Job 14
1 Menniskan, af qvinno född, lefver en liten tid, och är full med orolighet;
Man, born of woman, is of few days, and full of trouble.
2 Växer upp som ett blomster, och faller af; flyr bort som en skugge, och blifver icke.
He cometh forth like a flower, and is cut down; and he fleeth as a shadow, and continueth not.
3 Och öfver en sådana upplåter du din ögon, och drager mig för dig i rätten.
Yet dost thou open thine eyes upon such a one, and bringest me into judgment with thee?
4 Ho vill finna en renan när dem, der ingen ren är?
Who can bring a clean [man] out of the unclean? Not one!
5 Han hafver sin förelagda tid; hans månaders tal är när dig; du hafver satt honom ett mål före, derutöfver varder han icke gångandes.
If his days are determined, if the number of his months is with thee, [and] thou hast appointed his bounds which he must not pass,
6 Gack ifrå honom, att han må hvilas, så länge hans tid kommer, den han såsom en dagakarl bidar efter.
Look away from him; and let him rest, till he accomplish, as a hireling, his day.
7 Ett trä hafver hopp, om det än är afhugget, att det skall åter förvandla sig, och dess telningar vända icke igen.
For there is hope for a tree: if it be cut down, it will sprout again, and its tender branch will not cease;
8 Ändock dess rot föråldras i jordene, och stubben dör i mullene;
Though its root grow old in the earth, and its stock die in the ground,
9 Så grönskas han dock åter af vattnets lukt, och växer lika som han plantad vore.
Yet through the scent of water it will bud, and put forth boughs like a young plant.
10 Men hvar är en menniska, då hon död, förgången och borto är?
But a man dieth, and is prostrate; yea, man expireth, and where is he?
11 Såsom ett vatten löper utur en sjö, och såsom en bäck utlöper och förtorkas;
The waters recede from the lake, and the river wasteth and drieth up:
12 Så är en menniska, då hon lägges ned, och varder intet uppståndandes, och varder intet uppvaknandes, så länge himmelen varar, och varder icke uppväckt af sinom sömn.
So man lieth down, and riseth not again; till the heavens be no more, they do not awake, nor are raised out of their sleep.
13 Ack! att du fördolde mig i helvete, och fördolde mig, så länge din vrede afgår, och satte mig ett mål, att du ville tänka uppå mig. (Sheol h7585)
Oh that thou wouldest hide me in Sheol, that thou wouldest keep me secret until thine anger be past, that thou wouldest appoint me a set time, and remember me, — (Sheol h7585)
14 Menar du, att en död menniska skall åter lefva igen? Jag förbidar dagliga, medan jag strider, tilldess min förvandling kommer;
(If a man die, shall he live [again]?) all the days of my time of toil would I wait, till my change should come:
15 Att du ville kalla mig, och jag måtte svara dig; och du ville icke förkasta ditt handaverk:
Thou wouldest call, and I would answer thee; thou wouldest have a desire after the work of thy hands.
16 Ty du hafver allaredo talt min tren; men akta dock icke uppå mina synd.
For now thou numberest my steps: dost thou not watch over my sin?
17 Min öfverträdelse hafver du förseglat uti ett knippe, och sammanfattat mina missgerning.
My transgression is sealed up in a bag, and thou heapest up mine iniquity.
18 Förfaller dock ett berg, och förgås, och en klippa går af sitt rum;
And indeed a mountain falling cometh to nought, and the rock is removed out of its place;
19 Vattnet sköljer stenarna bort, och floden förer jordena bort; men menniskones hopp är förloradt.
The waters wear the stones, the floods thereof wash away the dust of the earth; and thou destroyest the hope of man.
20 Ty du stöter henne platt omkull, så att hon förgås; du förvandlar hennes väsende, och låter henne fara.
Thou prevailest for ever against him, and he passeth away; thou changest his countenance, and dismissest him.
21 Äro hennes barn i äro, det vet hon icke; eller om de äro föraktelige, det förnimmer hon intet.
His sons come to honour, and he knoweth it not; and they are brought low, and he perceiveth it not.
22 Medan hon är i köttena, måste hon hafva sveda; och medan hennes själ är än när henne, måste hon lida vedermödo.
But his flesh hath pain for himself alone, and his soul mourneth for himself.
