1 Kungaboken 3
1 Och Salomo befryndade sig med Pharao, Konungenom i Egypten, och tog Pharaos dotter, och förde henne uti Davids stad, tilldess han skulle fullbygga sitt hus, och Herrans hus, och muren omkring Jerusalem.
Solomon loh Egypt manghai Pharaoh te a masae nah. Pharaoh canu te a loh dae anih te David khopuei la a thak tih amah im neh BOEIPA im neh Jerusalem kaepvai kah vongtung a thoh te a khah hlan khuiah a om nah.
2 Men folket offrade ännu på höjdomen; ty det var ändå intet hus bygdt Herrans Namne, intill den tiden.
Te vaeng tue hil BOEIPA ming ham im a sak pawt dongah pilnam loh hmuensang ah a nawn.
3 Men Salomo hade Herran kär, och vandrade efter sins faders Davids seder; undantagno att han offrade, och rökte uppå höjdomen.
Solomon loh BOEIPA te a lungnah dongah a napa David kah khosing dongah pongpa. Tedae hmuensang ah a nawn tih a phum.
4 Och Konungen gick bort till Gibeon, till att offra der; ty der var en härlig höjd; och Salomo offrade tusende bränneoffer på det samma altaret.
Te vaengah manghai tah hmuensang tanglue te pahoi nawn ham Gibeon la cet. Solomon loh te kah hmueihtuk dongah hmueihhlutnah thawngkhat a khuen.
5 Och Herren syntes Salomo i Gibeon, uti en dröm om nattene. Och Gud sade: Bed hvad jag skall gifva dig.
Gibeon ah tah BOEIPA te Solomon ham khoyin kah a mang ah a phoe pah. Te vaengah Pathen loh, “Bih lah, nang te balae kam paek eh?” a ti nah.
6 Salomo sade: Du hafver gjort med min fader David din tjenare stora barmhertighet, såsom han vandrade för dig i sanning och rättfärdighet, och med ett rättsinnigt hjerta när dig; och du hafver hållit honom denna stora barmhertigheten, och gifvit honom en son, som på hans stol sitta skulle, såsom nu tillgår.
Te dongah Solomon loh, “Namah loh na sal, a pa David taengah sitlohnah a len na tueng coeng. Anih te na mikhmuh ah oltak neh, duengnah neh, namah taengah thinko thuemnah neh pongpa coeng. Te dongah ni anih ham sitlohnah a len he na ngaithuen pah. Te phoeiah anih te tahae khohnin kah bangla a ngolkhoel dongah aka ngol capa na paek.
7 Nu, Herre min Gud, du hafver gjort din tjenare till Konung i mins faders Davids stad; så är jag en ung dräng, och vet icke min utgång eller ingång.
“Ka Pathen, BOEIPA namah loh na sal te a pa David yueng la nan manghai sak coeng. Tedae kai camoe ca loh ka kunael ham neh ka vuenva ham ka ming moenih.
8 Och din tjenare är ibland ditt folk, som du utvalt hafver, det så mycket är, att det ingen räkna eller beskrifva kan, för myckenhets skull.
Na pilnam lakli kah na sal loh pilnam miping na coelh te tae thai pawt tih a cung la a soep moenih.
9 Så gif nu dinom tjenare ett lydaktigt hjerta, att han må döma ditt folk, och förstå hvad godt och ondt är; ty ho förmår döma detta ditt mägtiga folk?
Te dongah na sal taengah na pilnam kah laitloek pah ham, a thae a then te a laklo ah yakming thai ham olngai lungbuei mah pae. Na pilnam miping he laitloek pah ham unim aka coeng thai eh?” a ti nah.
10 Då täcktes det Herranom väl, att Salomo bad om sådant.
Solomon loh he ol he a bih vanbangla Boeipa mikhmuh ah tah ol he voelphoeng coeng.
11 Och Gud sade till honom: Efter du detta beddes, och bad icke om långt lif eller rikedomar, eller om dina fiendars själar, utan om förstånd till att döma,
Te dongah Pathen loh anih te, “He ol he nan dawt coeng tih namah ham khohnin a puh khaw nan bih moenih, namah ham khuehtawn khaw nan bih moenih, na thunkha kah hinglu khaw nan bih moenih. Namah ham tiktamnah ngai ham te yakming ham nan bih.
12 Si, så hafver jag gjort efter din ord; si, jag hafver gifvit dig ett vist och förståndigt hjerta, så att din like hafver icke varit för dig, och icke heller efter dig uppkomma skall.
Na ol bangla ka saii bitni ne. Aka cueih tih aka yakming lungbuei te nang taengah kam paek bitni ne. Namah bang namah mikhmuh ah om pawt tih nang hnukah khaw namah bang he phoe mahpawh.
13 Dertill det du icke bedit hafver, det hafver jag också gifvit dig, nämliga rikedomar och härlighet; så att ingen skall vara din like ibland Konungarna i dina dagar.
Na bih pawt te khaw nang taengah khuehtawn neh thangpomnah la kam paek ni. Na hing tue khuiah tah manghai rhoek lakli ah khaw namah bang he hlang om mahpawh.
14 Och om du vandrar i mina vägar, så att du håller mina seder och bud, såsom din fader David vandrat hafver, så vill jag gifva dig långt lif.
