Job 7

1 "Ist nicht im Dienst der Mensch auf Erden? Ist nicht sein Los ein Frönerleben?

En stridsmans liv lever ju människan på jorden, och hennes dagar äro såsom dagakarlens dagar.

2 Dem Sklaven gleich, der nur nach Schatten lechzt, dem Fröner, der um seinen Lohn sich sorgt.

Hon är lik en träl som flämtar efter skugga, lik en dagakarl som får bida efter sin lön.

3 So hoffte ich auf Ruhemonde; da wurden Kummernächte mir zuteil.

Så har jag fått till arvedel månader av elände; nätter av vedermöda hava blivit min lott.

4 Und lege ich mich nieder, frage ich: 'Wann darf ich mich erheben?' Und zieht der Abend sich dahin, dann bin ich satt von Unrast bis zur Nachtzeit.

Så snart jag har lagt mig, är min fråga: "När skall jag då få stå upp?" Ty aftonen synes mig så lång; jag är övermätt av oro, innan morgonen har kommit.

5 Mein Körper kleidet sich in Fäulnis, in erdige Kruste, und meine Haut vernarbt und wird dann wieder flüssig.

Med förruttnelsens maskar höljes min kropp, med en skorpa lik jord; min hud skrymper samman och faller sönder.

6 Weit schneller fliegen meine Tage hin als Weberschiffchen. Sie schwinden ohne Hoffnung hin.

Mina dagar fly snabbare än vävarens spole; de försvinna utan något hopp.

7 Bedenke, daß ein Hauch mein Leben! Nie schaut mein Auge wieder Gutes.

Tänk därpå att mitt liv är en fläkt, att mitt öga icke mer skall få se någon lycka.

8 Wer später nach mir schaut, des Auge sieht mich nimmer. Mich suchen deine Augen; ich bin nicht mehr.

Den nu ser mig, hans öga skall ej vidare skåda mig; bäst din blick vilar på mig, är jag icke mer.

9 Die Wolke schwindet und zergeht, Und wer zum Totenreiche steigt, der kommt nicht mehr herauf. (Sheol h7585)

Såsom ett moln som har försvunnit och gått bort, så är den som har farit ned i dödsriket; han kommer ej åter upp därifrån. (Sheol h7585)

10 Nie kehrt er wieder in sein Haus, und seine Heimat sieht ihn niemals mehr.

Aldrig mer vänder han tillbaka till sitt hus, och hans plats vet icke av honom mer.

11 So will ich meinen Mund nicht hemmen, nein, aussprechen, was mir das Herz beklemmt. Ich rede so in meiner Seele Bitternis:

Därför vill jag nu icke lägga band på min mun, jag vill taga till orda i min andes ångest, jag vill klaga i min själs bedrövelse.

12 'Bin ich ein Meer, bin ich ein Ungeheuer, daß Du Schlaflosigkeit mir auferlegst?'

Icke är jag väl ett hav eller ett havsvidunder, så att du måste sätta ut vakt mot mig?

13 Ich denke, daß mein Bett mich tröstete und daß mit mir mein Lager trüge auch mein Leid.

När jag hoppas att min bädd skall trösta mig, att mitt läger skall lindra mitt bekymmer,

14 Da scheuchst Du mich durch wirre Träume auf; durch Angstgestalten schreckst Du mich.

då förfärar du mig genom drömmar, och med syner förskräcker du mig.

15 Erwürgung, Sterben hätte meine Seele lieber als diese meine Schmerzen.

Nej, hellre vill jag nu bliva kvävd, hellre dö än vara blott knotor!

16 Ich habe es jetzt aufgegeben, immerfort zu eben. Laß ab von mir! Denn meine Tage sind ein Hauch.

Jag är led vid detta; aldrig kommer jag åter till liv. Låt mig vara; mina dagar äro ju fåfänglighet.

17 Was ist der Mensch für Dich denn Großes, daß Du Dich so mit ihm befassest,

Vad är då en människa, att du gör så stor sak av henne, aktar på henne så noga,

18 ihn untersuchst an jedem Morgen, in jedem Augenblick ihn prüfest?

synar henne var morgon, prövar henne vart ögonblick?

19 Wie lange ist's, daß Du den Blick nicht von mir wendest, mir keine Ruhe lässest, bis ich nur meinen Speichel schluckte?

Huru länge skall det dröja, innan du vänder din blick ifrån mig, lämnar mig i fred ett litet andetag?

20 Und habe ich gesündigt, was tu ich Dir damit, Du Menschenwächter? Was machst Du mich für Dich zur Scheibe? Weswegen diene ich zum Ziele Dir?

Om jag än har syndar, vad skadar jag därmed dig, du människornas bespejare? Varför har du satt mig till ett mål för dina angrepp och låtit mig bliva en börda för mig själv?

21 Kannst Du mir nicht verzeihen, hingehen lassen meine Schuld? Dann läge ich gar bald im Staube, und suchtest Du mich auf, ich wäre nimmermehr."

Varför vill du icke förlåta mig min överträdelse, icke tillgiva mig min missgärning? Nu måste jag ju snart gå till vila i stoftet; om du söker efter mig, så är jag icke mer.