Jeremia 15

1 Ningĩ Jehova akĩnjĩĩra atĩrĩ: “O na korwo Musa na Samũeli maarũgama mbere yakwa-rĩ, ngoro yakwa ndĩngĩerekera kũrĩ andũ aya. Maingatei mehere mbere yakwa! Nĩmarekwo mathiĩ!

Och Herren sade till mig: Det än Mose och Samuel före mig stode, så hafver jag dock intet hjerta till detta folket, drif dem bort ifrå mig, och låt dem fara.

2 Nao mangĩkũũria atĩrĩ, ‘Tũgũgĩthiĩ kũ?’ Ũmeere atĩrĩ, ‘Ũũ nĩguo Jehova ekuuga: “‘Arĩa maathĩrĩirio gũkua-rĩ, magakue; arĩa maathĩrĩirio kũũragwo na rũhiũ rwa njora-rĩ, makooragwo na rũhiũ rwa njora; arĩa maathĩrĩirio ngʼaragu-rĩ, makooragwo nĩ ngʼaragu; arĩa maathĩrĩirio gũtahwo-rĩ, matahwo matwarwo bũrũri ũngĩ.’

Och om de säga, till dig: Hvart skole vi? så säg nu till dem: Detta säger Herren: Hvem döden drabbar, uppå honom drabbe han; hvem svärdet drabbar, uppå honom drabbe det; hvem hungren drabbar, uppå honom drabbe han; hvem fängelse drabbar, uppå honom drabbe det.

3 “Nĩngamarehithĩria mĩthemba ĩna ya aniinani mamookĩrĩre.” ũguo nĩguo Jehova ekuuga, “Rũhiũ rwa njora rũgooka rũũrage andũ, namo magui mamakururie, nacio nyoni cia rĩera-inĩ, o na nyamũ cia gũkũ thĩ imatambuure, imaniine.

Ty jag vill hemsöka dem med fyrahanda plågor, säger Herren; med svärd, att de skola slagne varda; med hundar, som dem bortsläpa skola; med himmelens foglar, och med djuren på jordene, att de skola uppätne varda, och förgås.

4 Nĩngatũma matuĩke andũ a gũthũũrwo nĩ mothamaki mothe ma gũkũ thĩ, nĩ ũndũ wa ũrĩa Manase mũrũ wa Hezekia mũthamaki wa Juda eekire gũkũ itũũra-inĩ rĩa Jerusalemu.

Och jag skall låta drifva dem hit och dit, i all rike på jordene, för Manasse skull, Jehiskia sons, Juda Konungs, för det han i Jerusalem bedrifvit hafver.

5 “Nũũ ũgaakũiguĩra tha, wee Jerusalemu? Nũũ ũgaagũcakaĩra? Nũũ ũgaakerũra gwaku oke akũũrie ũrĩa ũhoro waku ũtariĩ?”

Ho vill då förbarma sig öfver dig, Jerusalem? Ho vill då medlidande med dig hafva? Ho skall då gå bort och förvärfva dig frid?

6 Jehova ekuuga atĩrĩ, “Wee nĩũndegete, wee ũtũũrĩte ũcookaga na thuutha. Nĩ ũndũ ũcio nĩngũgũtambũrũkĩria moko ngũniine; ndingĩĩricũkwo rĩngĩ.

Du hafver öfvergifvit mig, säger Herren, och äst affällig vorden ifrå mig; derföre hafver jag uträckt mina hand emot dig, att jag skall förderfva dig; mig ledes vid att förbarma mig.

7 Nĩngamahuha ta mahuti makĩhuhwo na gĩtarũrũ ihingo-inĩ cia itũũra inene rĩa bũrũri. Nĩngarehe gĩkuũ na mwanangĩko kũrĩ andũ akwa, nĩgũkorwo nĩmagĩte kũgarũrĩra mĩthiĩre yao.

Jag skall kasta dem med en kastoskofvel bort utu landet; och mitt folk, som sig icke ifrå sitt väsende omvända vilja, dem skall jag allasamman faderlösa göra och förderfva.

8 Nĩngatũma atumia ao a ndigwa maingĩhe, makĩre mũthanga wa iria-inĩ. Nĩngarehithia mũniinani hĩndĩ ya mĩaraho okĩrĩre manyina ma aanake ao; ngaamarehera ruo rũnene na makorererwo nĩ kĩeha kĩnene o rĩmwe.

Mig skola ibland dem flera enkor varda, än sanden i hafvet är; jag skall låta komma öfver de unga mäns moder en uppenbara förderfvare; och dermed låta öfverfalla staden hasteliga och oförseendes;

9 Nyina wa ciana mũgwanja nĩakaringĩka, akue. Nĩagathũĩrĩrwo nĩ riũa kũrĩ o mũthenya barigici; nĩagaconorithio na anyararwo. Arĩa magaatigara ngaamaneana kũrĩ thũ ciao, maniinwo na rũhiũ rwa njora,” ũguo nĩguo Jehova ekuuga.

Så att den som sju barn hafver, hon skall elända varda, och af hjertat sucka; ty deras sol skall bittida på dagenom nedergå, att deras berömmelse och glädje skall en ända hafva, och de som qvare blifva, skall jag gifva uti svärd för deras fiendar, säger Herren.

10 Wũi-ĩiya-wakwa maitũ-ĩ, wee wanjiarire! Nduĩkĩte mũndũ wa kũgianagwo na kũhũũranagwo na niĩ nĩ bũrũri wothe! Niĩ ndikombithĩtie kana ngakomberwo kĩndũ nĩ mũndũ, no numagwo nĩ andũ othe.

