Psalm 78
1 Ein Lehrgedicht, von Asaph. - Mein Volk! Hab acht auf meine Lehre! Zu meines Mundes Reden neiget euer Ohr!
En undervisning Assaphs. Hör, mitt folk, min lag; böjer edor öron till mins muns tal.
2 Ich öffne meinen Mund zu einem Spruch. Ich künd Gesänge aus der Vorzeit Tagen,
Jag vill öppna min mun till ordspråk, och vill förtälja gamla hemligheter;
3 die wir vernommen und jetzt wissen, die unsre Väter uns erzählt.
De vi hört hafve och vetom, och våra fäder oss förtäljt hafva;
4 Wir, ihre Kinder, wollen über sie nicht schweigen. Wir wollen künftigem Geschlecht des Herren Ruhmestaten künden und seine Macht und Wunder, die er tat.
Att vi det icke fördölja skulle deras barnom, som efter komma skulle; utan förkunna Herrans lof, och hans magt och under, som han gjort hafver.
5 Zum Brauch hat er's in Jakob eingesetzt, zur heiligen Pflicht in Israel gemacht. Denn unsern Vätern hat er anbefohlen, sie ihren Kindern kundzutun,
Han upprättade ett vittnesbörd i Jacob, och gaf en lag i Israel, den han våra fäder böd, till att lära deras barn;
6 auf daß ein späteres Geschlecht sie kenne, die Enkel, die geboren würden, sie ihren Kindern wiederum verkünden.
På det att efterkommanderna måtte det lära, och de barn, som ännu skulle födde varda; då de uppkommo, att de ock förkunnade det sinom barnom;
7 Sie sollten Gott vertrauen und nicht vergessen Gottes Taten und seine Vorschriften befolgen
Att de skulle sätta sitt hopp till Gud, och icke förgäta Guds verk, och hålla hans bud;
8 und nicht, wie ihre Väter, werden ein widerspenstig, trotziges Geschlecht, solch ein Geschlecht von wankendem Gemüt und ungetreuem Herzen gegen Gott.
Och icke varda, såsom deras fäder, en affällig och ohörsam art; hvilkom deras hjerta icke fast var, och deras ande höll sig icke troliga till Gud;
9 Ganz unvernünftige Söhne, voller Trug, das Leben werfen sie hinweg und wenden sich am Trübsalstage ab;
Såsom Ephraims barn, som väpnade voro och förde bågan, föllo af i stridstidenom.
10 sie halten Gottes Bündnis nicht und wollen nicht nach seiner Lehre wandeln.
De höllo icke Guds förbund, och ville icke vandra i hans lag;
11 Und sie vergessen seine Werke gänzlich und seine Wunder, die er ihnen zeigt.
Och förgåto hans verk, och hans under, som han dem bevist hade.
12 Vor ihren Vätern tat er Unvergleichliches, im Land Ägypten, im Gefild von Tanis.
För deras fäder gjorde han under, i Egypti land, på den markene Zoan.
13 Er spaltete das Meer und führte sie hindurch und ließ das Wasser dammgleich stehen.
Han åtskiljde hafvet, och lät dem gå derigenom, och satte vattnet såsom en mur.
14 Er leitete bei Tag sie mit der Wolke, die ganze Nacht mit Feuerschein,
Han ledde dem om dagen med en molnsky, och om nattena med en klar eld.
15 und ließ die Felsen in der Wüste sprudeln und tränkte sie in Fülle wie mit Fluten.
Han lät bergsklippona remna i öknene, och gaf dem dricka vatten tillfyllest;
16 Aus Steinen ließ er Bäche quellen, wie Ströme Wasser sprudeln.
Och lät bäcker flyta utu bergsklippone, att de flöto derut, såsom vattuströmmar.
17 Allein sie sündigten noch weiter gegen ihn und widersetzten sich dem Höchsten in der Wüste.
Likväl syndade de ännu emot honom, och förtörnade den Högsta i öknene;
18 Und sie versuchten Gott in ihrem Herzen, für ihre Gelüste Speise heischend.
Och försökte Gud, i deras hjerta, att de spis beddes till deras själar;
19 Sie sprachen gegen Gott und fragten: "Vermag es Gott, selbst in der Wüste einen Tisch zu decken?
Och talade emot Gud, och sade: Ja, skulle väl Gud kunna bereda ett bord i öknene?
20 Den Felsen schlug er zwar; das Wasser floß, die Bäche strömten. Vermag er aber Brot zu geben und seinem Volke Fleisch zu spenden?"
Si, han hafver väl slagit bergsklippona, att vatten utflöt, och bäcker sig utgåfvo; men huru kan han gifva bröd, och skaffa sino folke kött?
21 Der Herr vernahm's und wurde zornig; ein Feuer loderte in Jakob auf; ein Zorn erhob sich gegen Israel,
Då nu Herren det hörde, vardt han upptänd; och eld gick upp i Jacob, och vrede kom öfver Israel;
22 weil sie an Gott nicht glaubten und nicht auf seine Hilfe bauten.
