< Isaia 47 >

1 “Atĩrĩrĩ, harũrũka ũikare thĩ rũkũngũ-inĩ, wee Mũirĩtu Gathirange wa Babuloni; ikara thĩ ũtaikarĩire gĩtĩ kĩa ũnene, wee Mwarĩ wa andũ a Babuloni. Ndũgacooka gũtuĩka mũndũ wa kũmenyererwo, kana mũndũ mũnyoroku ũtarĩ ũndũ angĩĩkĩra.
Stig neder, jungfru, du dotter Babel; sätt dig i stoftet, sätt dig uppå jordena; ty de Chaldeers dotter hafver ingen stol mer; man skall icke mer kalla dig den sköna och lustiga.
2 Oya mahiga ma gĩthĩi, ũthĩe mũtu; eheria gĩtambaya gĩa kwĩhumbĩra ũthiũ. Heta nguo ciaku na ũguũrie magũrũ maku, ũtoboke maaĩ-inĩ ũringe tũrũũĩ.
Tag qvarnena, och mal mjöl; lös upp dina lockar, drag af skorna, blotta benen, vad öfver flodena;
3 Nĩũkarutwo nguo ũtigwo njaga, ũikare ũconorithĩtio. Nĩngerĩhĩria, na gũtirĩ mũndũ ngaiguĩra tha.”
Att din skam skall upptäckt, och din blygd sedd varda. Jag skall hämnas, och ingen menniska skall bedja mig det af.
4 Mũkũũri witũ, Jehova Mwene-Hinya-Wothe nĩrĩo Rĩĩtwa rĩake, nĩwe Ũrĩa Mũtheru wa Isiraeli.
( Detta gör ) vår förlossare, den der heter Herren Zebaoth, den Helige i Israel.
5 “Wee Mwarĩ wa andũ a Babuloni, ikara thĩ ũkirĩte ki, ũthiĩ ũkinye nduma-inĩ; ndũgacooka gwĩtwo mũthamaki-mũndũ-wa-nja wa gwatha mothamaki.
Sätt dig uti det stilla; gack in uti mörkret, du Chaldeers dotter; ty du skall icke mer heta fru öfver Konungarike.
6 Nĩkũrakara ndaarakarĩĩtio nĩ andũ akwa, na ngĩtũma igai rĩakwa rĩthaahe; ngĩmaneana moko-inĩ maku, nawe ũkĩaga kũmaiguĩra tha. O na andũ arĩa akũrũ ũkĩmaigĩrĩra icooki iritũ mũno.
Ty då jag på mitt folk vred var, och ohelgade min arfvedel, öfvergaf jag dem uti dina hand; men du beviste dem ingen barmhertighet, och öfver de gamla, gjorde du oket alltför svårt;
7 Nawe ũkiuga atĩrĩ, ‘Ngũtũũra ndĩ mũthamaki-mũndũ-wa-nja nginya tene!’ No wee ndũigana gũcũũrania maũndũ maya, o na kana wĩciirie ũrĩa ũhoro wamo wa kũrigĩrĩria ũgaikara.
Och tänkte: Jag är en Drottning evinnerliga; du hafver härtilldags ännu icke fattat det i hjertat, eller tänkt deruppå, huru det skulle gå med dem i framtiden.
8 “Na rĩrĩ, ta thikĩrĩria, wee wendete ikeno, na ũikaraga ũtarĩ ũgwati ũngĩĩtigĩra, na ũkeĩraga atĩrĩ, ‘Niĩ no niĩ, na gũtirĩ ũngĩ tiga niĩ. Ndirĩ hĩndĩ ngaatuĩka mũtumia wa ndigwa, kana menye ũhoro wa gũkuĩrwo nĩ ciana.’
Så hör nu detta, du som i vällust lefver, och så säker sitter, och säger i ditt hjerta: Jag äret, och ingen mer; jag blifver icke enka, eller ofruktsam.
