Job 7
1 Militia est vita hominis super terram: et sicut dies mercenarii, dies eius.
Måste icke menniskan alltid vara i strid på jordene; och hennes dagar äro såsom en dagakarls?
2 Sicut servus desiderat umbram, et sicut mercenarius praestolatur finem operis sui:
Såsom en dräng åstundar skuggan, och en dagakarl, att hans arbete må vara ute;
3 Sic et ego habui menses vacuos, et noctes laboriosas enumeravi mihi.
Så hafver jag väl arbetat hela månaden fåfängt, och bedröfvada nätter äro mig många vordna.
4 Si dormiero, dicam: Quando consurgam? et rursum expectabo vesperam, et replebor doloribus usque ad tenebras.
När jag lägger mig, säger jag: När månn jag skola uppstå? Och sedan räknar jag, när afton skall varda; ty jag var hvarjom manne en styggelse intill mörkret.
5 Induta est caro mea putredine et sordibus pulveris, cutis mea aruit, et contracta est.
Mitt kött är fullt med matk och mull allt omkring; min hud är sammanskrynkt och till intet vorden.
6 Dies mei velocius transierunt quam a texente tela succiditur, et consumpti sunt absque ulla spe.
Mine dagar äro snarare bortflogne än en väfspole; och äro förledne utan all förtöfvan.
7 Memento quia ventus est vita mea, et non revertetur oculus meus ut videat bona.
Tänk uppå, att mitt lif är ett väder, och min ögon komma icke igen till att se det goda;
8 Nec aspiciet me visus hominis: oculi tui in me, et non subsistam.
Och intet lefvandes öga varder mig mera seendes; din ögon se på mig, deröfver förgås jag.
9 Sicut consumitur nubes, et pertransit: sic qui descenderit ad inferos, non ascendet. (Sheol h7585)
Molnet varder allt, och går bort; så ock den som far neder i helvetet, han kommer icke upp igen; (Sheol h7585)
10 Nec revertetur ultra in domum suam, neque cognoscet eum amplius locus eius.
Och besitter icke sitt hus igen, och hans rum blifver öde.
11 Quapropter et ego non parcam ori meo, loquar in tribulatione spiritus mei: confabulabor cum amaritudine animae meae.
Derföre vill jag ock icke förmena minom mun; jag vill tala i mins hjertas ångest, och vill utsäga min själs bedröfvelse.
12 Numquid mare ego sum, aut cetus, quia circumdedisti me carcere?
Är jag ett haf, eller en hvalfisk, att du så förvarar mig?
13 Si dixero: Consolabitur me lectulus meus, et relevabor loquens mecum in strato meo:
Ty jag tänkte: Min säng skall trösta mig; mitt lägre skall lisa mig.
14 Terrebis me per somnia, et per visiones horrore concuties.
När jag talar med mig sjelf, så förskräcker du mig med drömmar, och gör mig förfärelse;
15 Quam ob rem elegit suspendium anima mea, et mortem ossa mea.
Att min själ önskar sig vara hängd, och min ben döden.
16 Desperavi, nequaquam ultra iam vivam: parce mihi, nihil enim sunt dies mei.
Jag begärar intet mer lefva; håll upp af mig; ty mine dagar äro fåfängelige.
17 Quid est homo, quia magnificas eum? aut quid apponis erga eum cor tuum?
Hvad är en menniska, att du aktar henne högt, och bekymrar dig med henne?
18 Visitas eum diluculo, et subito probas illum:
Du hemsöker henne dagliga, och försöker henne alltid.
19 Usquequo non parcis mihi, nec dimittis me ut glutiam salivam meam?
Hvi går du icke ifrå mig, och släpper mig, så länge jag uppsvälger min spott?
20 Peccavi, quid faciam tibi o custos hominum? quare posuisti me contrarium tibi, et factus sum mihimetipsi gravis?
Hafver jag syndat, hvad skall jag göra dig, o du menniskors gömmare? Hvi gjorde du mig, att jag uppå dig stöta skulle, och är mig sjelfvom till tunga?
21 Cur non tollis peccatum meum, et quare non aufers iniquitatem meam? ecce, nunc in pulvere dormiam: et si mane me quaesieris, non subsistam.
Och hvi förlåter du mig icke mina missgerning, och tager icke bort mina synd? Ty nu skall jag lägga mig i mull; och när man om morgonen söker mig, är jag då intet till.
