Књига о Јову 10

1 Додијао је души мојој живот мој; пустићу од себе тужњаву своју, говорићу у јаду душе своје.

Min själ grufvar sig för mitt lif; min klagan vill jag låta fara fort, och tala i mine själs bedröfvelse;

2 Рећи ћу Богу: Немој ме осудити; кажи ми зашто се преш са мном.

Och säga till Gud: Fördöm mig icke; låt mig få veta, hvarföre du träter med mig.

3 Је ли Ти мило да чиниш силу, да одбацујеш дело руку својих и савет безбожнички обасјаваш?

Hafver du der lust till, att du brukar öfvervåld; och förkastar mig, hvilken dina händer gjort hafva; och låter de ogudaktigas anslag komma till äro?

4 Јесу ли у Тебе очи телесне? Видиш ли као што види човек?

Hafver du ock då köttslig ögon? Eller ser du såsom en menniska ser?

5 Јесу ли дани твоји као дани човечији, и године твоје као век људски,

Eller är din tid såsom ens menniskos tid; eller din år såsom ens mans år;

6 Те истражујеш моје безакоње и за грех мој разбираш?

Att du frågar efter mina orättfärdighet, och uppsöker mina synd;

7 Ти знаш да нисам крив, и нема никога ко би избавио из Твоје руке.

Ändå du vetst, att jag icke är ogudaktig; ändå det är ingen, som kan fria ifrå dine hand?

8 Твоје су ме руке створиле и начиниле, и Ти ме одсвуда потиреш.

Dina händer hafva fliteliga gjort mig, och allansamman beredt mig; och du nedsänker mig så alldeles.

9 Опомени се да си ме као од кала начинио, и опет ћеш ме у прах обратити.

Tänk dock uppå, att du hafver gjort mig af ler, och skall åter låta mig komma till jord igen.

10 Ниси ли ме као млеко слио и као сир усирио ме?

Hafver du icke molkat mig såsom mjölk, och låtit mig ystas såsom ost?

11 Навукао си на ме кожу и месо, и костима и жилама сплео си ме.

Du hafver klädt mig uti hud och kött; med ben och senor hafver du sammanfogat mig.

12 Животом и милошћу даривао си ме; и старање Твоје чувало је дух мој.

Lif och välgerning hafver du gjort mig, och ditt uppseende bevarar min anda.

13 И сакрио си то у срцу свом; али знам да је у Тебе.

Och ändå att du fördöljer sådana i ditt hjerta, så vet jag dock likväl, att du kommer det ihåg.

14 Ако сам згрешио, опазио си ме, и ниси ме опростио безакоња мог.

Om jag syndar, så märker du det straxt, och låter mina missgerning icke vara ostraffad.

15 Ако сам скривио, тешко мени! Ако ли сам прав, не могу подигнути главе, пун срамоте и видећи муку своју.

Är jag ogudaktig, så är mig ve; är jag rättfärdig, så tör jag likväl icke upplyfta mitt hufvud, som den der full är med föraktelse, och ser mina eländhet;

16 И ако се подигне, гониш ме као лав, и опет чиниш чудеса на мени.

Och såsom ett upprest lejon jagar du mig, och handlar åter grufveliga med mig.

17 Понављаш сведочанства своја против мене, и умножаваш гнев свој на ме; војске једне за другом излазе на ме.

Du förnyar din vittne emot mig, och gör dina vrede mycken öfver mig; mig plågar det ena öfver det andra.

18 Зашто си ме извадио из утробе? О да умрех! Да ме ни око не виде!

Hvi hafver du låtit mig komma utaf moderlifvet? Ack! att jag dock hade varit förgjord, att intet öga hade sett mig;

19 Био бих као да никада нисам био; из утробе у гроб био бих однесен.

Så vore jag, såsom den der intet hafver varit till, buren ifrå moderlifvet till grafvena.

20 Није ли мало дана мојих? Престани дакле и окани ме се да се мало опоравим,

Vill då icke mitt korta lif hafva en ända? Vill du icke låta af mig, att jag något litet måtte vederqvickas;

21 Пре него отидем одакле се нећу вратити, у земљу тамну и у сен смртни,

Förr än jag går bort, och kommer intet igen, nämliga i mörkrens och töcknones land?

22 У земљу тамну као мрак и у сен смртни, где нема промене и где је видело као тама.

Det ett land är, hvilkets ljus är tjocka mörkret, och der som ingen skickelighet är; der skenet är såsom en töckna.