och hafver invefvat mig uti sin garn.
하나님이 나를 굴하게 하시고 자기 그물로 나를 에워싸신 줄은 알아야 할지니라
7 Si, om jag än ropar öfver öfvervåld, så varder jag dock intet hörd; jag ropar, och här är ingen rätt.
내가 포학을 당한다고 부르짖으나 응답이 없고 간구할지라도 신원함이 없구나
8 Han hafver igentäppt min väg, att jag icke kan gå der fram; och hafver satt mörker uppå min stig.
그가 내 길을 막아 지나지 못하게 하시고 내 첩경에 흑암을 두셨으며
9 Han hafver utuklädt mig mina äro, och tagit kronona utaf mitt hufvud.
나의 영광을 벗기시며 나의 면류관을 머리에서 취하시고
10 Han hafver sönderbråkat mig allt omkring, och låter mig gå; och hafver uppryckt mitt hopp såsom ett trä.
사면으로 나를 헐으시니 나는 죽었구나 내 소망을 나무 뽑듯 뽑으시고
11 Hans vrede hafver förgrymmat sig öfver mig, och han håller mig för sin fienda.
나를 향하여 진노하시고 원수같이 보시는구나
12 Hans krigsmän äro tillika komne, och hafva lagt sin väg öfver mig; och hafva lägrat sig allt omkring mina hyddo.
그 군대가 일제히 나아와서 길을 수축하고 나를 치며 내 장막을 둘러 진 쳤구나
13 Han hafver låtit komma mina bröder långt ifrå mig, och mine kände vänner äro mig främmande vordne.
나의 형제들로 나를 멀리 떠나게 하시니 나를 아는 모든 사람이 내게 외인이 되었구나
14 Mine näste hafva unddragit sig, och mine vänner hafva förgätit mig.
내 친척은 나를 버리며 가까운 친구는 나를 잊었구나
15 Mitt husfolk och mina tjensteqvinnor hålla mig för främmande; jag är vorden okänd för deras ögon.
내 집에 우거한 자와 내 계집종들은 나를 외인으로 여기니 내가 그들 앞에서 타국 사람이 되었구나
16 Jag ropade min tjenare, och han svarade mig intet; jag måste bedja honom med min egen mun.
내가 내 종을 불러도 대답지 아니하니 내 입으로 그에게 청하여야 하겠구나
17 Min hustru stygges vid min anda; jag måste knekta mins lifs barn.
내 숨을 내 아내가 싫어하며 내 동포들도 혐의하는구나
18 Förakta också mig de unga barn; om jag uppreser mig, så tala de emot mig.
어린 아이들이라도 나를 업신여기고 내가 일어나면 나를 조롱하는구나
19 Alle mine trogne vänner hafva styggelse vid mig, och de jag kär hade, hafva vändt sig emot mig.
나의 가까운 친구들이 나를 미워하며 나의 사랑하는 사람들이 돌이켜 나의 대적이 되었구나
20 Min ben låda vid min hud och kött; jag kan med hudene icke skyla mina tänder.
내 피부와 살이 뼈에 붙었고 남은 것은 겨우 잇꺼풀 뿐이로구나
21 Förbarmer eder öfver mig; förbarmer eder öfver mig, ju I mine vänner; ty Guds hand hafver kommit vid mig.
나의 친구야 너희는 나를 불쌍히 여기라 나를 불쌍히 여기라 하나님의 손이 나를 치셨구나
22 Hvi förföljen I mig såväl som Gud, och kunnen af mitt kött icke mätte varda?
너희가 어찌하여 하나님처럼 나를 핍박하느냐 내 살을 먹고도 부족하냐
23 Ack! att mitt tal måtte skrifvet varda; ack! att det måtte uti en bok satt varda;
나의 말이 곧 기록되었으면, 책에 씌어졌으면,
24 Med en jernstyl ingrafvet uti bly; och till en evig åminnelse hugget i sten:
철필과 연으로 영영히 돌에 새겨졌으면 좋겠노라
25 Jag vet att min Förlossare lefver; och han skall på sistone uppväcka mig af jordene;
내가 알기에는 나의 구속자가 살아 계시니 후일에 그가 땅 위에 서실 것이라
26 Och jag skall sedan med desso mine hud omklädd varda, och skall i mitt kött få se Gud.
나의 이 가죽, 이것이 썩은 후에 내가 육체 밖에서 하나님을 보리라
27 Honom skall jag mig se, och min ögon skola skåda honom, och ingen annan. Mine njurar äro upptärde uti mino sköte;
내가 친히 그를 보리니 내 눈으로 그를 보기를 외인처럼 하지 않을 것이라 내 마음이 초급하구나
28 Ty I sägen: Huru skole vi förfölja honom, och finna en sak emot honom?
너희가 만일 이르기를 우리가 그를 어떻게 칠꼬 하며 또 이르기를 일의 뿌리가 그에게 있다 할진대
29 Frukter eder för svärdet; förty svärdet är en hämnd öfver missgerningar; på det I veta mågen, att näpst är till.
너희는 칼을 두려워할지니라 분노는 칼의 형벌을 부르나니 너희가 심판이 있는 줄을 알게 되리라
