Jobs 37
1 For dette bivrar hjarta mitt og lyfter seg frå staden sin.
Deraf förskräcker sig mitt hjerta, och bäfvar.
2 Å, høyr på harmen i hans røyst, den dun som dundrar or hans munn!
Hörer hans rösts skall, och det ljud som utaf hans mun går.
3 Det fer burt under himmelkvelv, men elden skin til heimsens endar.
Han ser under alla himlar, och hans ljus skin uppå jordenes ändar.
4 So burar røysti etterpå, han torar med sitt stolte mod, og ljoni held han ikkje att når røysti si han ljoma let.
Efter honom bullrar dundret, han dundrar med ett stort skall; och när hans dundrande hördt varder, kan man intet förhålla det.
5 Gud torar underfullt med røysti, gjer storverk som me ei kann skyna.
Gud dundrar med sitt dunder grufveliga, och gör stor ting, och varder dock intet känd.
6 Han snøen byd: «Fall ned til jord!» Til regnet og, sitt sterke silregn.
Han talar till snön, så är han straxt här på jordene, och till regnskuren, så är regnskuren der med magt.
7 Han stengjer av for mannehand, so all hans skapning læra må.
Man förgömmer sig ibland alla menniskor, att folket skall känna hans verk.
8 Villdyri gjeng til sine hi og kvilar på sin legestad.
Vilddjuret kryper uti skjul, och blifver i sitt rum.
9 Or inste kammer kjem det storm, og kulde ut av vindarne.
Sunnanefter kommer väder, och nordanefter köld.
10 Utav Guds ande gustar frost, dei vide vatni kjem i tvang.
Af Guds anda kommer frost, och stort vatten, då han utgjuter.
11 Han lastar skyi og med væta og breider sine elding-skyer,
De tjocke skyar skilja sig, att klart skall varda, och igenom molnet utbrister hans ljus.
12 og hit og dit dei hastar fram, og skifter leid som han det vil og set i verk det som han byd, utyver vide jordheims-kringen;
Han vänder skyarna hvart han vill, att de skola göra allt det han bjuder dem på jordenes krets;
13 anten til ris, når jordi treng det, ell’ og med nåde lyt dei råka.
Ehvad det är öfver en slägt, eller öfver ett land, då man finner honom barmhertigan.
14 Job, lyd på dette, statt no still, gjev gaum på undri Gud hev gjort!
Akta deruppå, Job; statt och förnim Guds under.
15 Veit du når Gud deim segjer fyre, og let sitt ljos or skyi skina?
Vetst du, när Gud låter detta komma öfver dem; och när han låter sina skyars ljus utgå?
16 Veit du vel korleis skyi sviv, um underi åt den Allvise?
Vetst du, huru skyarna utsprida sig; hvilka under de fullkomlige veta;
17 Du som i heite klæde styn, når jordi brenn i sunnanvind?
Att din kläder varm äro, då landet är stilla af sunnanväder?
18 Gjer du med honom himmelkvelven, som er so fast som støypte spegel?
Ja, du utbreder icke skyarna med honom, hvilke starke äro, och anseende såsom en grund.
19 Lær oss, kva me skal segja honom! Me tegja lyt for berre myrker.
Låt oss höra hvad vi skole säga honom; förty vi räcke icke intill honom för mörker.
20 Skal han få melding at eg talar? Vil nokon ynskja seg å tynast?
Ho skall förtälja honom hvad jag talar? Om någor talar, han varder uppsluken.
21 No kann ein ikkje ljoset sjå, um enn det klårt på himmeln skin, men vinden sopar skyi burt.
Nu ser man icke ljuset, som inom skyn lyser; men när vädret blås, göres det klart.
22 Langt nordanfrå kjem gullet hit, ein fælsleg glans ligg yver Gud.
Ifrå nordan kommer guld, den förskräckelige Gudi till lof;
23 Til Allvald kann me ikkje nå, til han som er so stor i magt; men rett og rettferd ei han krenkjer.
Men den Allsmägtiga kunna de intet finna, den så stor är i magtene; ty han måste ingen räkenskap göra af sinom rätt och rättfärdigom sakom.
24 Difor ber folket age for han, han ansar ingen sjølvklok mann.»
Derföre måste menniskorna frukta honom, och han fruktar inga visa.