Att de icke trodde uppå Gud, och hoppades icke uppå hans hjelp.
23 Doch er gebot den Wolken oben und tat des Himmels Pforten auf,
Och han böd skyarna ofvantill, och upplät himmelens dörrar;
24 hernieder ließ er Manna auf sie regnen, um sie zu speisen, schenkte ihnen Himmelsbrot.
Och lät regna Man till dem till mats, och gaf dem himmelsbröd.
25 Das Brot der Engel konnte jeder essen; er sandte ihnen Kost in Fülle.
De åto änglabröd; han sände dem mat tillfyllest.
26 Er ließ den Morgenwind am Himmel wehen; den Südwind führte er durch seine Macht herbei.
Han lät blåsa östanväder under himmelen, och genom sina starkhet upprörde sunnanväder;
27 Dann ließ er Fleisch wie Staub auf sie herniederregnen, wie Meeressand Geflügel.
Och lät kött regna uppå dem såsom stoft, och foglar såsom sanden i hafvet;
28 Er ließ es in ihr Lager fallen, um seine Wohnstatt ringsumher.
Och lät dem falla i deras lägre, allestäds der de bodde.
29 Sie aßen, wurden übersatt; was sie gewünscht, verlieh er ihnen.
Då åto de, och vordo för mätte; han lät dem släcka sin lusta.
30 Noch war nicht ihre Lust gestillt, noch war die Kost in ihrem Munde,
Då de ännu sin lusta icke släckt hade, och de ännu åto deraf,
31 als Gottes Zorn sich gegen sie erhob, die Feisten unter ihnen würgte, die junge Mannschaft Israels zu Boden streckte.
Så kom Guds vrede öfver dem; och drap de yppersta ibland dem, och nederslog de bästa i Israel.
32 Bei all dem sündigten sie weiter und glaubten nicht an seine Wunderkräfte.
Men öfver allt detta syndade de ännu mer, och trodde intet uppå hans under.
33 Da ließ er ihre Tage zwecklos schwinden und ihre Jahre in Enttäuschung.
Derföre lät han dem dö bort, så att de intet fingo, och måste i deras lifsdagar plågade varda.
34 Zwar fragten sie nach ihm, wenn er sie würgte, verlangten wiederum nach Gott,
När han drap dem, sökte de honom, och vände sig bittida till Gud;
35 wohl eingedenk, daß Gott ihr Hort, der höchste Gott ihr Retter sei.
Och tänkte, att Gud är deras tröst, och Gud den Högste deras förlösare;
36 Allein sie täuschten ihn mit ihrem Munde, belogen ihn mit ihrer Zunge.
Och skrymtade för honom med deras mun, och lögo för honom med deras tungo.
37 Ihr Herz war unaufrichtig gegen ihn; mit seinem Bunde meinten sie's nicht ehrlich.
Men deras hjerta var icke fast intill honom, och höllo sig icke troliga intill hans förbund.
38 Doch er, erbarmungsvoll, vergab die Schuld, vertilgte nicht; oft hielt er seinen Zorn zurück und ließ nicht seinen Grimm austoben,
Men han var barmhertig, och förlät missgerningarna, och förgjorde dem icke; och afvände ofta sina vrede, och lät icke alla sina vrede gå.
39 wohl eingedenk, daß sie nur Fleisch, ein Windhauch, der verschwindet ohne Wiederkehr.
Ty han tänkte att de äro kött; ett väder, som bortfar, och kommer intet igen.
40 Wie oft erzürnten sie ihn in der Wüste und reizten ihn im Steppenland,
De förtörnade honom ganska ofta i öknene, och bekymrade honom i ödemarkene.
41 versuchten immer wieder Gott, erbitterten die Heiligen Israels,
De försökte Gud framgent, och rette den Heliga i Israel.
42 gedachten nimmer seiner Macht, des Tages, da er vor dem Feinde sie gerettet,
De tänkte intet uppå hans hand, den dagen då han förlöste dem ifrå fienderna;
43 wie er vor den Ägyptern seine Zeichen tat, an dem Gefild von Tanis seine Wunder:
Såsom han sina tecken gjort hade uti Egypten, och sina under i det landet Zoan.
44 In Blut verwandelte er ihre Ströme; untrinkbar ward ihr fließend Wasser.
Då han deras vatten i blod vände; så att de af deras bäcker icke dricka kunde.
45 Er sandte Ungeziefer unter sie, das sie verzehrte, und Frösche ihnen zum Verderben.
Då han ohyro ibland dem sände, som dem åto, och paddor, som dem förderfvade;
46 Der Raupe gab er ihre Früchte preis und ihre Arbeit der Heuschrecke.
Och gaf deras frukt gräsmatkom, och deras säd gräshoppom.
47 Er schlug mit Hagel ihren Weinstock und ihren Maulbeerbaum durch Reif.
Då han deras vinträ med hagel förderfvade, och deras mulbärsträ med stort hagel.