Ack! min moder, att du mig födt hafver, öfver hvilken hvar man Jadut ropar i hela landena; hafver jag dock uppå ocker hvarken lånt eller tagit, likväl bannar mig hvar man.

11 Jehova oigĩte atĩrĩ, “Ti-itherũ nĩngagũkũũra ndĩ na muoroto mwega harĩwe; ti-itherũ nĩngatũma thũ ciaku igũthaithe mahinda ma mwanangĩko na mahinda ma mĩnyamaro.

Herren sade: Nu väl, jag skall somliga af eder igen behålla; ty det skall åter väl gå, och jag skall komma eder till hjelp i nöd och ångest, ibland fienderna.

12 “Mũndũ no oine kĩgera: kĩgera kĩrĩa kiumĩte gathigathini, kana oine gĩcango?

Menar du, att icke någorstäds något jern är, som kan sönderslå det jern och koppar nordanefter?

13 Nĩnganeana ũtonga waku na igĩĩna ciaku itahwo hatarĩ irĩhi, nĩ ũndũ wa mehia maku mothe marĩa maneekwo bũrũri-inĩ waku wothe.

Men jag skall tillförene gifva edart gods och ägodelar till sköfvels, så att I skolen få der intet före, och det för alla edra synders skull, som I uti alla edra gränsor bedrifvit hafven;

14 Nĩngamũtua ngombo cia thũ cianyu thĩinĩ wa bũrũri mũtooĩ, nĩ ũndũ marakara makwa nĩmagaakana ta mwaki, ũmũcine.”

Och skall låta eder komma bort till edra fiendar, uti ett land det I intet kännen; ty elden i mine vrede är öfver eder uppågången.

15 Wee Jehova-rĩ, nĩwe ũũĩ; ndirikana na ũũmenyagĩrĩre. Ndĩhĩria kũrĩ arĩa maanyariiraga. Wee nĩũkiragĩrĩria; ndũkanjeherie; ririkana ũrĩa ndananyariirĩka nĩ ũndũ waku.

Ack! Herre, du vetst det, kom oss ihåg, och låt dig om oss vårda, och hämnas oss uppå våra förföljare. Anamma oss, och fördröj icke dina vrede öfver dem; ty du vetst, att vi för dina skull försmädde varde.

16 Rĩrĩa ciugo ciaku cianginyĩrĩire-rĩ, nĩndacirĩire; ciarĩ gĩkeno gĩakwa, na igĩcanjamũra ngoro yakwa, nĩgũkorwo nĩnjĩtanĩtio na rĩĩtwa rĩaku, Wee Jehova Ngai-Mwene-Hinya-Wothe.

Emedan håller oss ditt ord uppe, då vi det få; och det samma ditt ord är vår hjertas fröjd och tröst; ty vi äre ju nämnde efter ditt Namn, Herre Gud Zebaoth.

17 Ndirĩ ndaikara thiritũ-inĩ ya arĩa mekenagia, o na kana ngĩĩkenia magĩĩkenia; ndaikarire ndĩ wiki nĩ ũndũ guoko gwaku kwarĩ igũrũ rĩakwa, nawe nĩwanjiyũrĩtie marakara.

Vi gifve oss icke i sällskap till de begabbare, eller fröjdom oss med dem; utan blifve ensamme, för dine hands fruktans skull; tv du vredgas svårliga öfver oss.

18 Nĩ kĩĩ gĩtũmĩte ruo rwakwa rwage gũthira, na kĩronda gĩakwa gĩkeeha, gĩkaaga kũhona? Anga ũgũtuĩka harĩ niĩ ta karũũĩ gatangĩĩhokwo, kana ta gĩthima kĩa maaĩ kĩrĩa kĩhũũaga?

Hvi varar då vår vedermöda så länge, och vår sår äro så ganska ond, att dem ingen hela kan? Du äst oss vorden lika som en källa, den intet mer rinna vill.

19 Nĩ ũndũ ũcio Jehova ekuuga atĩrĩ: “Ũngĩĩrira, nĩngũgũcookereria nĩgeetha ũndungatagĩre; akorwo nĩũrĩaragia maũndũ marĩa marĩ bata, no ti marĩa matarĩ bata, nĩũgũtuĩka wa kũnjarĩrĩria. Andũ aya nĩmagũcookerere, no wee ndũkamacookerere.

Derföre säger Herren alltså: Om du håller dig intill mig, så vill jag hålla mig till dig, och du skall blifva min Predikare; och om du lärer de fromma skilja sig ifrå de onda, så, skall du vara min lärare, och förr än du skulle falla intill dem, skola de falla till dig.

20 Nĩngagũtua ta rũthingo harĩ andũ aya, ngũtue rũthingo rũrũmu rwa gĩcango; nĩmakarũa nawe, no matigagũtooria, nĩgũkorwo niĩ ndĩ hamwe nawe, nĩguo ngũteithũre na ngũhonokie,” ũguo nĩguo Jehova ekuuga.

Ty jag hafver gjort dig till en fast kopparmur emot detta folket; om de emot dig strida, så skola de dock intet förmå emot dig; ty jag är när dig, till att hjelpa dig och frälsa dig, säger Herren;

21 “Nĩngakũhonokia kuuma moko-inĩ ma andũ arĩa aaganu, na ngũkũũre ngũrute moko-inĩ ma andũ arĩa matarĩ tha.”

Och skall frälsa dig utu de högmodigas hand, och förlossa dig utu de tyranners hand.