Salomos Ordsprog 5
1 Min sønn! Akt på min visdom, bøi ditt øre til min forstand,
Min son, gif akt uppå mina vishet, böj din öron till mina läro;
2 så du kan gjemme kloke råd og dine leber bevare kunnskap!
Att du må behålla god råd, och din mun veta beskedlighet.
3 For en fremmed kvinnes leber drypper av honning, og glattere enn olje er hennes tunge;
Ty ene skökos läppar äro en hannogskaka, och hennes hals är halare än olja;
4 men til sist er hun besk som malurt, hvass som et tveegget sverd.
Men framdeles bäsk som malört, och skarp såsom ett tveeggadt svärd.
Hennes fötter löpa neder till döden; hennes råd gånger få helvetet. (Sheol h7585)
6 På livets sti vil hun ikke vandre; hennes veier går hit og dit, uten at hun vet det.
Hon går icke rätt fram på lifsens väg; ostadig äro hennes steg, så att hon icke vet hvart hon går.
7 Så hør nu på mig, mine barn, og vik ikke fra min munns ord!
Så hörer mig nu, min barn, och viker icke ifrå mins muns tal.
8 La din vei være langt fra henne, og kom ikke nær til døren på hennes hus,
Låt dina vägar vara fjerran ifrå henne, och nalkas intet intill hennes husdörr;
9 forat du ikke skal gi andre din pryd og en grusom herre dine år,
Att du icke skall gifva dina äro dem främmandom, och din år dem grymma;
10 forat ikke fremmede skal mettes av din eiendom, og frukten av din møie komme i en annen manns hus,
Att främmande icke skola mätta sig af dine förmågo, och ditt arbete icke vara uti ens annars hus;
11 så du må stønne i din siste stund, når din kropp og ditt kjøtt tæres bort,
Och du måtte framdeles sucka, när du ditt lif och gods förtärt hafver;
12 Og du må si: Hvorledes har jeg kunnet hate tukt, og hvorledes har mitt hjerte kunnet forakte tilrettevisning,
Och säga: Ack! huru hafver jag hatat tuktan, och mitt hjerta straff försmått;
13 så jeg ikke hørte på dem som lærte mig, og ikke bøide mitt øre til dem som veiledet mig!
Och hafver icke lydt mina lärares röst, och icke böjt min öron till dem som mig lärde?
14 Nær var jeg kommet i den største ulykke midt i forsamlingen og menigheten.
Jag är fulltnär i all olycko kommen, att jag den meniga hopen och sällskapet följt hafver.
15 Drikk av din egen brønn, drikk rinnende vann av din egen kilde!
Drick vatten utaf dina gropar, och hvad af dinom brunn utflyter.
16 Skulde vel dine kilder strømme ut på gaten, dine bekker på torvene?
Låt dina källor utflyta, och vattubäckerna uppå gatorna;
17 La dem være for dig alene og ikke for fremmede sammen med dig!
Men haf du dem allena, och ingen främmande med dig.
18 Din kilde være velsignet, gled dig i din ungdoms hustru!
Din brunn vare välsignad, och gläd dig af dins ungdoms hustru.
19 Den elskelige hind og den yndefulle stengjet! Hennes barm kvege dig til enhver tid, av hennes kjærlighet være du alltid drukken!
Hon är ljuflig såsom en hind, och täck såsom en rå; låt hennes kärlek alltid mätta dig, och förlusta dig alltid uti hennes kärlek.
20 Hvorfor, min sønn, skulde du da være drukken av attrå efter en annen manns hustru og favne en fremmed kvinnes barm?
Min son, hvi vill du förlusta dig med en främmande, och famntager ens annars?
21 For en manns veier ligger åpne for Herrens øine, og Herren jevner alle hans stier.
Ty hvars och ens mans vägar äro för Herranom, och han mäter alla deras gångar.
22 Den ugudelige fanges i sine egne misgjerninger, og han holdes fast i sin egen synds snarer.
Dens ogudaktigas misshandel skall gripa honom, och med sina synders snaro skall han hållen varda.
23 Han må dø, fordi han ikke lot sig tukte, og for sin store dårskaps skyld tumler han og faller.
Han skall dö, derföre att han icke vill låta lära sig, och för sin stora dårskaps skull vill fara.