48 Er gab ihr Vieh dem Hagel preis, den Blitzen ihre Herden.
Då han deras boskap slog med hagel, och deras hjordar med ljungande.
49 Er ließ die Hitze seines Zornes auf sie los, nur Grimm und Wut und Angst, von Unglücksboten eine Schar.
Då han i sina grymma vrede sände ibland dem onda änglar, och lät dem härja och förderfva, och skada göra.
50 So ließ er seinem Zorne freien Lauf, verschonte ihre Seele mit dem Tode nicht. Er gab der Pest ihr Leben preis,
Då han lät sina vrede gå, och icke skonade deras själom för dödenom, och lät deras boskap dö af pestilentie.
51 und in Ägypten schlug er alle Erstgeburt, die Jugendblüte in den Zelten Chams.
Då han i Egypten allt förstfödt slog, de första arfvingar i Hams hyddom;
52 Er führte, Schäflein gleich, sein Volk heraus und lenkte sie wie in der Steppe eine Herde.
Och lät sitt folk utdraga såsom får, och förde dem såsom en hjord i öknene.
53 Er leitete sie sicher, daß sie nichts zu fürchten hatten; das Meer bedeckte ihre Feinde.
Och han ledde dem säkra, så att de intet fruktade sig; men deras fiendar öfvertäckte hafvet;
54 Er brachte sie zu seinem heiligen Gebiete, zu jenem Berg, den seine Rechte sich erworben,
Och lät dem komma i sina helga gränsor, till detta berg, hvilket hans högra hand förvärfvat hafver;
55 vertrieb vor ihnen weg die Heiden, verloste sie als erblichen Besitz und ließ die Stämme Israels in ihren Zelten wohnen.
Och fördref för dem folk, och lät dem utskifta arfvet, och lät Israels slägter bo i deras hyddom.
56 Und doch versuchten sie und reizten Gott, den Höchsten, und hielten nimmer seine Satzungen.
Men de försökte och förtörnade Gud, den Högsta, och höllo intet hans vittnesbörd;
57 Wie ihre Väter wichen sie und fielen ab; sie wurden wie ein schlaffer Bogen.
Och föllo tillbaka, och föraktade all ting, såsom deras fäder; och höllo intet, såsom en lös båge;
58 Sie reizten ihn zum Zorn durch ihre Höhen, zur Eifersucht durch ihre Götzenbilder.
Och förtörnade honom med sina höjder, och rette honom med sina afgudar;
59 Gott hörte dies und wurde zornig, und Israel verwarf er völlig,
Och då Gud det hörde, vardt han upptänd, och förkastade Israel svårliga;
60 verließ zu Silo seinen Sitz, das Zelt, in dein er unter Menschen wohnte;
Så att han lät fara sina boning i Silo, den hyddo, der han ibland menniskor bodde;
61 gab seine Ehre in Gefangenschaft und seine Zier in Feindeshand
Och gaf deras magt uti fängelse, och deras härlighet uti fiendans händer;
62 und gab sein Volk dem Schwerte preis, entrüstet über dies sein Eigentum.
Och öfvergaf sitt folk för svärd, och var upptänd emot sitt arf.
63 Die jungen Männer fraß das Feuer, und seine Jungfraun durften keine Totenklage halten.
Deras unga män förtärde elden, och deras jungfrur måste ogifta blifva.
64 Hinfielen seine Priester durch das Schwert, und seine Witwen weinten nicht dazu.
Deras Prester föllo genom svärd, och inga enkor voro, de der gråta skulle.
65 Doch wie vom Schlaf erwachte da der Herr, gleichwie ein Held vom Weine jauchzend.
Och Herren vaknade upp, såsom en sofvande, och såsom en stark glad är, den ifrå vin kommer;
66 Im Rücken schlug er seine Feinde, belegte sie mit ewigem Schimpf.
Och slog sina fiendar baktill, och hängde en evig skam uppå dem;
67 Doch er verschmähte Josephs Zelt; den Stamm von Ephraim erkor er nicht.
Och förkastade Josephs hyddo, och utvalde icke Ephraims slägte;
68 Vielmehr erkor er Judas Stamm, den Sionsberg, der ihm so lieb.
Utan utvalde Juda slägte, det berget Zion, som han älskade;
69 Er baute Himmelshöhen gleich sein Heiligtum und gleich der Erde, die er ewig gründete.
Och byggde sin helgedom högt, såsom ett land det evinnerliga fast stå skall;
70 Und er erkor sich David, seinen Knecht, entriß ihn seiner Herde Hürden.
Och utvalde sin tjenare David, och tog honom utu fårahusen.
71 Vom Milchvieh nahm er ihn hinweg, sein Volk zu weiden in Jakob, in Israel die ewig Seinen.
Ifrå de däggande får hemtade han honom, att han hans folk Jacob föda skulle, och hans arf Israel.
72 Mit frommem Sinne weidete er sie und führte sie mit kluger Hand.
Och han födde dem också med all trohet, och regerade dem med all flit.
