Jó 14

1 O homem nascido da mulher é curto de dias e farto de inquietação.

Människan, av kvinna född, lever en liten tid och mättas av oro;

2 Sae como a flor, e se corta; foge tambem como a sombra, e não permanece.

lik ett blomster växer hon upp och vissnar bort, hon flyr undan såsom skuggan och har intet bestånd.

3 E sobre este tal abres os teus olhos, e a mim me fazes entrar no juizo comtigo.

Och till att vakta på en sådan upplåter du dina ögon, ja, du drager mig till doms inför dig.

4 Quem do immundo tirará o puro? Ninguem.

Som om en ren skulle kunna framgå av en oren! Sådant kan ju aldrig ske.

5 Visto que os seus dias estão determinados, comtigo está o numero dos seus dias; e tu lhe pozeste limites, e não passará além d'elles.

Äro nu människans dagar oryggligt bestämda, hennes månaders antal fastställt av dig, har du utstakat en gräns som hon ej kan överskrida,

6 Desvia-te d'elle, para que tenha repouso, até que, como o jornaleiro, tenha contentamento no seu dia.

vänd då din blick ifrån henne och unna henne ro, låt henne njuta en dagakarls glädje av sin dag.

7 Porque ha esperança para a arvore que, se fôr cortada, ainda se renovará, e não cessarão os seus renovos

För ett träd finnes ju kvar något hopp; hugges det än ned, kan det åter skjuta skott, och telningar behöva ej fattas därpå.

8 Se se envelhecer na terra a sua raiz, e morrer o seu tronco no pó,

Om än dess rot tynar hän i jorden och dess stubbe dör bort i mullen,

9 Ao cheiro das aguas brotará, e dará ramos para a planta.

så kan det grönska upp genom vattnets ångor och skjuta grenar lik ett nyplantat träd.

10 Porém, morrendo o homem, está abatido: e dando o homem o espirito, então onde está?

Men om en man dör, så ligger han där slagen; om en människa har givit upp andan, var finnes hon då mer?

11 Como as aguas se retiram do mar, e o rio se esgota, e fica secco,

Såsom när vattnet har förrunnit ur en sjö, och såsom när en flod har sinat bort och uttorkat,

12 Assim o homem se deita, e não se levanta: até que não haja mais céus não acordarão nem se erguerão de seu somno.

så ligger mannen där och står ej mer upp, han vaknar icke åter, så länge himmelen varar; aldrig väckes han upp ur sin sömn.

13 Oxalá me escondesses na sepultura, e me occultasses até que a tua ira se desviasse: e me pozesses um limite, e te lembrasses de mim! (Sheol h7585)

Ack, att du ville gömma mig i dödsriket, fördölja mig, till dess din vrede hade upphört, staka ut för mig en tidsgräns och sedan tänka på mig -- (Sheol h7585)

14 Morrendo o homem, porventura tornará a viver? todos os dias de meu combate esperaria, até que viesse a minha mudança?

fastän ju ingen kan få liv, när han en gång är död! Då skulle jag hålla min stridstid ut, ända till dess att min avlösning komme.

15 Chama-me, e eu te responderei, e affeiçoa-te á obra de tuas mãos.

Du skulle då ropa på mig, och jag skulle svara dig; efter dina händers verk skulle du längta;

16 Pois agora contas os meus passos: porventura não vigias sobre o meu peccado?

ja, du skulle då räkna mina steg, du skulle ej akta på min synd.

17 A minha transgressão está sellada n'um sacco, e amontoas as minhas iniquidades.

I en förseglad pung låge då min överträdelse, och du överskylde min missgärning.

18 E, na verdade, caindo a montanha, desfaz-se: e a rocha se remove do seu logar.

Men såsom själva berget faller och förvittrar, och såsom klippan flyttas ifrån sin plats,

19 As aguas gastam as pedras, as cheias afogam o pó da terra: e tu fazes perecer a esperança do homem.

såsom stenar nötas sönder genom vattnet, och såsom mullen sköljes bort av dess flöden, så gör du ock människans hopp om intet.

20 Tu para sempre prevaleces contra elle, e elle passa; tu, mudando o seu rosto, o despedes.

Du slår henne ned för alltid, och hon far hädan; du förvandlar hennes ansikte och driver henne bort.

21 Os seus filhos estão em honra, sem que elle o saiba: ou ficam minguados sem que elle o perceba:

Om hennes barn komma till ära, så känner hon det icke; om de sjunka ned till ringhet, så aktar hon dock ej på dem.

22 Mas a sua carne n'elle tem dôres: e a sua alma n'elle lamenta.

Hennes kropp känner blott sin egen plåga, hennes själ blott den sorg hon själv får förnimma.