Salmenes 144

1 Av David. Lova vere Herren, mitt berg, som lærde mine hender strid og mine fingrar ufred,

En Psalm Davids. Lofvad vare Herren, min tröst, den mina händer lärer strida, och mina finger örliga;

2 mi miskunn og mi festning, mi borg og min bergar, min skjold og den eg flyr til, han som tvingar mitt folk under meg!

Min barmhertighet och min borg, mitt beskärm och min hjelpare, min sköld, på den jag tröster; den mitt folk under mig tvingar;

3 Herre, kva er ein mann, at du kjenner honom, eit menneskjebarn, at du agtar på det?

Herre, hvad är menniskan, att du så låter dig vårda om henne; och menniskones son, att du så aktar uppå honom?

4 Mannen likjest ein pust, hans dagar er som ein kvervande skugge.

Är dock menniskan lika som intet. Hennes tid går bort såsom en skugge.

5 Herre, bøyg din himmel, og stig ned, rør du fjelli so dei ryk!

Herre, böj din himmel, och stig härned; tag uppå bergen, att de ryka.

6 Lat ljonet lyna, og spreid deim, send dine piler, og skræm deim!

Låt ljunga, och förströ dem; skjut dina skott, och förskräck dem.

7 Rett henderne ned frå det høge, frels meg og fria meg ut frå dei store vatni, frå handi åt framande,

Sänd dina hand af höjdene, och förlossa mig, och fräls mig ifrå stor vatten, ifrå de främmande barnas händer;

8 dei som med munnen talar svik, og deira høgre hand er lygne-hand.

Hvilkas lära är onyttig, och deras gerningar falska.

9 Gud, ein ny song vil eg syngja deg, til tistrengs-harpa vil eg syngja deg lov,

Gud, jag vill sjunga dig en ny viso; jag vill spela dig på psaltare af tio stränger;

10 du som gjev kongar frelsa, som friar David, tenaren din, frå det vonde sverd.

Du, som gifver Konungomen seger, och förlöser din tjenare David ifrå dens ondas mordsvärd.

11 Frels meg og fria meg ut frå handi åt framande, dei som med munnen talar svik, og deira høgre hand er lygne-hand!

Förlös mig ock, och hjelp mig ifrå de främmande barnas hand; hvilkas lära är onyttig, och deras gerningar falska;

12 So våre søner kann vera i sin ungdom som høgvaksne vokstrar, våre døtter som hyrnestolpar, hogne som til eit slott,

Att våre söner måga uppväxa i deras ungdom, såsom plantor; och våra döttrar, såsom beprydde svalar, såsom palats;

13 so våre bur kann vera fulle og gjeva av alle slag, so våre sauer kann auka seg i tusundtal, ja, ti tusundtal på våre marker,

Och våra visthus fulle vara, de der spisning utgifva kunna, den ena efter den andra; att våra får måga bära tusend och hundrade tusend, i våra afvelsgårdar;

14 so våre kyr kann hava kalv, og der ikkje må vera brot og ikkje tap, og inkje klagerop på våre gator.

Att våre oxar måga mycket arbete göra; att ingen skade, ingen olycka eller klagan på våra gator är.

15 Sælt er det folk som hev det soleis; sælt er det folk som hev Herren til Gud.

Saligt är det folk, hvilko alltså går; men saligt är det folk, hvilkets Gud Herren är.