Ayuba 14

1 “Mutum haihuwar mace kwanakinsa kaɗan ne, kuma cike da wahala.

Människan, av kvinna född, lever en liten tid och mättas av oro;

2 Yana tasowa kamar fure yana kuma shuɗewa; kamar inuwa, ba ya daɗewa.

lik ett blomster växer hon upp och vissnar bort, hon flyr undan såsom skuggan och har intet bestånd.

3 Za ka zura ido a kan irin wannan ne? Za ka kawo shi gaba don ka yi masa shari’a?

Och till att vakta på en sådan upplåter du dina ögon, ja, du drager mig till doms inför dig.

4 Wane ne zai iya kawo abin da yake da tsarki daga cikin abu marar tsarki? Babu!

Som om en ren skulle kunna framgå av en oren! Sådant kan ju aldrig ske.

5 An lissafta kwanakin mutum; ka riga ka ɗibar masa watanni, ka yi masa iyaka, ba zai iya wuce iyakar ba.

Äro nu människans dagar oryggligt bestämda, hennes månaders antal fastställt av dig, har du utstakat en gräns som hon ej kan överskrida,

6 Saboda haka ka kawar da kanka daga gare shi, ka rabu da shi har sai ya cika lokacinsa kamar mutumin da aka ɗauki hayarsa.

vänd då din blick ifrån henne och unna henne ro, låt henne njuta en dagakarls glädje av sin dag.

7 “Aƙalla itace yana da bege. In an sare shi, zai sāke tsira, zai tohu da kyau.

För ett träd finnes ju kvar något hopp; hugges det än ned, kan det åter skjuta skott, och telningar behöva ej fattas därpå.

8 Ko da jijiyoyin itacen sun tsufa a cikin ƙasa kuma kututturensa ya mutu a cikin ƙasa.

Om än dess rot tynar hän i jorden och dess stubbe dör bort i mullen,

9 Daga ya ji ƙanshin ruwa zai tohu yă yi tsiro kamar shuka.

så kan det grönska upp genom vattnets ångor och skjuta grenar lik ett nyplantat träd.

10 Amma mutum yana mutuwa a bizne shi; daga ya ja numfashinsa na ƙarshe, shi ke nan.

Men om en man dör, så ligger han där slagen; om en människa har givit upp andan, var finnes hon då mer?

11 Kamar yadda ruwa yake bushewa a teku ko a gaɓar rafi sai wurin yă bushe,

Såsom när vattnet har förrunnit ur en sjö, och såsom när en flod har sinat bort och uttorkat,

12 haka mutum zai kwanta ba zai tashi ba; har sai duniya ta shuɗe mutane ba za su farka ba, ba za su tashi daga barcinsu ba.

så ligger mannen där och står ej mer upp, han vaknar icke åter, så länge himmelen varar; aldrig väckes han upp ur sin sömn.

13 “Da ma za ka ɓoye ni a cikin kabari ka ɓoye ni har sai fushinka ya wuce! In da za ka keɓe mini lokaci sa’an nan ka tuna da ni! (Sheol h7585)

Ack, att du ville gömma mig i dödsriket, fördölja mig, till dess din vrede hade upphört, staka ut för mig en tidsgräns och sedan tänka på mig -- (Sheol h7585)

14 In mutum ya mutu, ko zai sāke rayuwa? In haka ne zan daure kwanakin da nake shan wahala har su wuce.

fastän ju ingen kan få liv, när han en gång är död! Då skulle jag hålla min stridstid ut, ända till dess att min avlösning komme.

15 Za ka kira zan kuwa amsa maka; za ka yi marmarin abin da hannunka ya halitta.

Du skulle då ropa på mig, och jag skulle svara dig; efter dina händers verk skulle du längta;

16 Ba shakka a lokacin ne za ka lura da matakaina amma ba za ka kula da zunubaina ba.

ja, du skulle då räkna mina steg, du skulle ej akta på min synd.

17 Za a daure laifofina a cikin jaka; za ka rufe zunubaina.

I en förseglad pung låge då min överträdelse, och du överskylde min missgärning.

18 “Amma kamar yadda manyan duwatsu suke fāɗuwa su farfashe su kuma gusa daga wurarensu,

Men såsom själva berget faller och förvittrar, och såsom klippan flyttas ifrån sin plats,

19 yadda ruwa yakan zaizaye duwatsu ruwa mai ƙarfi kuma yă kwashe turɓayar ƙasa, haka kake barin mutum ba bege.

såsom stenar nötas sönder genom vattnet, och såsom mullen sköljes bort av dess flöden, så gör du ock människans hopp om intet.

20 Ka sha ƙarfinsa gaba ɗaya, sai ya ɓace, ka sauya yanayinsa ka kuma kore shi.

Du slår henne ned för alltid, och hon far hädan; du förvandlar hennes ansikte och driver henne bort.

21 Ko an martaba’ya’yansa maza, ba zai sani ba; Ko an wulaƙanta su, ba zai gani ba.

Om hennes barn komma till ära, så känner hon det icke; om de sjunka ned till ringhet, så aktar hon dock ej på dem.

22 Zafin jikinsa kaɗai yake ji yana kuka wa kansa ne kaɗai.”

Hennes kropp känner blott sin egen plåga, hennes själ blott den sorg hon själv får förnimma.