Jobs 17
1 Mi ånd er knekt, mitt liv er sløkt, no hev eg berre gravi att.
Min ande är svag, och mine dagar äro afkortade, och grafven är för handene.
2 Eg hæding finn på kvar ein kant, ved deira tråss lyt auga dvelja.
Ingen är bedragen af mig; likväl måste mitt öga derföre blifva i bedröfvelse.
3 Å, set eit pant for meg hjå deg! Kven elles skal meg handslag gjeva?
Om du än ville hafva borgen af mig; ho ville lofva för mig?
4 Du stengde deira sjæl for skyn; difor vil du ikkje lyfta deim.
Förstånd hafver du för deras hjerta fördolt; derföre skall du icke upphöja dem.
5 Den som gjev vener burt til plundring, hans søner sloknar augo på.
Han rosar fast bytet för sinom vännom; men hans barnas ögon skola försmäkta.
6 Eg er for folk til ordtak sett, som ein dei sputtar beint i syni.
Han hafver satt mig till ett ordspråk ibland folk, och jag måste vara ett under ibland dem.
7 Mitt auga sjukt av sorger er, og mine lemer er ein skugge.
Mitt ansigte är mörkt vordet för sorgs skull, och all min ledamot äro såsom en skugge.
8 Dei rettvise støkk yver slikt, og skuldfri harmast på ugudleg.
Öfver detta varda de rättfärdige häpne, och de oskyldige varda sättande sig emot skrymtarena.
9 Men rettvis mann sin veg gjeng fram, og magti veks hjå reinhendt mann.
Den rättfärdige varder behållandes sin väg, och den som rena händer hafver, varder stark blifvandes.
10 Men de - kom berre alle att! Eg ingen vismann finn hjå dykk.
Nu väl, vänder eder alle hit, och kommer; jag varder dock icke finnandes någon visan ibland eder.
11 Og mine dagar dei kvarv burt; og mine planar slitna sund, dei som mitt hjarta emna på.
Mine dagar äro förgångne; min anslag äro förskingrade, som mitt hjerta besatt hafva;
12 Men dei gjer natti um til dag, som ljos var næmare enn myrkrer.
Och hafva gjort dag af nattene, och af dagenom natt.
Om än jag fast länge bidde, så är dock helvetet mitt hus, och min säng är i mörkrena uppgjord. (Sheol h7585)
14 Til gravi ropar eg: «Min far!» til makken: «Mor mi! Syster mi!»
Förgängelsen kallade jag min fader, och matkarna mina moder, och mina syster.
15 Kvar vert det då av voni mi? Mi von, kven augnar henne då?
Efter hvad skall jag bida? Och ho aktar mitt hopp?
