Salmenes 137

1 Ved Babels elvar, der sat me og gret, når me kom Sion i hug.

Vid de älfver i Babel såte vi och grete, då vi på Zion tänkte.

2 På vier-runnarne der i landet hengde me harporne våre.

Våra harpor hängde vi på pilträ, som der äro.

3 For der kravde dei som heldt oss fanga song av oss, og våre plågarar kravde gleda: «Syng åt oss av Sions songar!»

Ty der bådo de oss sjunga, som oss fångna höllo, och i vår gråt glade vara: Sjunger oss ena af Zions Visor.

4 Korleis kann me syngja Herrens song på framand jord?

Huru skulle vi sjunga Herrans viso i främmande land?

5 Um eg gløymer deg, Jerusalem, so gjev mi høgre hand må gløyma seg burt!

Om jag förgäter dig, Jerusalem, så varde min högra hand förgäten.

6 Gjev tunga må hanga fast ved gomen min, dersom eg ikkje kjem deg i hug, dersom eg ikkje set Jerusalem yver mi høgste gleda.

Min tunga låde vid min gom, om jag icke tänker uppå dig; om jag icke låter Jerusalem min högsta glädje vara.

7 Herre, hugsa Edoms søner Jerusalems dag! dei som sagde: «Riv ned, riv ned, radt ned til grunnen!»

Herre, mins uppå Edoms barn, på Jerusalems dag; de der säga: Slår ned, slår ned i grund.

8 Babels dotter, du øydelagde! sæl er den som gjev deg løn for den gjerning du gjorde imot oss!

Du förstörda dotter Babel, säll är den dig vedergäller, såsom du oss gjort hafver.

9 Sæl er den som tek og krasar dine småborn imot berget!

Säll är den, som dina unga barn tager, och slår dem emot stenen.