Hopa 30

1 Inaianei ia e kataina mai ana ahau e te hunga tamariki rawa i ahau, e te hunga kihai nei ahau i whakaae kia uru o ratou matua ki roto ki nga kuri o taku kahui.

Och nu le de åt mig, människor som äro yngre till åren än jag, män vilkas fäder jag aktade ringa, ja, ej ens hade velat sätta bland mina vallhundar.

2 Ae ra, hei aha maku te kaha o o ratou ringa? He hanga pirau nei hoki to ratou koroheketanga.

Vad skulle de också kunna gagna mig med sin hjälp, dessa människor som sakna all manlig kraft?

3 Tupuhi ana ratou i te rawakore, i te hemokai; e ngau ana ratou i te oneone pakapaka, i roto i te pouritanga o te tuhea, o te ururua.

Utmärglade äro de ju av brist och svält; de gnaga sin föda av torra öknen, som redan i förväg är öde och ödslig.

4 E whawhaki ana ratou i nga marou i roto o nga rakau ririki; a ko nga pakiaka hunipa hei kai ma ratou.

Saltörter plocka de där bland snåren, och ginströtter är vad de hava till mat.

5 He mea pei atu ratou i roto i nga tangata; e karangarangatia ana ratou ano he tahae.

Ur människors samkväm drives de ut, man ropar efter dem såsom efter tjuvar.

6 Me noho rawa atu ratou i nga kapiti o nga awaawa, i nga waro o te whenua, i nga kamaka.

I gruvliga klyftor måste de bo, i hålor under jorden och i bergens skrevor.

7 Tangi a kaihe ana ratou i roto i nga rakau ririki; huihuia ana ratou ki raro i nga ongaonga.

Bland snåren häva de upp sitt tjut, under nässlor ligga de skockade,

8 He tamariki ratou na nga kuware, ae ra, he tamariki na te hunga ingoakore; he hunga i patua atu i runga i te whenua.

en avföda av dårar och ärelöst folk, utjagade ur landet med hugg och slag.

9 Inaianei ia kua waiho ahau hei waiata ma ratou, ae, hei whakatauki ma ratou.

Och för sådana har jag nu blivit en visa, de hava mig till ämne för sitt tal;

10 E whakarihariha mai ana ratou ki ahau, e neke rawa atu ana i ahau, a kahore e kaiponuhia e ratou te huware ki toku mata.

med avsky hålla de sig fjärran ifrån mig, de hava ej försyn för att spotta åt mig.

11 Kua oti hoki tana aho te wewete e ia, a e whakatupuria kinotia ana ahau e ia, a kua tukua e ratou te paraire i toku aroaro.

Nej, mig till plåga, lossa de alla band, alla tyglar kasta de av inför mig.

12 I te taha ki matau ka ara te marea; taia ana e ratou oku waewae, a akina ana nga ara o a ratou whakangaromanga ki ahau.

Invid min högra sida upphäver sig ynglet; mina fötter vilja de stöta undan. De göra sig vägar som skola leda till min ofärd.

13 E taka kino ana ratou i toku ara, e whakatupu ana i te he moku, a kahore he hoa mahi mo ratou.

Stigen framför mig hava de rivit upp. De göra sitt bästa till att fördärva mig, de som dock själva äro hjälplösa.

14 Rite tonu ki te wai nui e pakaru mai ana to ratou haerenga mai: i taua whakangaromanga nei, huri mai ana ratou ki runga ki ahau:

Såsom genom en bred rämna bryta de in; de vältra sig fram under murarnas brak.

15 Kua tahuri mai nga whakawehi ki ahau, e aru ana ratou i toku whakaaro rangatira ano he hau; ko te whakahauora moku, pahemo ke ana ano he kapua.

Förskräckelser välvas ned över mig. Såsom en storm bortrycka de min ära, och såsom ett moln har min välfärd farit bort.

16 Na inaianei kua maringi toku wairua i roto i ahau: mau pu ahau i nga ra o te tangi.

Och nu utgjuter sig min själ inom mig, eländesdagar hålla mig fast.

17 I te po e werohia ana oku wheua i roto i ahau; kahore hoki he okiokinga o nga mamae e ngau nei i ahau.

Natten bortfräter benen i min kropp, och kvalen som gnaga mig veta ej av vila.

18 He kaha nui no toku mate i ahua ke ai toku kakahu; e awhi nei i ahau, e penei ana me te whiri o toku koti.

Genom övermäktig kraft har mitt kroppshölje blivit vanställt, såsom en livklädnad hänger det omkring mig.

19 Kua maka ahau e ia ki te paru, kua rite ahau ki te puehu, ki te pungarehu.

I orenlighet har jag blivit nedstjälpt, och själv är jag nu lik stoft och aska.

20 E tangi ana ahau ki a koe, heoi kahore koe e whakao mai ki ahau; e tu ana, heoi ka titiro kau mai koe ki ahau.

Jag ropar till dig, men du svarar mig icke; jag står här, men de bespejar mig allenast.

21 Kua huri ke, kua kino tau mahi ki ahau: ko te kaha o tou ringa kei te tukino i ahau.

Du förvandlas för mig till en grym fiende, med din starka hand ansätter du mig.

22 Kua hapainga ake ahau e koe ki te hau, a meinga ana tera e koe hei hoiho moku; a whakamotitia iho ahau e koe i roto i te tupuhi.

Du lyfter upp mig i stormvinden och för mig hän, och i bruset låter du mig försmälta av ångest.

23 E mohio ana hoki ahau tera ahau e kawea e koe ki te mate, ki te whare hoki i whakaritea mo te hunga ora katoa.

Ja, jag förstår att du vill föra mig till döden, till den boning dit allt levande församlas.

24 E kore ano ia tona ringa e totoro iho ki te urupa; ahakoa hei mate mona ka mea ia ki te karanga, he whakaaro ki enei mea.

Men skulle man vid sitt fall ej få sträcka ut handen, ej ropa efter hjälp, när ofärd har kommit?

25 Kihai ianei ahau i tangi ki te tangata he mate nei tona? kihai ranei toku wairua i pouri ki te rawakore?

Grät jag ej själv över den som hade hårda dagar, och ömkade sig min själ ej över den fattige?

26 I ahau i tatari ai ki te pai, heoi kua tae mai te kino; tumanako atu ana ahau ki te marama, heoi kua tae mai te pouri.

Se, jag väntade mig lycka, men olycka kom; jag hoppades på ljus, men mörker kom.

27 Ko oku whekau, me te mea e koropupu ana, te ata takoto; haukotia mai ana ahau e nga ra o te tangi.

Därför sjuder mitt innersta och får ingen ro, eländesdagar hava ju mött mig.

28 E haereere pouri ana ahau, kahore he ra; ko taku whakatikanga ake i roto i te whakaminenga, ka karanga awhina.

Med mörknad hud går jag, fastän ej bränd av solen; mitt i församlingen står jag upp och skriar.

29 Hei teina ahau ki nga tarakona, hei hoa mo nga ruru.

En broder har jag blivit till schakalerna, och en frände är jag vorden till strutsarna.

30 Ko toku kiri mangu tonu, e ngahoro ana i ahau, kaia ana oku wheua i te wera.

Min hud har svartnat och lossnat från mitt kött, benen i min kropp äro förbrända av hetta.

31 No reira i tahuri ke ai taku hapa ki te tangi, me taku okana ki te reo o te hunga e uhunga ana.

I sorgelåt är mitt harpospel förbytt, mina pipors klang i högljudd gråt.