Salomos Ordsprog 26
1 Som snø um sumaren og regn i skurden, so høver ikkje æra for ein dåre.
Kā sniegs vasarai un lietus pļaujamam laikam, tā ģeķim nepieder gods.
2 Som sporven flaksar burt og svala flyg, so råkar ikkje grunnlaus forbanning.
Kā putns nolidinājās, kā bezdelīga aizskrien, tā nenopelnīti lāsti neaizņem.
3 Svipa til hesten, taum til asnet, og ris til ryggen på dårar.
Zirgam pātaga, ēzelim iemaukti un ģeķa mugurai rīkste.
4 Svar ikkje dåren etter hans dårskap, so du ei skal verta lik han, du og!
Neatbildi ģeķim pēc viņa ģeķības, ka tu viņam līdzi netopi.
5 Svara dåren etter hans dårskap, so han ei skal tykkja han sjølv er vis!
Atbildi ģeķim pēc viņa ģeķības, ka viņš pats neturās par gudru.
6 Føterne høgg han av seg, og vald fær han drikka, han som sender bod med ein dåre.
Darbu uzticēt nelgam rokā, ir nocirst kājas un izbaudīt briesmas.
7 Visne heng vanfør manns føter, so og ordtak i munnen på dårar
Kā klibam karājās kājas, tā ģeķa mutē gudrības vārdi.
8 som å binda ein stein i slyngja, soleis er det å gjeva ein dåre æra.
Kas ģeķim dod godu, ir kā kas akmeni piesien pie lingas.
9 Som klungergrein i handi på drukken mann, so er ordtak i munnen på dårar.
Kā ērkšķi, kas tikuši piedzēruša rokā, tāds ir sakāms vārds ģeķu mutē.
10 Som ein skyttar som sårar alle, so er den som leiger dåren og kvar som fer framum.
Manīgs visu izdara; bet kas nelgu der, sader tekuli.
11 Som hund som snur seg til si eigi spya, so er ein dåre som kjem att til narreskapen sin.
Kā suns atiet pie saviem vēmekļiem, tā pat ģeķis atgriežas atpakaļ pie savas ģeķības.
12 Ser du ein mann som tykkjer sjølv at han er vis, då er det større von for dåren enn for honom.
Kad tu redzi vīru, kas savās acīs gudrs, tad no muļķa vairāk cerības, nekā no tāda.
13 Letingen segjer: «D’er villdyr på vegen, ei løva i gatorne.»
Sliņķis saka: „Jauns lauva uz ceļa, lauva uz ielām!“
14 Døri snur seg på gjengi, og letingen snur seg i sengi.
Durvis grozās eņģēs, un sliņķis savā gultā.
15 Stikk den late si hand i fatet, han evast med å ta ho upp til munnen att.
Sliņķis slēpj savu roku azotē, un tam grūti to atkal pie mutes likt.
16 Letingen tykkjest visare vera enn sju som gjev vituge svar.
Sliņķis savā prātā gudrāks nekā septiņi, kas runā prātīgi.
17 Han triv i øyro på framumfarande hund, han som ryk upp i sinne for trætta som ikkje kjem han ved.
Kas garām ejot iejaucās citu ķildā, ir kā kas suni ņem aiz ausīm.
18 Som ein galen som skyt med brennende pilar - drepande skot -
Tā kā, kad (ārprātīgs) par smieklu šautu ar šķēpiem un nāvīgām bultām,
19 so er ein mann som svik sin næste og segjer: «Eg gjorde det berre på gaman.»
Tā pat ir, kas savu tuvāko pievīlis saka: Vai to par smieklu vien nedarīju?
20 Når veden tryt, so sloknar elden, er baktalar burte, stoggar striden.
Kad malkas nav, tad uguns izdziest, un kad lišķa nav, tad ķilda rimst.
21 Som kol vert til gløder og ved til eld, so kveikjer kranglaren kiv.
Kā ogles liesmu un malka uguni, tā rējējs cilvēks saceļ ķildu.
22 Baktalar-ord er som lostemat, dei glid so godt ned i livet.
Lišķa vārdi ir kā saldi kumosi un iet visai pie sirds.
23 Som sylv-glasering på skålbrot er brennande lippor når hjarta er vondt.
Dedzīgi vārdi, bet neganta sirds ir poda gabals pārvilkts ar netīru sudrabu.
24 Med lipporne skaper ein uven seg til, men inni seg gøymer han svik.
Kas tevi ienīst, ir ar muti draugs, bet savā sirdī viņš domā uz viltu.
25 Gjer han seg blidmælt, tru honom ei, for sju slag styggedom bur i hans hjarta.
Kad tas mīlīgi runā, tad netici viņam, jo septiņas negantības viņa sirdī.
26 Hatet dyl seg i svik, men lyt syna sin vondskap i folkemugen.
Lai gan ienaidu aizsedz ar viltu, tomēr viņa niknums ļaužu priekšā nāks gaismā.
27 Den som grev ei grav, skal stupa nedi, den som velter ein stein, skal få han yver seg att.
Kas bedri rok, tas tanī iekritīs, un kas akmeni veļ uz to tas atvelsies.
28 Den falske tunga hatar deim som ho hev krasa, og den sleipe munnen fører til fall.
Viltus mēle ienīst to, kam pati dzēlusi, un mīksta mute padara nelaimi.