9 Maũndũ macio meerĩ nĩmagagũkorerera o rĩmwe, mũthenya o ro ũmwe: nĩũgakuĩrwo nĩ ciana, na ũtuĩke mũtumia wa ndigwa. Maũndũ macio magaagũkorerera na ũiyũru biũ, o na gũtuĩka ũrĩ na ũrogi mũingĩ, na ũgo waku ũkaingĩha mũno.
Båda, dessa stycken skola dig hasteliga öfvergå på en dag, att du en barnlös och enka blifva skall; ja, fullkommeliga skola de öfver dig komma, för dina många trollkarlars skull, och för dina besvärjares skull, af hvilkom en stor hop när dig är.
10 Ũtũire wĩhokete waganu waku, ũkoiga atĩrĩ, ‘Gũtirĩ mũndũ ũnyonaga.’ Ũũgĩ na ũmenyo waku nĩikũhĩtithagia rĩrĩa ũkwĩĩra atĩrĩ, ‘Niĩ no niĩ, na gũtirĩ ũngĩ tiga niĩ.’
Ty du hafver förlåtit dig uppå dins ondsko, då du tänkte: Man ser mig intet. Din vishet och konst hafver förstört dig, att du säger i ditt hjerta: Jag äret, och ingen mer.
11 Nĩ ũndũ ũcio mwanangĩko nĩũgagũkora, na ndũkaamenya ũrĩa ũngĩũũrĩra. Nĩũgakorererwo nĩ mũtino ũrĩa ũtangĩhota gwĩkũũra kuuma kũrĩ guo; ningĩ nĩũgakorererwo o ro rĩmwe nĩ ihooru rĩa maũndũ ũterĩgĩrĩire.
Derföre skall en olycka komma öfver dig, så att du icke skall veta, när hon kommer; och ett ofall skall falla uppå dig, det du icke skall försona kunna; ty med hast skall ett skörl komma öfver dig, det du icke förser.
12 “Wee thiĩ na mbere na ciama ciaku cia ũgo, na ũrogi waku mũingĩ ũrĩa ũtũire wĩkaga kuuma ũrĩ mũnini. No gũkorwo hihi nĩũkona kĩguni kĩa mo, kana hihi ũtũme kũgĩe na itua-nda inene.
Så gack nu fram med dina besvärjare, och med dina många trollkarlar, ibland hvilka du dig ifrå din ungdom bemödt hafver; om du kunde behjelpa dig, om du kunde stärka dig.
13 Irĩra iria ciothe ũheetwo no gũkũnogia ikũnogetie! Ago aku arĩa maroraga igũrũ matu-inĩ nĩmeyumĩrie, acio matuĩragia njata na makaratha mohoro o mweri, o mweri-rĩ, nĩmagĩkũhonokie kuuma kũrĩ maũndũ marĩa megũgũkorerera.
Ty du äst trött för dina många anslags skull; gånge fram och hjelpe dig de mästare i himmelens lopp, och de stjernokikare, som efter månader räkna, hvad öfver dig komma skall.
14 Ti-itherũ, andũ acio mahaana ta itira iria itigĩtwo mũgũnda; nĩgũcinwo magaacinwo nĩ mwaki mathire. Matikahota kwĩhonokia kuuma kũrĩ hinya wa rũrĩrĩmbĩ rwa mwaki, nĩgũkorwo hatigaakorwo makara mangĩotwo mwaki; hatirĩ mwaki haha ũngĩotwo.
Si, de äro såsom strå, hvilket elden uppbränner; de kunna icke fria deras lif för låganom; ty ingen glöd skall blifva, der man må värma sig vid, eller eld, der man vid sitta kan.
15 Ũguo noguo mangĩgwĩkĩra, aya mwanarutithania wĩra na mũkonjorithia nao kuuma rĩrĩa warĩ mũnini. O mũndũ wao athiiaga o na mbere kũhĩtia; gũtigakorwo mũndũ o na ũmwe ũngĩgĩkũhonokia.
Alltså äro de, under hvilka du dig bemödt hafver, dine köpmän af din ungdom; hvar och en varder gångandes sin gång hit och dit, och du hafver ingen hjelpare.

< Isaia 47 >