Hopa 9
1 Na ka whakahoki a Hopa, ka mea,
Job svarade och sade:
2 E mohiotia ana ano tenei e ahau; engari ma te aha ka tika ai te tangata ki te Atua?
Ja, jag vet det fullväl, att så är, att en menniska icke kan bestå rättfärdig för Gud.
3 Ki te pai ia ki te totohe ki a ia, kahore he kupu kotahi o roto i te mano e taea e ia te whakahoki ki a ia.
Täckes honom träta med honom, så kan han icke svara honom ett emot tusende.
4 He ngakau mohio ia, he pakari tona kaha: ko wai e whakauaua ki a ia, a e whiwhi i te pai?
Han är vis och mägtig; hvem hafver det dock gått väl af, som sig hafver satt emot honom?
5 E nekehia ana e ia nga maunga, te mohio ratou; hurihia ake e ia i a ia e riri ana.
Han försätter bergen, förr än de det förnimma; hvilka han i sine vrede omkastar.
6 E whakangaueuetia ana e ia te whenua, e nekehia atu ana i tona wahi, wiri ana ona pou.
Han rörer jordena af sitt rum, så att hennes pelare bäfva.
7 E korero nei ki te ra, a kore ake e whiti; hiritia putia iho e ia nga whetu.
Han talar till solena, så går hon intet upp, och han förseglar stjernorna.
8 Ko ia nei anake hei hora i nga rangi, hei takahi i runga i nga ngaru o te moana.
Han allena utsträcker himmelen, och går på hafsens vägar.
9 Nana nei i hanga a Aketura, a Tautoru, a Matariki, me nga ruma i te tonga.
Han gör Karlavagnen ( på himmelen ) och Orion; sjustjernorna, och de stjernor söderut.
10 Nana nei i mahi nga mea nunui, e kore nei e taea te rapu atu, ae ra nga mea whakamiharo, e kore nei e taea te tatau.
Han gör mägtig ting, som man icke utransaka kan, och under, deruppå intet tal är.
11 Ina tonu ia e haere atu nei, a kahore ahau i kite; ka pahemo atu hoki ia, a kahore ahau e matau ki a ia.
Si, han går framom mig, förr än jag varder det varse; och han förvandlar sig, förr än jag det märker.
12 Nana, ka hopu ia i tana i aru ai, ma wai ia e arai? Ko wai hei ki atu ki a ia, E aha ana koe?
Si, om han går hasteliga bort, ho vill hemta honom igen? Ho vill säga till honom: Hvad gör du?
13 E kore te Atua e whakahoki iho i tona riri; e piko ana ki raro i a ia nga kaiawhina o Rahapa.
Han är Gud, hans vrede kan ingen stilla; under honom måste buga sig de stolta herrar.
14 A kia whakahoki kupu ano ahau ki a ia, kia whiriwhiri kupu ano maku ki a ia?
Huru skulle jag då svara honom, och finna några ord emot honom?
15 Ahakoa he tika ahau, e kore ahau e whakahoki kupu atu; engari ka inoi ahau ki toku kaiwhakawa.
Om jag än rätt hafver, så kan jag dock likväl intet svara honom; utan måste i rättenom bedjas före.
16 Me i karanga atu ahau, a whakahokia mai ai e ia te kupu ki ahau, kihai ahau i whakaae tera kua whakarongo mai ia ki toku reo.
Och om jag än åkallade honom, och han hörde mig; så tror jag dock icke, att han hörer mina röst.
17 E aki ana hoki ia ia ahau ki te tupuhi, e whakanui takekore ana hoki i oku mate.
Ty han far öfver mig med storm, och gör mig såren mång utan sak.
18 Kahore ahau e tukua e ia kia ta toku manawa; otiia whakakiia ana e ia toku wairua ki te kawa.
Han låter icke min anda vederqvickas, utan gör mig full med bedröfvelse.
