Waiata 137

1 I te taha o nga wai o Papurona, noho ana tatou i reira, ae, tangi ana tatou, ia tatou i mahara ai ki Hiona.

Vid de älfver i Babel såte vi och grete, då vi på Zion tänkte.

2 Whakairia ake e tatou a tatou hapa ki runga ki nga wirou i waenganui o reira.

Våra harpor hängde vi på pilträ, som der äro.

3 No te mea i tono i reira te hunga nana tatou i herehere ki etahi waiata i a tatou, me te hunga nana tatou i tukino i tono mai he hari i a tatou, i mea mai, Waiatatia mai ki a matou tetahi o nga waiate o Hiona.

Ty der bådo de oss sjunga, som oss fångna höllo, och i vår gråt glade vara: Sjunger oss ena af Zions Visor.

4 Me pehea matou ka waiata ai i te waiata a Ihowa i te whenua tauhou?

Huru skulle vi sjunga Herrans viso i främmande land?

5 Ki te wareware ahau ki a koe, e Hiruharama, kia wareware toku ringa matau ki tana mahi.

Om jag förgäter dig, Jerusalem, så varde min högra hand förgäten.

6 Ki te kore ahau e mahara ki a koe, kia piri toku arero ki toku ngao; ki te kore ahau e whakanui i Hiruharama ki runga ake i taku mea i tino hari ai.

Min tunga låde vid min gom, om jag icke tänker uppå dig; om jag icke låter Jerusalem min högsta glädje vara.

7 E Ihowa, maharatia nga tama a Eroma i te ra o Hiruharama; ta ratou meatanga, Whakahoroa, whakahoroa, a taea rawatia ano tona turanga.

Herre, mins uppå Edoms barn, på Jerusalems dag; de der säga: Slår ned, slår ned i grund.

8 E te tamahine o Papurona, meake nei whakangaromia, ka hari te tangata e utua ai koe mo tau i mea ai ki a matou.

Du förstörda dotter Babel, säll är den dig vedergäller, såsom du oss gjort hafver.

9 Ka hari te tangata e hopu ana, e ta ana i au mea nohinohi ki runga ki te kohatu.

Säll är den, som dina unga barn tager, och slår dem emot stenen.