Salmenes 109
1 Til songmeisteren; av David, ein salme. Min lovsongs Gud, teg ikkje!
En Psalm Davids, till att föresjunga. Gud, mitt lof, tig icke;
2 For dei hev late upp sin ugudlege og falske munn imot meg, dei hev tala imot meg med ljugartunga.
Ty de hafva upplåtit sin ogudaktiga och falska mun emot mig, och tala emot mig med falska tungor.
3 Med hatfulle ord hev dei kringsett meg og ført strid imot meg utan årsak.
Och de tala hätskeliga emot mig allestäds, och strida emot mig utan sak.
4 Til løn for min kjærleik stod dei imot meg, endå eg berre bed,
Derföre, att jag älskar dem, äro de emot mig; men jag beder.
5 dei hev lagt vondt yver meg til løn for godt og hat til løn for min kjærleik.
De bevisa mig ondt för godt, och hat för min kärlek.
6 Set ein ugudleg yver honom, og lat ein klagar standa ved hans høgre hand!
Sätt ogudaktiga öfver honom, och Satan stånde på hans högra hand.
7 Når han vert dømd, lat honom ganga skuldig ut, og lat hans bøn verta til synd!
Den som sig af honom lära låter, hans lefverne vare ogudaktigt, och hans bön vare synd.
8 Lat hans dagar verta få, lat ein annan få hans embætte!
Varde hans dagar få, och hans ämbete tage en annar.
9 Lat hans born verta farlause og kona hans enkja!
Varde hans barn faderlös, och hans hustru enka.
10 Lat hans born flakka ikring og beda seg, lat deim ganga som tiggarar frå sin øydelagde heim!
Hans barn gånge husvill och tigge, och söke, såsom de der förderfvade äro.
11 Lat okerkallen leggja snara um all hans eigedom, og framande plundra hans avling!
De ockrare utsuge allt det han hafver, och de främmande bortröfve hans gods.
12 Lat ingen finnast som hyser miskunn imot honom, og ingen som ynkast yver hans farlause born!
Och ingen bevise honom godt, och ingen förbarme sig öfver hans faderlösa.
13 Lat hans etterkomarar ganga til grunnar og deira namn verta utstroke i næste ættled!
Hans efterkommande varde utrotade; deras namn varde i androm led utplånad.
14 Hans fedra skuld vere i minne hjå Herren, og syndi åt mor hans verte ikkje utstroki!
På hans fäders missgerning varde tänkt för Herranom, och hans moders synd varde intet utplånad.
15 Dei vere alltid for Herrens åsyn, og han rydje deira minne ut av jordi,
Herren låte dem aldrig komma utu sin ögnasyn, och deras åminnelse varde utrotad på jordene;
16 av di han ikkje kom i hug å gjera miskunn, men forfylgde ein arm og fatig mann, og ein hjarteskræmd og vilde drepa honom.
Derföre att han så platt ingen barmhertighet hade; utan förföljde den elända och fattiga, och den bedröfvada, till att dräpa honom.
17 Han elska forbanning, og denne kom yver honom, han lika ikkje velsigning, og denne kom langt burt frå honom.
Och han ville hafva förbannelse, den skall ock komma honom; han ville icke välsignelse, så skall hon ock vara långt ifrå honom.
18 Han klædde seg i forbanning som sitt klædeplagg, og ho trengde som vatn inn i hans liv, og som olje i hans bein.
Och han drog förbannelse uppå sig, såsom sina skjorto; och hon är ingången i hans inelfver, såsom vatten, och såsom olja uti hans ben.
19 Lat henne verta honom til ei kåpa som han sveiper seg i, og til eit belte som han alltid bind um seg!
Hon varde honom såsom en klädnad, den han uppå sig hafver, och såsom ett bälte, der han allestädes omgjordar sig med.
20 Dette vere løni frå Herren åt mine motstandarar, og åt deim som talar vondt imot mi sjæl!
Alltså ske dem af Herranom, som mig emot äro, och tala ondt emot mina själ.
21 Og du, Herre, Herre, gjer vel imot meg for ditt namn skuld, etter som di miskunn er god, so berga meg!
Men du, Herre, Herre, var du med mig för ditt Namns skull; ty din nåd är min tröst, fräls mig.
22 For arm og fatig er eg, og mitt hjarta er gjenomstunge i meg.
Ty jag är fattig och elände; mitt hjerta är bedröfvadt i mig.
23 Som ein skugge når han lengjest, kverv eg burt, eg vert jaga burt som ein grashopp.
Jag går bort såsom en skugge, den fördrifven varder, och varder förjagad såsom gräshoppor.
24 Mine kne er ustøde av fasta, og holdet mitt misser feita.
Min knä äro svage af fasto, och mitt kött är magert, och hafver ingen fetma.
25 Og eg hev vorte til spott for deim; når dei ser meg, rister dei på hovudet.
Och jag måste vara deras begabberi; när de se mig, rista de sitt hufvud.
26 Hjelp meg, Herre min Gud, frels meg etter di miskunn!
Gör mig bistånd, Herre, min Gud; hjelp mig efter dina nåd;
27 so dei må kjenna, at dette er di hand, at du, Herre, hev gjort det.
Att de måga förnimma, att det är din hand; att du, Herre, detta gör.
28 Dei forbannar, men du velsignar, dei stend upp, men vert skjemde, og din tenar gled seg.
Förbanna de, så välsigna du; sätta de sig emot mig, så varde de till skam; men din tjenare glädje sig.
29 Mine motstandarar skal klæda seg i skjemsla og sveipa seg i si skam som i ei kåpa.
Mine motståndare varde med försmädelse beklädde, och varde med sine skam öfvertäckte, såsom med en kjortel.
30 Eg vil takka Herren storleg med min munn, og midt imillom mange vil eg lova honom.
Jag vill mycket tacka Herranom med min mun, och lofva honom ibland många.
31 For han stend på høgre sida åt den fatige til å frelsa honom frå deim som dømer hans sjæl.
Ty han står dem fattiga på högra handene, att han skall hjelpa honom ifrå dem som hans lif fördöma.
