Job 29

1 Et Job reprit son discours sentencieux et dit:

Åter hov Job upp sin röst och kvad:

2 Oh! que ne suis-je comme aux mois d’autrefois, comme aux jours où Dieu me gardait;

Ack att jag vore såsom i forna månader, såsom i de dagar då Gud gav mig sitt beskydd,

3 Quand sa clarté luisait sur ma tête, et que dans les ténèbres je marchais à sa lumière;

då hans lykta sken över mitt huvud och jag vid hans ljus gick fram genom mörkret!

4 Comme j’étais aux jours de mon automne, quand le conseil secret de Dieu présidait sur ma tente;

Ja, vore jag såsom i min mognads dagar, då Guds huldhet vilade över min hydda,

5 Quand le Tout-puissant était encore avec moi, [et] que mes jeunes gens m’entouraient;

då ännu den Allsmäktige var med mig och mina barn stodo runt omkring mig,

6 Quand je lavais mes pas dans le caillé, et que le rocher versait auprès de moi des ruisseaux d’huile! –

då mina fötter badade i gräddmjölk och klippan invid mig göt ut bäckar av olja!

7 Quand je sortais [pour aller] à la porte par la ville, quand je préparais mon siège sur la place:

När jag då gick upp till porten i staden och intog mitt säte på torget,

8 Les jeunes gens me voyaient et se cachaient, et les vieillards se levaient [et] se tenaient debout;

då drogo de unga sig undan vid min åsyn, de gamla reste sig upp och blevo stående.

9 Les princes s’abstenaient de parler et mettaient la main sur leur bouche,

Då höllo hövdingar tillbaka sina ord och lade handen på munnen;

10 La voix des nobles s’éteignait, et leur langue se collait à leur palais.

furstarnas röst ljöd då dämpad, och deras tunga lådde vid gommen.

11 Quand l’oreille m’entendait, elle m’appelait bienheureux; quand l’œil me voyait, il me rendait témoignage;

Ja, vart öra som hörde prisade mig då säll, och vart öga som såg bar vittnesbörd om mig;

12 Car je délivrais le malheureux qui implorait du secours, et l’orphelin qui était sans aide.

ty jag räddade den betryckte som ropade, och den faderlöse, den som ingen hjälpare hade.

13 La bénédiction de celui qui périssait venait sur moi, et je faisais chanter de joie le cœur de la veuve.

Den olyckliges välsignelse kom då över mig, och änkans hjärta uppfyllde jag med jubel.

14 Je me vêtais de la justice, et elle me revêtait; ma droiture m’était comme un manteau et un turban.

I rättfärdighet klädde jag mig, och den var såsom min klädnad; rättvisa bar jag såsom mantel och huvudbindel.

15 J’étais, moi, les yeux de l’aveugle et les pieds du boiteux;

Ögon blev jag då åt den blinde, och fötter var jag åt den halte.

16 J’étais un père pour les pauvres, et j’examinais la cause de celui qui m’était inconnu;

Jag var då en fader för de fattiga, och den okändes sak redde jag ut.

17 Et je brisais la mâchoire de l’inique, et d’entre ses dents j’arrachais la proie.

Jag krossade den orättfärdiges käkar och ryckte rovet undan hans tänder.

18 Et je disais: J’expirerai dans mon nid, et mes jours seront nombreux comme le sable;

Jag tänkte då: "I mitt näste skall jag få dö, mina dagar skola bliva många såsom sanden.

19 Ma racine sera ouverte aux eaux, et la rosée séjournera sur ma branche;

Min rot ligger ju öppen för vatten, och i min krona faller nattens dagg.

20 Ma gloire [restera] toujours nouvelle avec moi, et mon arc rajeunira dans ma main.

Min ära bliver ständigt ny, och min båge föryngras i min hand."

21 On m’écoutait et on attendait, et on se taisait pour [avoir] mon conseil;

Ja, på mig hörde man då och väntade, man lyssnade under tystnad på mitt råd.

22 Après que j’avais parlé on ne répliquait pas, et mon discours distillait sur eux;

Sedan jag hade talat, talade ingen annan; såsom ett vederkvickande flöde kommo mina ord över dem.

23 Et on m’attendait comme la pluie, et on ouvrait la bouche [comme] pour la pluie de la dernière saison.

De väntade på mig såsom på regn, de spärrade upp sina munnar såsom efter vårregn.

24 Si je leur souriais, ils ne le croyaient pas, et ils ne troublaient pas la sérénité de ma face.

När de misströstade, log jag emot dem, och mitt ansiktes klarhet kunde de icke förmörka.

25 Je choisissais pour eux le chemin et je m’asseyais à leur tête, et je demeurais comme un roi au milieu d’une troupe, comme quelqu’un qui console les affligés.

Täcktes jag besöka dem, så måste jag sitta främst; jag tronade då såsom en konung i sin skara, lik en man som har tröst för de sörjande.