19 Ki te korero tatou mo te kaha o te hunga pakari, nana, kei reira ia! A ki te mea he whakawa, ko wai ra hei whakatakoto i te taima moku?
Vill man magt, så är han för mägtig; vill man rätten, ho vill vittna med mig?
20 Ahakoa he tika ahau, ma toku mangai ano ahau e whakahe; ahakoa he tikanga tapatahi taku, ma reira ano e whakaatu toku ngaunga ketanga.
Om jag säger att jag är rättfärdig, så fördömer han mig dock; är jag from, så för han mig dock till ondan.
21 He tapatahi ahau; kahore ahau e whakaaro ki ahau ano; e whakahawea ana ahau ki toku ora.
Är jag än from, så tör min själ dock intet hålla sig dervid; jag begärer intet mer lefva.
22 He kotahi tonu ena; koia ahau ka mea, e whakamotitia ana e ia te tapatahi raua ko te kino.
Det är det som jag sagt hafver; han förgör både den goda, och den ogudaktiga.
23 Na ka whakamate tata nei te whiu, he kata tana ki te whakamatautauranga o te hunga harakore.
När han begynner till att slå, så dräper han straxt, och begabbar de oskyldigas frestelse.
24 Kua hoatu te whenua ki te ringa o te tangata kino; e taupokina ana e ia nga mata o nga kaiwhakawa; ki te mea ehara i a ia, tena ko wai?
Men landet varder gifvet under dens ogudaktigas hand, att han undertrycker dess domare; är det icke så, huru skulle det annars vara.
25 Na, ko te hohoro o oku ra, nui atu i to te kaikawe pukapuka; e rere ana, kahore hoki e kite i te pai.
Mine dagar hafva varit snarare än en löpare; de hafva flytt, och hafva intet godt sett.
26 Kua pahemo, kua pera me nga kaipuke tere, me te ekara ano e topa iho ana ki tana kai.
De äro förgångne såsom stark skepp; såsom en örn flyger till maten.
27 Ki te mea ahau, ka wareware ahau ki taku tangi, ka unuhia atu e ahau te pouri o toku mata, a ka marama:
När jag tänker: Jag vill glömma bort min klagan; jag vill förvandla mitt ansigte, och vederqvicka mig;
28 E wehi ana ahau i oku mamae katoa, e mohio ana ahau e kore ahau e meinga e koe he harakore.
Så fruktar jag mig för all min sveda, vetandes, att du icke låter mig vara oskyldig.
29 Tera hoki ahau e whakahengia; he aha ahau i whakangenge kau ai i ahau?
Är jag nu ogudaktig, hvi hafver jag då sådana onyttiga vedermödo?
30 Ki te horoi ahau i ahau ki te hukarere, a ka meinga oku ringa kia ma rawa;
Om jag än tvådde mig i snö, och gjorde mina händer rena i källo;
31 Katahi ahau ka rumakina e koe ki te poka, a whakarihariha mai ana oku kakahu ki ahau.
Så doppar du mig dock i träck, och min kläder varda mig illa ståndande.
32 Ehara hoki ia i te tangata, i te penei me ahau nei, e whakahoki kupu ai ahau ki a ia, e haere tahi ai maua ki te whakawa.
Ty han är icke min like, dem jag svara kunde, att vi måtte både komma för rätten.
33 Kahore he kaiwhakatikatika mo ta maua, kahore he tangata hei whakapa i tona ringa ki a maua tahi.
Det är ingen, som oss åtskiljer; som sätter sina hand emellan oss båda.
34 Me tango atu e ia tana patu i ahau, a kaua hoki tana whakamataku e whakawehi i ahau:
Han tage sitt ris ifrå mig, och låte sin förskräckelse komma ifrå mig;
35 Hei reira ahau ka korero, a kahore e wehi i a ia; kahore hoki ahau e pera i roto i ahau.
Att jag må tala, och icke mer torf frukta för honom; ty jag vet mig oskyldig.
