Giobbe 3

1 Allora Giobbe aprì la bocca e maledisse il giorno della sua nascita.

Därefter upplät Job sin mun och förbannade sin födelsedag;

2 E prese a dire così:

Job tog till orda och sade:

3 “Perisca il giorno ch’io nacqui e la notte che disse: “E’ concepito un maschio!”

Må den dag utplånas, på vilken jag föddes, och den natt som sade: »Ett gossebarn är avlat.»

4 Quel giorno si converta in tenebre, non se ne curi Iddio dall’alto, né splenda sovr’esso raggio di luce!

Må den dagen vändas i mörker, må Gud i höjden ej fråga efter den och intet dagsljus lysa däröver.

5 Se lo riprendano le tenebre e l’ombra di morte, resti sovr’esso una fitta nuvola, le eclissi lo riempian di paura!

Mörkret och dödsskuggan börde den åter, molnen lägre sig över den; förskräcke den allt som kan förmörka en dag.

6 Quella notte diventi preda d’un buio cupo, non abbia la gioia di contar tra i giorni dell’anno, non entri nel novero de’ mesi!

Den natten må gripas av tjockaste mörker; ej må den få fröjda sig bland årets dagar, intet rum må den finna inom månadernas krets.

7 Quella notte sia notte sterile, e non vi s’oda grido di gioia.

Ja, ofruktsam blive den natten, aldrig höje sig jubel under den.

8 La maledicano quei che maledicono i giorni e sono esperti nell’evocare il drago.

Må den förbannas av dem som besvärja dagar, av dem som förmå mana upp Leviatan.

9 Si oscurino le stelle del suo crepuscolo, aspetti la luce e la luce non venga, e non miri le palpebre dell’alba,

Må dess grynings stjärnor förmörkas, efter ljus må den bida, utan att det kommer, morgonrodnadens ögonbryn må den aldrig få se;

10 poiché non chiuse la porta del seno che mi portava, e non celò l’affanno agli occhi miei.

eftersom den ej tillslöt dörrarna till min moders liv, ej lät olyckan förbliva dold för mina ögon.

11 Perché non morii nel seno di mia madre? Perché non spirai appena uscito dalle sue viscere?

Varför fick jag ej dö strax i modersskötet, förgås vid det jag kom ut ur min moders liv?

12 Perché trovai delle ginocchia per ricevermi e delle mammelle da poppare?

Varför funnos knän mig till mötes, och varför bröst, där jag fick di?

13 Ora mi giacerei tranquillo, dormirei, ed avrei così riposo

Hade så icke skett, låge jag nu i ro, jag finge då sova, jag njöte då min vila,

14 coi re e coi consiglieri della terra che si edificarono mausolei,

vid sidan av konungar och rådsherrar i landet, män som byggde sig palatslika gravar,

15 coi principi che possedean dell’oro e che empiron d’argento le lor case;

ja, vid sidan av furstar som voro rika på guld och hade sina hus uppfyllda av silver;

16 o, come l’aborto nascosto, non esisterei, sarei come i feti che non videro la luce.

eller vore jag icke till, lik ett nedgrävt foster, lik ett barn som aldrig fick se ljuset.

17 Là cessano gli empi di tormentare gli altri. Là riposano gli stanchi,

Där hava ju de ogudaktiga upphört att rasa, där få de uttröttade komma till vila;

18 là i prigioni han requie tutti insieme, senz’udir voce d’aguzzino.

där hava alla fångar fått ro, de höra där ingen pådrivares röst.

19 Piccoli e grandi sono là del pari, e lo schiavo è libero del suo padrone.

Små och stora äro där varandra lika, trälen har där blivit fri ifrån sin herre.

20 Perché dar la luce all’infelice e la vita a chi ha l’anima nell’amarezza,

Varför skulle den olycklige skåda ljuset? Ja, varför gives liv åt dem som plågas så bittert,

21 i quali aspettano la morte che non viene, e la ricercano più che i tesori nascosti,

åt dem som vänta efter döden, utan att den kommer, och spana därefter mer än efter någon skatt,

22 e si rallegrerebbero fino a giubilarne, esulterebbero se trovassero una tomba?

åt dem som skulle glädjas -- ja, intill jubel -- och fröjda sig, allenast de funne sin grav;

23 Perché dar vita a un uomo la cui via è oscura? e che Dio ha stretto in un cerchio?

varför åt en man vilkens väg är höljd i mörker, åt en man så kringstängd av Gud?

24 Io sospiro anche quando prendo il mio cibo, e i miei gemiti si spandono com’acqua.

Suckan har ju blivit mitt dagliga bröd, och såsom vatten strömma mina klagorop.

25 Non appena temo un male, ch’esso mi colpisce; e quel che pavento, mi piomba addosso.

ty det som ingav mig förskräckelse, det drabbar mig nu, och vad jag fruktade för, det kommer över mig.

26 Non trovo posa, né requie, né pace, il tormento è continuo!”

Jag får ingen rast, ingen ro, ingen vila; ångest kommer över mig.