Na pa David a pongpa bangla ka oltlueh neh ka olpaek ngaithuen ham te ka longpuei ah na pongpa atah na khohnin khaw ka pueh ni,” a ti nah.
15 Och då Salomo vaknade, si, då var det en dröm; och han kom till Jerusalem, och gick fram för Herrans förbunds ark, och offrade bränneoffer och tackoffer; och gjorde ett stort gästabåd allom sinom tjenarom.
Solomon a haenghang vaengah mang la tarha a om pah. Te dongah Jerusalem la mael tih ka Boeipa kah paipi thingkawng hmai ah pai. Hmueihhlutnah a khuen tih rhoepnah te a saii phoeiah a sal boeih ham khaw buhkoknah a saii.
16 På den tiden kommo två skökor för Konungen, och gingo fram för honom.
Te vaengah pumyoi nu rhoi te manghai taengla pawk rhoi tih a mikhmuh ah pai rhoi.
17 Och den ena qvinnan sade: Ack! min Herre, jag och denna qvinnan bodde uti ett hus, och jag födde när henne i huset.
Te phoeiah huta pakhat loh, “Aw, ka boeipa, kai neh he huta he im pakhat ah ka om rhoi tih anih neh im pakhat ah ca ka cun rhoi.
18 Och efter tre dagar, sedan jag födt hade, födde hon och; och vi voro tillhopa, så att ingen främmande var med oss i huset, utan vi båda.
Kai loh camoe ka cun phoeikah a hnin thum dongah he kah huta khaw camoe a cun van. Kaimih rhoi bueng coeng tih im khuikah kaimih rhoi taengah yin a om moenih. Im ah tah kaimih rhoi bueng coeng ni.
19 Och denna qvinnones son blef död om nattena; ty hon förkramade honom i sömnen.
He huta kah a capa tah khoyin ah a yalh thil tih duek.
20 Och hon stod upp om nattena, och tog min son ifrå mine sido, vid din tjenarinna sof, och lade honom på sin arm; och sin döda son lade hon på min arm.
Te dongah khoyin bangli ah thoo tih ka capa te kamah taeng lamloh a loh. Na salnu he muelh a ti vaengah a rhang dongla a yalh sak tih a capa aka duek te kai kah rhang dongla a yalh sak.
21 Och då jag om morgonen uppstod, till att gifva min son dia, si, då var han död; men om morgonen såg jag granneliga på honom, och si, det var icke min son, den jag födt hade.
Mincang ah ka capa te khut ham ka thoo dae vik ana duek. Mincang ah anih te ka phatuem dae ka cun ka capa la vik ana om pawh,” a ti nah.
22 Den andra qvinnan sade: Det är icke så; min son lefver, och din son är död. Men denna sade: Det är icke så; din son är död, och min son lefver; och talade alltså för Konungenom.
Huta tloe van long khaw, “Moenih, kai capa he hing tih nang capa duek,” a ti nah. Tedae te tlam ni, “Moenih, nang capa duek, kai capa hing,” a ti rhoi tih manghai mikhmuh ah a thui rhoi.
23 Och Konungen sade: Denna säger: Min son lefver, och din son är död; den andra säger: Icke så; din son är död, och min son lefver.
Te vaengah manghai loh, “He loh, 'Kai capa he hing tih nang capa duek,’ a ti. Ke long khaw, 'Pawh, nang capa duek tih kai capa la aka hing dae,’ a ti,” a ti nah.
24 Och Konungen sade: Tager mig hit ett svärd. Och då svärdet var buret fram till Konungen,
Te phoeiah manghai loh, “Kai taengla cunghang hang khuen,” a ti nah tih cunghang te manghai mikhmuh ah a tawn uh.
25 Sade Konungen: Hugger det lefvande barnet i tu stycker, och gifver desso hälftena; och den andro ock hälftena.
Te phoeiah manghai loh, “Camoe aka hing te panit la saek lamtah rhakthuem te pakhat taengah, rhakthuem te pakhat taengah pae,” a ti nah.
26 Då sade qvinnan, hvilkens barn lefde, till Konungen (ty hennes moderliga hjerta gaf sig öfver sin son): Ack! min Herre, gifver henne barnet lefvandes, och dräper det icke. Men den andra sade: Det vare hvarken mitt eller ditt, låt skiftat.
Te vaengah a capa aka hing huta tah a capa soah a haidamnah tloo tih manghai te a thui pah tih, “Aw ka boeipa, a hing la aka om te anih taengah pae lamtah anih te duek rhoe duek sak boel mai,” a ti nah. Tedae khat long tah, “Kai ham khaw, nang ham khaw om boel saeh, saek saeh,” a ti.
27 Då svarade Konungen, och sade: Gifver desso barnet lefvandes, och dräper det icke; hon är dess moder.
Manghai loh a doo tih, “A hing la aka om te anih taengah pae laeh. Duek rhoe duek sak boeh, anih he a manu ni,” a ti nah.
28 Och den domen, som Konungen afsagt hade, spordes för hela Israel, och de fruktade Konungen; förty de sågo, att Guds vishet var i honom till att döma.
Manghai kah laitloeknah loh a tang te Israel pum loh a yaak vaengah manghai mikhmuh ah a rhih uh. Te vaengah laitloeknah saii ham a khui kah Pathen cueihnah te a hmuh uh.
